Hur fin får man vara?

Jag lyckades nästan sabba det helt i helgen. Vi skulle på dop och alla skulle vara finklädda. Vildis hade sin nya finklänning som hon fick när hon fyllde. Spets, glitter och volanger. Passar perfekt.

A-son tog på sig sin nya one-piece (ja, jag vet - den är inte äkta men vi säger one-piece ändå). Som han fått i födelsedagspresent. Som är det finaste han har just nu. Enligt honom. En one-piece i amerikansk tappning. Dvs som en enda stor amerikansk flagga. Med gällivarehäng. Och jag sade inget. Utan undrade om han ville ha på sig den på dopet. Ja, det ville han. Och så tänkte jag att ojojoj, vad ska släkten säga. I kyrkan och allt. Nog måste man väl ha skjorta åtminstone? Och vad ska den andra släkten säga, den som inte är vår släkt. Allt detta tänkte jag. Och så försökte jag tänka lite till. Och sade att en del kanske kommer att kommentera att du har den här på dig. En del kanske... Och jag kände genast hur fel det blev. Hur han lystrade. Och sedan sade att jag ångrar mig. Jag vill inte ha den.

Och jag insåg hur dum dum dum jag var igen. Det är ju självklart att han ska ha det han tycker är det finaste. Det han trivs i och känner sig fin i. Så jag vände raskt på steken. Och sade att då ska man veta att det enda som betyder nåt är vad man själv tycker. Vill du ha din one-piece ska du ha det.Och om nån säger nåt så spelar det ingen roll. Det viktigaste är vad du tycker. Och vad du känner dig fin i. Typ så sade jag. Och det funkade. Han sken upp igen. Jamen då vill jag ha den.

Och mig veterligen så sade ingen ett endaste nåt. Kanske tänkte de nåt. Men A-son var nöjd och han var sååå fin.

Familjen dominerar

Vi var på dop i helgen. Och vi gjorde allt för att ta över showen. Till exempel stövlade vi in under ingångsmarschen. Lite diskret med tre barn och andan i halsen. Och med ketchup runt munnen. Eftersom vi i godan ro åt en korv på Sibyllan strax innan. Och inte tänkte på att man ska hinna parkera bilen också. Och att de tydligen inte väntar med att klinga i kyrkklockor tills alla är på plats.

Sen klättrade Lill-Tjorvas omkring på kyrkbänkarna tills han dråsade i backen med ett brak Och ett gallskrik. Pappan fick gå ut i kapprummet med det ledsna barnet. Där gråten hördes ändå bättre när den rullade runt bland stenväggarna...

Men sen hände nåt. Paret med bebisen som skulle döpas. De glömde visst barnet. Och varför står de med ryggen mot publiken så där? Och vad säger prästen? 'Tager du...?' Dopet var plötsligt bröllop och helt oförberedd satt Fru Olsson och bölade okontrollerat. Utan snorpapper. Men mycket lycklig.

Skönhetssalong

Häromdagen var jag på skönhetssalong.Vilken ynnest att få bli omhändertagen för en stund. Och som jag blev omhändertagen. Manikyr. Massage. Och så fixades frisyren.

Nu fick jag ju inte välja färg på nagellacket själv. Men det gjorde inte så mycket. Det blev mörkgrönt, vilket jag tyckte var fint. Sen skulle det visst ha varit glitter på också, men det hann vi inte med. Min nya frisyr var lite speciell också. Håret blev lite platt på ena sidan och ganska rufsigt i bak. Men jag gillade verkligen hårspännet jag fick i luggen. Och överarmsmassagen var ljuvlig. Om än lite tafatt.

Jag gick ut därifrån som en helt ny människa. Och gick tillbaka till spisen och stekte falukorv till salongs-personalen. Som redan hade en ny kund. Lilla lillebror fick nagellack för första gången. Han fick inte heller välja färg. Det blev gult på ena handen och rosa på andra. Och på nåt sätt insåg jag att jag hade haft tur ändå. Mitt var ju bara grönt. Om än kanske lite väl utspritt...

Lill-Tjorvas tog sedan instruktionerna på allvar. Hela kvällen gick han omkring med spretande fingrar. Och då menar jag hela kvällen. Vid maten, framför TV'n, i sängen. Men fint var det.

Det här är verkligen en salong jag varmt kan rekommendera. Så lägg namnet på minnet. Mip... Mipr... Miproz... Miprizmodala!

Var god stör ej!

Jag undrar vilka dörrskyltar hon kommer att ha mest användning för...?

Lekrummet

Har jag berättat att barnen bara älskar sitt nya lekrum? Här kan de gå igenom vinterkläder, sortera skor, stapla bibblaböcker, mellanlagra tomkartonger, rensa äpplen, lägga sina...eh mina oanvända träningsredskap... Ja oj, vad mycket kul de verkar ha i lekrummet...

En helt vanlig dag...

Man tager vad man haver

Min kropp tar stryk av löpningen. And I just hate it.

Det var inte förrän jag träffade T som jag började springa överhuvudtaget. Han inspirerade och peppade mig. Vi sprang utefter Djurgårdsbrunnskanalen och det var korta och långa rundan, det var mellantider och jag ritade grafer och hade mig.

Och med jämna mellanrum har jag tagit upp löpningen igen. För det är det enda jag hinner med. Eller som jag eventuellt kanske har möjligtvis lite tid över för. Om jag hinner... Och om jag orkar... Nu försöker jag komma igång igen. Men det är så tungt. Jag är så tung. Och min kropp tar stryk. Jag får ont i höfter, vader, knä och svank. Alltid är det nåt som krämpar.

Min PT tog fram ett program som skulle stärka bålen och musklerna man använder vid löpning. Programmet tar bara en kvart. Men det är skitjobbigt. Och så blir det inte av. Men nu kan jag stolt berätta att igår körde jag ett pass. Svetten rann. Och jag insåg också att jag behöver köpa en ny hantel... Min 2 kilos vetemjöls-hantel är för otymplig...

När leendet liksom fastnar

På barnens skola turas klasserna om att hålla i en morgonsamling för de andra klasserna. Oftast blir det Bellman-histoier och dansuppvisning... En gång per termin har man stor-morgonsamling för fler klasser och uppträdandet är lite mer genomarbetat. Hela klassen är med och oftast är det en teater baserad på något de nyss jobbat med i skolan. Teatern idag handlade om den nordiska mytologin. A-son spelade guden Balder och hade en replik. Han skötte det galant.

I historien hade de lyckats få med både sång och dans och till och med en modevisning. Gudinnorna skulle hjälpa Tor att klä ut sig till Freja, så att han kunde låtsas gifta sig med en dumming, för att få tillbaka sin hammare. Det var storyn. Så gudinnorna tog med sig Tor och på en skärm visades sedan gudinnornas modevisning. De hade filmat och de fyra tjejerna gick på cat-walken och tittade in i kameran, vickade på höften, gjorde slängkyssar, rörde läckert på axlarna och lade huvudet på sned. Varv på varv på varv.

Och jag kände mig genast illa berörd. Och det är då jag önskar att jag var lite mer som Ketchupmamman eller Lady Dahmer. Som hade sagt kloka saker om påfundet. Som hade opponerat sig. Som hade kunnat motivera det, som hos mig bara är en magkänsla. En magkänsla som säger att det här var väl inte bra. Vad ger detta för bild av tjejer? Varför var inga killar med i modevisningen? Varför måste de röra på axlarna så där? Och se läckra ut. Tankarna snurrar. Överreagerar jag? Vad tycker de andra? Det ingick ju i storyn att det var gudinnor som hjälpte Tor. Det var bara ett kul inslag. Och de härmade ju bara en modevisning som ju faktiskt ser ut så där. Och föräldrarna till flickorna verkade nöjda och stolta. Medan jag var glad att inte min dotter hade varit med. Å andra sidan tittade hon ju på. Och fick ännu en gång bekräftat hur en tjej ska vara. Och se ut.

Jag blir så förvirrad. Jag tycker det är onödigt att spä på stereotyperna. Samtidigt tänker jag att de leker ju bara. Tycker det är kul att klä ut sig. Och min son dansade ju faktiskt hambo med en annan kille i pjäsen. Och det var ju inget konstigt för nån. Kanske är de redan medvetna på barnens skola. Kanske tänker de genus? Jag vet inte - är det så farligt egentligen? Är jag överkänslig? Eller borde jag säga ifrån?

Exhibionist? Javisst!

Igår på kören hade de tagit dit lokaltidningen. Den som kommer ut typ en gång i månaden. De skulle fota lite och sedan intervjua någon i kören. Så den som ville kunde stanna lite efter kören så skulle de intervjua den...

Fotografen dök upp halvvägs in i repet. Och började fota. Folk fnissade och höll papperen framför ansiktet och åmade sig lite. Själv fixade jag nervöst med luggen och undrade om jag syntes. Tyckte det var typiskt att jag hamnat på sista raden. Och från fel vinkel. Inte ett kort skulle jag hamna på. Typiskt. Men om jag ser extra engagerad ut? Eller är ovanligt snygg? Eller i alla fall ovanligt glad... Då kanske. Så jag åmade mig. Och log fånigt. Och hoppades.

Sen var repet slut. Den som ville bli intervjuad skulle stanna kvar lite efteråt. Och folk drog på benen. Kretsade nonchalant runt i rummet. Som om de inte alls hade bråttom. Och inte tänkte på att det gick runt en journalist i rummet. Som ville intervjua nån. Själv drack jag lite vatten för jag kände mig lite törstig. Sen krånglade jackan lite. Jag måste knäppa alla knappar... Knyta sjalen... Titta mig omkring... Vicka på tårna... Och sakta gå mot dörren... Nehej. Ingen lycka denna gång...

Hmpff

Idag var det friidrott. Söndagsträningen. Då är det löpning som gäller. Och föräldrarna får gärna vara med. Hmpff.

Och tanken var att pappan skulle åka med dottern. Men nu var pappan lite ynklig idag. Och eftersom mamman ändå hade tänkt springa så passade det ju bra. Hmpff.

Och vi satte oss i bilen ungefär samtidigt som regnet ställde sig som spön i backen. Hmpff.

Vildis skulle därför med hjälp av tankeöverföring och annat hokus pokus få regnet att sluta regna. Jag försökte hjälpa till så gott jag kunde med min egna gamla soldans. Fast jag körde ju bil så resultatet var väl sådär. Dessutom bemöttes jag av ett bestämt 'Tyst! Jag koncentrerar mig! Det är svårt att övertala vädret...'

Och det har hon ju rätt i. Men hon lyckades! Så klart. För vem kan säga emot Vildis när hon har bestämt sig...

Och att texten är full av Hmpff beror endast på att min  kropp är för gammal och tung för att springa, hoppa och leka. Jag skulle mycket hellre sitta inne och surfa och äta glass. Men det kan man ju inte erkänna för nån... Hur skulle det låta?! Hmpff...

Nära-träning-upplevelse

Jag tog på mig träningskläder. Jag sprang runt i hela huset och letade efter senaste träningsprogrammet jag fick av PT. Jag upptäckte att klockan blev för mycket. Jag duschade och rollade under armarna och så var det klart. Min PT skulle vara stolt över mig...

Ha en trevlig helg hörni!

Skapande gen

Jag tror min dotter har fått en konstnärlig gen, som är väldigt latent hos resten av familjen...

På allvar

Det här att jag inte ska äta godis förrän på julafton. Men tillåter mig att äta choklad. Det tar jag på allvar...

Fotografiska

Ända sedan det öppnade har jag velat gå dit. Till Fotografiska museet i Stockholm. Jag har hört så mycket om det. Och alla bara gillar det på Facebook hela tiden. Jag ville också gilla Fotografiska på Facebook. Men jag hade ju inte varit där. Förrän nu. Nu gillar jag också Fotografiska på Facebook. Det är coolt.

Nu åt jag mest brunch när jag var där, men jag hann även se de utställningar som fanns. Varav en var tråkig. En var makaber. Och en var inspirerande och underbar.

Den tråkiga var kostymklädda karlar i en pool från olika synvinklar. Säkert coola bilder och säkert nån fin tanke bakom. Men jag gillar inte uppenbart arrangerade foton. Tillrättalagda. Konstlade. Det är inte så lätt att tilltala mig där i alla fall. Jag gillar bilder som uppstår i stunden. Där man fångar ett ögonblick. Sen kan de också vara arrangerade förstås. Men jag vill inte att det syns.

Sally Manns utställning var ok. Intressant och ok. Hon har tagit en del bilder på sina barn. När de kissar och blöder till exempel. Sen har hon tagit kort på en massa döingar som ligger och ruttnar. För det första. Det finns alltså ett ställe där det, vad jag förstår i forskningssyfte, ligger döda människor på marken och ruttnar bort. Förmultnar. Låter allt gå sin gilla gång liksom. Det som ska hända händer rakt upp och ner på marken. På ett ställe. I USA så klart. Och det är väl en sak. Det är makabert i sig. Men då - då kommer hon och fotograferar detta. Och ställer ut på sin utställning. Överallt i hela världen. Alltså hur ok är det? Jag gissar att de här människorna på nåt sätt har valt att ligga där och ruttna. Att de har gett nåt ok eller tom har en övertygelse om att det är naturligt och bra på nåt sätt. Att ruttna på marken. Förmultna. Att det får gå sin gilla gång... Eller jag hoppas att de tycker att det är ok. Eller tyckte att det var ok. Innan de dog. Men fick de också välja om de ville fotograferas? Och hamna på utställning. Överväxta. Ruttna. Nakna. Kroppar. Makabert är bara förnamnet. Yack. Jag gillar det inte.

Sen var det Christer Strömholm. En fotograf i min smak. Det var mängder med bilder. På folk. På djur. På byggnader. Nära, naturligt, inspirerande, vackert. Och den bästa delen var förstås bilderna på transvestiterna i Paris på 60-talet.

Och när jag läst på lite om Strömholm förstår jag att detta är inte en teknikens man. Utan fotot, nuet, de förutsättningar som finns på plats är det som gäller. Och det tilltalar mig. Jag som älskar bilden. Linjerna. Men som hatar tekniken. Som aldrig kommer fatta nåt om slutartider och skärpedjup. I hans skola skulle man ha gått.

En alldeles egen helg

Förra helgen hade jag en alldeles egen helg. Ensam hemma. Med mig själv. Bara jag. Inga barn. Och ingen man. Åh. Vilken ynnest. Och jag tycker verkligen att det är det. En ynnest. Och jätteviktigt. Att få göra egna saker. Att vara ifrån varandra. Men - min mammahjärna kopplar inte riktigt av. Det här att alla andra i familjen är på ett ställe och jag på ett annat. Det värker liksom. Det känns fel och är fel. Jag vill helt enkelt vara på samma ställe. Hela tiden. Sen när de väl är framme hos farmor & farfar och inte är ute på vägarna längre så känns det genast bättre. Och jag kan slappna av. Och tänka på mig. Bara mig.

Så när separationsångesten har lagt sig, dyker prestationsångesten upp som ett brev på posten. Om det nu finns såna fortfarande. Brev på posten alltså. För nu måste helgen utnyttjas på bästa sätt. Lite kul, lite nyttigt, lite skönt. Man får ju inte slösa bort en egen helg...

På fredagen var det soppklubb inne i stan. Med god soppa och gott sällskap. Lite vin, lite skvaller och så en lagom romantisk film på det. Mmm. Tjejkväll. Nästa dag blev det fet brunch på Fotografiska. Det är nåt jag velat länge. Att gå på Fotografiska alltså. Inte att äta just brunch där. Men brunchen var ljuvlig. Och utställningen inspirerande.

Sen åkte jag hem. Och hade ett helt dygn ensam hemma. Jag gav mig själv tillåtelse att ägna tiden åt foton. Inte jobb, inte städ, inte tv, inte blogg - bara bilder, foton, fotoböcker.

Men såklart. Jag laddade upp med massa gott att äta också. Och såklart. Så orkade jag inte ens äta hälften. På det hela taget blev det en mycket lyckad egen helg. Jag fick pli på både separationsångest och prestationsångest. Lite dåligt med party blev det förstås. Men det verkar inte göra så mycket nuförtiden... Partyångesten är död. Alltid nåt.

Krutong med skinka och ägg

Det här kan vara i princip den första maträtt jag lagade. Alldeles själv. Utan mamma. För en massa herrans år sen. Krutong med skinka och ägg. Från hemkunskapen på högstadiet. Enkelt, snabbt och gott. Och den står sig fortfarande. För ni hör ju. Bara namnet säger ju hur fint det är. Krutong... Med skinka och ägg... Men jag kanske inte direkt kollar i receptet längre...Och förresten. Nuförtiden kan jag göra svårare saker än så. Jag kan steka fiskpinnar... till exempel...