onsdag 30 januari 2013

Gräsänkans blues

Att vara gräsänka med barn är en helt annan sak än att vara gräsänka utan barn. Förr i tiden inbjöd gräsänka-statusen till party, bio, restauranger, skvaller med väninnor och en massa glass, godis och uppesittarnätter.

Nuförtiden är man helt plötsligt den enda vuxna där hemma. Och måste själv hålla koll på när barnen har gympa, tacka ja till kalas, skjutsa till basket och friidrott, natta barn, trösta barn, skälla på barn, byta blöjor, veta om det är sophämtning, tanka bilen, laga mat, sätta i motorvärmaren fast man bytt till pyjamas... Förvisso kan man fortfarande äta glass & godis och vara uppe hela nätterna. Men till vilken nytta kan man tycka...

Men jag gör't. Jag äter glass & godis och är uppe hela nätterna. Nånting måste ju ändå vara som förr...

tisdag 29 januari 2013

Vilken groda!

Jag har ett larm på min mobil som ringer varje kväll kl 19.30. För då är det dags för tandborstning och packa skolväska. För att skoja till det larmar den som en kväkande groda. Ett knarrigt men ganska lågmält 'Quääk Quääk Quääk'.

I söndags var jag på teater. Den började kl 19.30... En bit in i föreställningen tyckte jag att jag hörde nåt. Mina farhågor besannades när sången och musiken på scen plötsligt tystnade. Och det blev så där finstämt och känslosamt. Då hördes ett svagt knarrigt 'Quääk Quääk Quääk'. Shit. Ljudet dämpades förvisso av handväskan. Men när jag försökte lirka in handen och stänga av larmet hördes det tydligare. Och hur jag än drog med fingret så var det tydligen åt fel håll. För 'Quääket' fortsatte. De på raden framför mig skruvade på sig och sneglade bakåt för att försöka lokalisera grodan. Jag rodnade klädsamt i mörkret och fick till slut äntligen tyst på grod-jäkeln. Som om ingenting hade hänt...

måndag 28 januari 2013

Next to normal

Min syster i princip tvingade mig att gå på musikalen 'Next to normal'. Hon tyckte att jag som gillar att gråta skulle passa att se den. Hon åkte tom ända hit och passade mina barn så att jag skulle kunna gå. Så snacka om att jag hade höga förväntningar och ett stort lass näsdukar med mig igår till Stadsteatern... Och att ha höga förväntningar gillar jag inte. Då kan det kraschlanda totalt.

Men vilken historia. Och vilken musikal. Och ja - naturligtvis grät jag. Musikalen handlar om en familj, där mamman i huset är bipolär. Hon pendlar mellan depression och hyperaktivitet. Detta påverkar och präglar naturligtvis hela familjen. Och att överhuvutaget komma på att skildra denna sorgliga historia som musikal är allt annat än normalt. Och så passar det så bra. Jag är fortfarande förvånad. För musikaler i sig är ju ganska krystade begivenheter. Där folk utan anledning brister ut i sång och ältar omkring. Men här var det istället konstigt om de pratade. De skulle sjunga. Det var helt naturligt. För jag blev gripen av historien, gripen av personerna och helt tagen av sången. Det var helt rätt form. Trots att de körde hela registret med 'Wah wah wah' i vackra ackord så starkt de bara kunde. Det var snyggt. Jag rös. Jag njöt. Jag grät.

Bild snodd från Stadsteatern
Mamman spelas av Lisa Nilsson. Ingen jag egentligen har någon relation till. Men hon var så bra. Så fantastiskt bra. Så lagom vanlig. Så lagom galen. Så naturlig och mänsklig och sorglig och drabbad. Och att kunna få fram hur det faktiskt kanske känns att vara drabbad av denna mystiska och tabu-belagda sjukdom. Hur hon slits mellan verkligheten och vanföreställningen. Hur hon brottas med sin sorg. Hur hon kämpar för att bli fri. Hur hon dras ned i galenskap och depression. Att inte veta vem som är jag. Egentligen jag. Mitt riktiga jag. Är det den med topparna och dalarna? Eller är det den som medicinerats till ett lagom? Som med elchocker blir nästan normal?

Vad mycket tankar och känslor den här historien gav. Och det kändes som att jag lärde mig nåt. Jag känner mig oerhört ödmjuk inför det jag fick uppleva och känna. 

Så tack syrran för att jag fick den här kvällen. Du hade rätt förstås. Jag var tvungen att se den. Men du kunde väl ha stoppat mig när jag av nån konstig anledning ändå sminkade mig innan jag for..

lördag 26 januari 2013

Jag är kränkt

I förra veckan köpte jag en ny snygg handväska. Sjukt snygg. Och sjukt nöjd är jag. Och stor är den också. Får plats med allt möjligt gott.


Idag stod jag och rensade lite i handväskan och ser att en plastpåse med en burk hockeysnus (ja jag hade det i handväskan...) såg väldigt trasig ut. Lite konstigt trasig. Typ 'sönderbiten av små små tänder'-trasig.

Med darrande händer tömde jag väskan... Jo, i botten låg spåren. Små små pluttar musbajs. De jäklarna har varit i min nya fina handväska. Inne i väskan. Rantat runt bland plånböcker och chokladbitar. Och inte bara det! De har bitit hål i fodret på min nya snygga väska. Jag är arg, besviken och kränkt. Och oerhört äcklad. 

Och till råga på allt var jag tvungen att kasta hockeysnuset... Skitmusar!

torsdag 24 januari 2013

42/44

Mina kläder faller sönder. Slitna knän och armbågar. Allt är noppigt, sladdrigt och fult. Men jag vill inte, vill inte shoppa. Och ja - det beror på nåt så ytligt som att jag vill gå ner några kilo först. Min självbild stämmer inte med verkligheten. Och jag måste uppdatera endera av dem. Självbilden vägrar jag ändra. Verkligheten är så himlans jobbig att ändra... Då måste jag ju skärpa mig. Och jag vill egentligen inte hålla på att låta bli och äta, att bara ta en kaka, inte unna mig, vara hungrig och ämlig och sur. Jag vill egentligen inte det.

Och jag vet ju att det gäller att hitta en balans. En balans där man trivs med sin kropp, mår bra, får äta gott och orkar träna. Men den där balansen har jag aldrig hittat. Det dyker upp en förkylning eller en hälsporre eller en latmask och sätter käppar i hjulen.

Nu var jag dock tvungen att shoppa. Lite basvaror. Typ svart kavaj. Och jag köpte den jag brukar köpa. Och stod och provade storlekar och insåg att jag behöver gå upp ett hack. Skit oxå. Så kom försäljaren och sade 'att storlek 42 sitter mycket bättre på dig. Du behöver inte storlek 44...' Fast jag ser ju att egentligen sitter ingen av dem bra. Båda stramar lite. Knäppa är inte att tänka på. Men vem knäpper en kavaj??

Så jag lyssnar på försäljaren. Kisar mot spegeln och känner mig smal och snygg. Fast verkligheten säger nåt annat. Och köper en för trång kavaj i storlek 42 för dryga tusenlappen. Den där självbilden igen.... Man kan inte lita på nån nuförtiden. Inte ens sig själv...

onsdag 23 januari 2013

Skylanders it is

De har till slut kommit även till oss. De där Skylanders som det tjatats om i oändlighet. Spelet i sig är väl inget nytt. En massa monster som går runt och slåss lite sporadiskt. Men dessa figurer. Dessa plastgubbar... Som man alltså köper för en dryg hundring. Per styck. Och tydligen behöver så många av. För alla kan olika saker...


Man ställer plastgubben på den magiska portalen och figuren i spelet byter skepnad till vald plastgubbe. Till Tree Rex, Drobot, Double Trouble eller nån av de andra charmknuttarna. Smart. Åh så smart. För ungarna vill ha fler förstås. Och vissa banor klarar man bara inte utan just den figuren med just den egenskapen.

Så nu går alla julklappspengar åt till nya Skylanders. De drömmer, planerar, fantiserar om figurerna. Och längtar. Och intalar sin två-åriga lillebror att ska inte han också köpa en alldeles egen Skylander för sina julklappspengar? Och det vill han förstås. 'Mamma! Köpa kajländer åckås!'

måndag 21 januari 2013

Roboten ringde

Jag har just fört en ytterst kompetent och logisk dialog med en dator. Han var artig och belevad. Tydlig och konkret. Men det fanns inget utrymme för småprat. Han ringde från Ikea sade han. Han kommer hit med några grejer jag beställt. Han undrade om det fanns plats för en 12 meter lång lastbil utanför dörren. Jag hann aldrig springa ut och mäta så jag sade ja.

fredag 18 januari 2013

Fint minne

Jag minns att jag följde med mina föräldrar när de gick på gammeldans. Kanske var det på onsdagskvällar. Kanske var det ganska sent på kvällen. Lite busigt sent sådär mitt i veckan. Jag satt vid borden i A-salen i Folkets hus och ritade, pysslade, läste eller skrev. Vad vet jag. Jag tror mig minnas hur jag tittade upp på dansen ibland. Kanske log jag? Eller var jag uttråkad? Säkert nån gång. Och så var det fika i pausen. Och mamma var yr och glad. Och pappa var svettig och bullrande. Så vill jag minnas att det var.

Dansen avslutades alltid med Tjeckisk Polka. Gubbarna stod i ring i mitten. Slog händerna mot varandra och ropade HEJ så det ekade. Damerna svassade i ringen utanför. Man fick en ny danspartner och dansade några varv. Jag brukade få vara med på sista dansen. Jag svassade som de andra tanterna. Och flög bokstavligen runt med de svettiga gubbarna.

Det är ett fint minne.

onsdag 16 januari 2013

Måååål!

Skrek Lill-Tjorvas!
Mååål skrek jag tillbaka. Vart dååååå?

Och så pekade han på den smala springan bakom den väggfasta sittbänken i köket. I den lilla springan hade han stolt petat ner 10 små bilar.

Mååååål!

tisdag 15 januari 2013

Allt som är gott

Veckans husmorstips. Fågelmat.

Ta allt som är gott. Eller i alla fall allt som är över. Och som fåglar tycker är gott. Gamla brödkanter, solrosfrön, nötter, böset längst ner i flingpaketet...

Smält kokosfettet som blev över efter struvbaket. Rör i allt det goda. Häll upp i färgglada plastglas från IKEA. Peta ner en bit snöre som man kan hänga upp maten med. Låt stelna. Låt inte härskna.

Häng ut i träden och gör både småfåglar, skator och kråkor glada.

måndag 14 januari 2013

Stora lampbestyr

Såklart är inte köksprojektet avslutat. Vi har några kartonger kvar i ett hörn. Och lite lampor som ska upp till exempel. Så funkar vi. Skyndar oändligt långsamt. Mest jag faktiskt.

Nu skulle dock lampor inhandlas. Och över köksbordet ska det vara två. Är det tänkt. Två stora likadana. Och jag hittade ett par aspiranter på Stalands. I färgad genomskinlig plast. Lamporna var lagervara stod det på hemsidan. Men blå fanns inte hemma. Så då blev de beställningsvara. Och beställningsvaror får man inte öppet köp på. Så om färgen var fel fick jag inte byta. Och de kunde inte ta hem en lampa så jag kunde få kolla färgen. Är det nåt jag är kinkig med så är det färger... Och att de matchar. Och att köpa 2 lampor a 2000 kr utan att veta om de matchar. Nej det är inte aktuellt. Stolligt Stalands.

I stället hittade jag två jättelampor i typ aluminium på IKEA a 300 kr. De fick det bli. Gigantiskt stora. Och bara man snuddar vid dem blir det en buckla. Skulle jag tro. Och de låg där omonterade och osnuddade och var helt oblå. Snygga. Coola. De skulle säkert passa. Men helt oblå båda två.

Så lamporna lämnades tillbaka till IKEA och jag kollade in en lampaffär i Västerås istället. Och där hängde det en blå. Av sorten jag fastnat för. Och jag hade stolsitsen med att jämföra med. Och färgen kändes faktiskt rätt. Såklart hade de bara ett exemplar hemma. Vilket kanske var lite tur. För hur skulle jag få hem jättelampan?



Med fullpackad bil fick jag vackert sitta med en blå lampa i knät hela vägen hem. I dryga timmen. Lite trångt. Men ganska mysigt att somna med i famnen. Och nu ska jag fundera ut hur jag får tag på en till. För till Stalands vill jag egentligen inte gå. De är jag ju sur på. Och dessutom visar det sig att man måste ha treårig elektrikerutbildning för att få upp lampan i taket. Plus att den är väldigt stor... Och väldigt blå....

fredag 11 januari 2013

Tillhörighet

Att det ska vara så svårt att landa.

Vi har alltid haft en dröm om en kompisby. Dvs att tillsammans med ett gäng kompisar flytta till samma gata i stan och sedan umgås och hjälpa varandra att bygga staket och sånt. Fast då helst med de vi redan känner. Det finns ju såna områden. Nybyggda moderna områden där den enes köksfönster vetter mot den andres sovrum. Och så lever man tätt ihop och alla har barn i samma ålder och så blir man vänner för livet. Vi avundas dem, men framförallt jag har haft svårt att förlika mig med tätheten och omöjligheten att komma undan. Jag vill bo bland folk, men helst utan insyn och påtvingat umgänge.

Så på det viset blev det ju rätt här ute där vi bor. Här är det ingen som kommer på spontanfika direkt. Vi flyttade till ett ganska asocialt hörn av världen. Det visste vi ju inte när vi flyttade hit. De grannar vi har är trevliga, men inte intresserade av något nytt umgänge. De har liskom 'been there, done that'. Vi försökte de första åren att bjuda på grannglögg och det var trevligt. Men av de 7 hushåll som bor på vår gata har jag endast stått i farstun till ett av husen. Hos de andra har jag aldrig varit. Vi hejar och pratar väder, men det är allt. Och inga endaste barn i någorlunda rätt ålder.

Men hur stort steg är det inte att flytta nu? För barnen trivs ju. Skolan är bra. De har tillräckligt med kompisar, även om de inte leker så mycket utanför skola och fritids. Det finns liksom ingen på gångavstånd. Ju äldre de blir desto mobilare blir de förstås. Sen tror jag att de aldrig haft suget av att leta upp nya kompisar. Den drivkraften saknas. Eftersom de är tvillingar har de alltid haft varandra, så de har aldrig behövt känna sig ensamma.

Fast fint är det ju här ute förstås... Bara man kommer hit...

Båda mina föräldrar kommer från en mindre ort i norra Uppland. De flyttade till Västerås och det är där jag har växt upp. Vi har dock haft släkt kvar i orten hela tiden och jag har spenderat de flesta lov där tillsammans med kusiner och mormor E. Lite som mitt andra hem och orten har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har både avundats och förfasats över ’alla-känner-alla’-mentaliteten. 

Nu har det skapats en grupp på Facebook med gamla bilder från orten och de som bor eller har bott där och det är fantastiskt kul att se. Jag fascineras av tillhörigheten de känner med sin hemby. Alla vet vem man är och vems barn man är. Det är Sotar-Anders hit och Stina i Toften dit. Det är häftigt. Och jag kan inte tänka mig att min nuvarande ort kan få sån betydelse för mina barn. Och jag känner inte så för Västerås. Jag känner inte ens igen mig när jag åker till Västerås nu.

Jag kan sakna den känslan av tillhörighet. När jag sitter och tittar på min utsikt...

Bilden nedan är mormor E, född 1913, när hon kollar på bilder från Facebook-gruppen. Bilder på kompisar, grannar och sin make. Många döda sedan många år. Tänk vad konstigt det måste vara.

onsdag 9 januari 2013

Peter Pan har bytt klädstil

Jag blev lite kär i Peter Pan häromveckan. Vem hade trott det. Jag som trodde att han var en trikå-kille i löjlig hatt... Men icke. En busig läckerbit som kan flyga. Det är Peter Pan det. På Stadsteatern. Jag, syster och tvillingarna var där i mellandagarna. Och det var en bra föreställning. Lite lång kanske, men bra.

Historien i sig är ju ganska rörig egentligen. Med pirater och älvor och indianer och borttappade barn. Men de fick ihop det fint tycker jag. Man hängde med. Mark Levengood var mysfarbror och förde historien framåt med sin ljuva stämma. Och Lennart Jähkel var en grym pirat. Och framförallt - Anton Lundqvist var en läcker Peter Pan. Vilken smidig människa! Han flög hit och dit och upp och ner över hela salongen. Det hade dock gärna fått vara lite ösigare/rockigare musik. Nu var det istället finstämt med fiol och A-son gäspade lite. Själv fällde jag en tår när Tingeling nästan dog... Sån är jag...

Det bästa var ändå scenografin eller vad det heter. Själva dekoren och lösningarna kring flygningen och hur ett stort skepp rullade in. Att Tingeling är så liten så hon inte syns och hur en stor spegel vänds upp för att visa hur sjöjungfruna dansar i vattnet. Ja det var mycket smarta och fiffiga lösningar som förmedlade och förklarade. En sevärd föreställning. Och barnen var också nöjda...

Bild snodd från http://www.stadsteatern.stockholm.se

tisdag 8 januari 2013

Teater i Haga

En teaterupplevelse som satt sig och som lever kvar i vår familj är när vi såg 'Loranga, Masarin och Dartanjang' i en uppsättning med 'Teater i Haga' sommaren 2009. Historien och profilerna i sig är ju oslagbara. Och allt spelas dessutom i häftig miljö utomhus i Hagaparken. Lägg sedan till fantastisk dekor, utomordentliga skådespelare, knasiga kläder och en fantastiskt underbart otroligt bra musik... Alltså musiken. Jag säger det igen. Otroligt bra! Det var lekfullt och proffsigt. Roligt, medryckande och snyggt! Vi köpte skivan och den är fortfarande en återkommande favorit i bilen. Där alla i familjen har sina favvolåtar. Tex när tjuven Gustav sjunger. Eller när de åker skrot-Opel. Eller när Masarin sjunger på 'hittepå'-engelska. Helt underbart.

Nu verkar det som om 'Teater i Haga' har ekonomiska problem bl.a. för att den senaste sommarens föreställningar regnade bort. Därför samlar de in pengar för att överleva. De ska ha en stödgala den 20 januari. Den borde vi banne mig gå på.

http://www.teaterihaga.se/

måndag 7 januari 2013

Äntligen vardag...

Är det bara vi i vår familj som går varandra på nerverna efter två veckors jullov? Är det bara vi som fräser och suckar? Gnäller och skäller? Som det ser ut så åker de flesta andra skridskor och är rödkindade och glada.

Visst har vi haft ett bra jullov. Men vi är dåliga på att vara hemma och slappa tillsammans. Och vi är dåliga på att ta oss ut på utflykter där man får röda kinder. En och annan skuldbelagd promenad tar vi förstås.

Nu är det i alla fall vardag igen. Med rutiner och familjeråd och veckoplanering och skjuts-schematan och allt som hör en väl fungerande barnfamilj till. Härligt är det. Snart är det sportlov!




tisdag 1 januari 2013

Nytt år - nya möjligheter

Jag är för gammal för att tro på nyårslöften. Så jag lovar ingenting. Sluta röka behöver jag inte. Och sluta äta tänker jag inte. Jag har insett att jag tycker det är alldeles för gott med mat och annat godis. Det inte är värt att avstå. Sen kanske jag skulle kunna avstå varannan gång... Men det skulle jag aldrig lova.

Vi pratade på nyårskvällen om hur man som vanligt alltid har plats för desserten. Att den verkar ha sin egen mage. Dessertmagen. Och vi kom fram till att det är väl den där mjuka som ligger på utsidan. Lite på sniskan liksom. Där sitter den fint. Däremot vill jag komma igång med träningen igen. För hälsans skull. Men jag lovar förstås inget.

Jag önskar er alla ett gott nytt år i hälsans tecken.