Ska man vara rädd?

Idag ekar det dunka-dunka utanför jobbet. Jag trodde det var studenter, men det visar sig att fansen till ett fotbollslag har fått en egen gata att festa på här på Kungsholmen. En del av Fleminggatan är avstängd och det är hög musik, matvagnar och ölstinna magar som gäller. Jag beblandade mig med de röd-vita grabbarna och tittade förundrat på. Kommer de här bli fulla och dumma ikväll? Ska jag vara ärlig så kände jag mig lite smårädd redan nu. De ser farliga ut.

Jag fick naturligtvis googla för att fatta vad det handlade om. Jag fick dessutom googla Ajax för att fatta vart de kom ifrån. Så - det är holländare som tagit över Fleminggatan och som redan skrålar och skanderar. Jag gissar att Manchester United har fått en annan gata att förfesta på. Hur nu stämningen är där efter attentatet i förrgår. Vilket förstås är en ändå större anledning att vara rädd. 

Tussilago

- Ska vi ta en promenad och se om vi hittar nån tussilago?

Frågade mamman. 

- Hur ser den ut? 

Undrade Lill-Tjorvas. Utan att titta upp från paddan. 

- Du. Det är ingen Pokémon. 

Förklarade storebror...

Vi hittade ingen tussilago men väl blåsippor. Det är ingen ordning på nånting nuförtiden

En roll jag tar

Efter hämtning, matlagning, nattning och lite kvällsjobb avslutar jag dagen med att hänga en tvätt och sätta igång diskmaskinen. Ser att det är den 8 mars. I morgon ska jag ha klänning på jobbet. 

Slut på såsandet

I morgon börjar jag mitt nya uppdrag. Jag är mycket lycklig och lite nervös. Som sig bör. Så det är nu jag kan börja ångra allt jag inte gjort och gräma mig över att jag aldrig hinner nåt... Bye bye.

Den mystiska tandfén

Det har varit en hel del funderingar kring den där tandfén som tydligen ska dyka upp när man tappar en tand. Lill-Tjorvas pratade om detta för några veckor sen. Han funderade på om det möjligtvis kunde vara vi föräldrar som var inblandade på nåt sätt. Han hade också kommit på hur han skulle testa det. När han väl tappade sin första tand skulle han gömma den så att vi inte skulle veta vart den var. För om den var borta sen, då visste han att det var den riktiga tandfén.

I söndags var det äntligen dags. Första tanden satt så lös, men ville ändå inte riktigt släppa taget. Tills mamman borstade tänderna på sonen på kvällen. Lite för hårt. Men det gjorde inte ont, det kom bara lite blod, och renderade i ett stort, lyckligt och tandlöst leende hos Lill-Tjorvas. Som han har väntat på detta.

Så hur var det med den där tandfén egentligen? Vad gör hon med alla tänder? Till exempel? Hur mycket kan man tjäna ihop till? Hur många tänder tappar man egentligen? Får man pengar om man tappar vuxentänderna också? Hur mycket blir det då? Man riktigt såg hur tankarna snurrade och pengarna flimrade förbi i huvudet.

Själva tandfé-testet hade dock glömts bort och glaset med tanden stod väl synligt i Lill-Tjorvas rum. Och tydligen har taxan inte ändrats på länge, för i glaset låg en glimrande guldpeng på morgonen. Lill-Tjorvas var mycket lycklig.

På kvällen satt sonen framför TV'n med sin guldpeng i handen alldeles vid munnen och ibland åkte den in i munnen. Uäääh! Sade mamman. Stoppa inte pengen i munnen. Du vet aldrig vart den där har varit? Lill-Tjorvas tittade förvånat upp. Jo. Hos tandfén!

Monsterkatten

Vi har två fina katter, Kattis och Kompis, som är kastrerade honor på ett par år. Kanske inte de mest sällskapliga katterna, men de trivs hos oss och vi trivs med dem. De går in och ut via en chipstyrd kattlucka. Frid och fröjd. Tills det nu har dykt upp en orange monsterkatt. En jätte som jagar våra stackars katter och slåss och river på dem. Våra katter är livrädda. Verkligen. De håller sig numera inomhus. Går plötsligt på kattlådan igen. Och har tom börjat bråka med varandra. Finns det nån kattklok människa som kan tipsa om hur vi kan hjälpa Kattis och Kompis. För vi kan ju inte ta tillbaka deras revir. Hur blir man av med en arg katt?

Handlingsförlamad och lite usel

Det är så lätt att känna sig usel. Att känna sig värdelös. Ingen drivkraft. Inget mål. Ingen mening, Ja, jag vet. Jag har oftast både driv och mål i mitt liv. Och jag har framförallt mening. Men ibland känner man sig bara usel ändå.

Jag är mellan uppdrag just nu. Det har jag varit förut och samma känsla infann sig då. Skillnaden nu är att jag är anställd och har stöd och hjälp och kollegor och en chef som bryr sig. Men ändå så tappar jag fokus. Blir långsam. Orkeslös och viljelös. Petar på saker. Flyttar på papper. Kollar mail. Kollar Facebook. Kollar LinkedIn. Kollar mail. Kollar Facebook. Kollar LinkedIn. Varv på varv. Om och om igen. Och sjunker allt djupare ner i overksamhet. Det kniper i magen av beslutsångest och dåligt samvete. Alla borden. Allt man ska passa på. Alla kontakter man ska knyta. Folk att luncha med. Och kanske hinna ett och annat projekt här hemma. Passa på. Passa på. Gör fotoboken. Lek med barnen. Blogga. Fota. Förverkliga dig själv.

Men allt jag tänker är, att jag vill inget. Jag kan inget. Jag orkar inget. Det är förrädiskt hur lätt jag tappar fokus och självförtroende. Fast jag egentligen vet att jag kan och vill. När jag väl kan och vill. Men hur får man tillbaka lusten igen.

Och så lätt det är att glömma att jag faktiskt har lunchat och nätverkat. Att jag tog hit mamma en vecka. Att jag följde med sonen till skolan en dag. Att jag åkt skidor, varit ute i solen och sorterat iallafall en av pappershögarna.

Och jag vet också hur lätt det är, när man läser en sån här text, att säga 'Ryck upp dig'. Du kan visst. Heja heja. Du är bra. Skärp dig bara. Men det är inte det jag vill höra. Jag vill bara ynka mig lite och sätta ord på overksamheten som tagit mig i besittning. Snart har jag energi igen och gör nåt bra. Och slutar känna mig värdelös. Men idag kan jag väl få vara lite usel.

Bilden som får illustrera min uselhet är från studietiden. Jag var usel redan då. Fast bara ibland förstås. Fotot är taget av bästa xambon Sara.