Nu blommar det - och det är inte vår förtjänst

Vår trädgård är fantastisk. Den får ingen som helst omvårdnad. Visst - det regnar ju ibland. Och solen skiner rätt fint på den. Och visst klipper vi gräsmattan då och då. Och kanske kommer mamma ibland och rensar lite ogräs. Men annars får den ingen som helst omvårdnad. Och vad får vi tillbaka? Allt! Vilken blomsterprakt.

Triffiderna kommer!

Hittade de här i min mormors trädgård. Jag borde varna henne va? Hon är ju ändå 99 år. Hur ska hon kunna försvara sig mot Triffiderna? Riktiga otäckingar!

Tadaaa!

Får jag lov att presentera! Vårt nya kök! Nu är det klart. Jag är såå nöjd och förutsätter att livet, maten, kärleken - ja allt från och med nu kommer att bli lite lite bättre. Lyckligare barn, godare mat, snyggare kropp, renare golv - allt blir nog i det närmaste perfekt nu :-)

Ryggdunkningar på twitter

Om vi fortsätter på samma tema. De här två falangerna har liksom två olika synsätt på twitter, Och det här är ju bara min betraktelse. Jag har ju inte koll på alla falanger som finns. Men de två jag sett fungerar så olika. Och det fascineras jag av.

Den ena falangen är de som tror och tycker att twitter finns för deras egen skull. De twittrar om sig själva. Och lägger ut bilder på sig själva. Gärna i solglasögon. Och de lägger ut bilder på vad de äter, vad de köper och vilka de umgås med. Det är idel ryggdunkningar sinsemellan. Man kan tom boka in nästa parmiddag via twitter. Till allas beskådan. Det är som att stå på skolgården igen och inte få vara med i gänget. Man är där. Man lyssnar. Man kanske ger en kommentar här och en gliring där. Försöker anpassa sig till jargongen. Ibland har man tur och blir uppmärksammad. Alla tittar på en. Och skrattar. Eller retweetar. Man blir hög av lycka. Och sen fortsätter konversationen och ryggdunkandet och man är bortglömd igen.

Sen finns den andra falangen. Som betraktar twitter som ett forum och en samlingspunkt. Där åsikter dryftas. Samhällskritik. Orättvisor. Där folk lyfts fram. Man kramar och stöttar och för all del dunkar lite ryggar sinsemellan. Där kan man bli sedd. Men jädrar vad man måste säga bra och kloka saker. Man måste vara intressant och känslofull. Dramatisk, provocerande och kanske lite fräck.

Jag fascineras av twitter. Men det är en svår plats. Det också.

Twitter igen

Det här med twitter fortsätter att fascinera mig. Det finns liksom två världar där för mig just nu. Den ena falangen leds av Pernilla Wahlgrens stora leende. Hon dansar, hon flirtar, hon festar och hon köper nya skor. Den andra falangen leds av Stina Wollters varma famn. Hon kritiserar, hon stöttar, hon skapar och hon skrattar.

Jag känner hur jag hellre vill tillhöra Stina Wollter-falangen just nu.

Perspektiv

Och medan jag klappar mig på axeln för att jag lyckats låta bli chokladen i en månad så finns det andra som kämpar med betydligt värre saker. Jag har ramlat över två stycken bloggar som jag lusläst från början till slut.

Och som berör mig oerhört mycket. Två kvinnor. Två historier. Deras olika levnadsöden. Helt olika och har inget med varandra att göra. Men som båda skriver på ett skönt sätt. Som båda kämpar med sina demoner. Som har bestämt sig. Och som vill berätta om det. Jag blir rädd, jag gråter och jag hejar. Vilka tjejer.

Dit och läs med er!

http://1000littlelies.blogspot.se/

http://anonymi.bloggplatsen.se/

Drömmar om lakrits

Jag är mycket nöjd och stolt. Jag har nu klarat mitt mål att inte äta godis på en månad. En dryg månad till och med. I hela mitt långa liv har jag aldrig lyckats med en sådan bedrift någonsin. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Och en sån bedrift kommer man ju ihåg. 

Så idag firar jag med en lakritsbil. En överbliven stackare som legat i en skrynklig påse i mitt skåp på jobbet. Som ratades av dottern för några veckor sen. Men som inte slängdes. Utan sparades för framtida njutning. Så passande att ha idag. Och så god. 

På lördag har jag tänkt att äta lite mer godis. För att fira. Lite mer lakrits. Kanske en sån där röd/svart döskalle. Eller sån där söt lakrits från Finland. Eller Djungelvrål...

Oj, vad blött det blev på tangentbordet här…

Skitstövlar

Lika glad som jag var över Lill-Tjattens nya rosa stövlar, lika arg är jag nu över att de gick sönder på ett par skitveckor. Jag veeet ju att man ska köpa kvalitet. Jag vet ju det. Men till ungar som växer så det knakar föredrar jag att köpa lite billigare slit & släng. Men då ska det väl ändå hålla en säsong?

Nu blir det verkligen inga fler skor eller stövlar köpta på Deichmann. Skit-Deichmann. Det får bli Loppis-stövlar istället. Grrr.

Snälla nån! Hur tänkte jag nu?!

Stora barnen fick nya sängar för ett bra tag sen. De gamla sängarna, växa-sängar från IKEA, har blivit stående. En ska bort och en ska Lill-Tjorvas få. Tänkte jag. Han är ju stora killen nu. Klart han ska ha ny säng...

Och idag skedde det. Bära ner säng. Fälla upp kanterna till minsta läget. Bädda fint. Montera ner spjälsäng. Vara lite nostalgisk. Lägga barn... Jaha. Och precis där sket det sig. Förstås. Det visste jag ju. Men ändå blir jag förvånad när han för tjugonde gången klättrar ur sängen...

Skor skor skor

Det här är ju verkligen inte alls på något sätt en modeblogg. Här kommer man till exempel aldrig att se dagens outfit. Skulle jag vara extra riktigt snygg nån gång kanske jag lägger upp en bild förstås. Bara för att skryta lite. Men till dess får ni nöja er med att veta att jag klär på mig kläder varje dag.

Däremot vill jag visa er ett fenomen. Jag har alltid varit en skoälskare. Skor skor skor. Förr i tiden köpte jag massor i alla former och färger. Jag går verkligen igång på snygga skor. Som så många andra. Men på senare år köper jag nästan inga skor längre. Jag har blivit praktisk och lite snål. Och kanske lite tråkig. Jag hittar ett par favoriter och kör på dem. Tills de går sönder. Så trist har jag blivit.

Men varför i herrans namn ser det då ändå ut så här i vår hall? Det kan ju inte vara mitt fel i alla fall...

Nära-bad-upplevelse

Jodå, vi har haft en toppenhelg. Med sol, sommarstuga, mormor & morfar, Monopol, gammelmormor, alfapet, gullvivor, nästan bad, tårta, farfars 70-års-kalajs, ballonger, fotboll och kusiner.

I stora drag alltså.

Det vet ju alla

.............att det är tanken som räknas................

Glada miner och fina linjer

Den största glädjen var ju förstås inte att hon hoppade så långt. (Om det nu är långt för hennes åldersklass - hon vann inte så bäst var hon inte). Eller ens att hon förbättrade sig så pass mellan hoppen. Nej, det härligaste var att se stoltheten och glädjen i ögonen när hon hörde att hon kom längre än förra gången. Hur hon studsade och hoppsade tillbaka. Hur hon tyckte det var kul att vi faktiskt åkte på den hära tävlingen. Hur hon kunde fokusera. Och hur hon stod och småpratade med andra tjejer från andra klubbar.

En annan rolig grej var alla linjer jag tog kort på...

2.47 - 2.77 - 2.89 - 2.97

Så långt hoppade min dotter i längd på friidrottstävlingen i söndags. Hon ökade en halvmeter från första till sista hopp. Med personbästa 2.42 när hon kom dit. Kan jag be om att få vara lite stolt en stund.

Judas - din skurk

Så var det äntligen dags. Julklappen till bästa systerdottern skulle cashas in. Ett halvår senare. Mitt i studenttider och avslutningsprov. För henne alltså. Mitt i vardagsliv och VAB för min del... Men lika förväntansfulla knödde vi in oss på Göta Lejon. Trångt och klaustrofobiskt. It better be good, tänkte jag och rapade lite Club Sandwich och sneglade mot utgången. Omöjligt att ta sig ut konstaterade jag och andades djupt. Nåja, snart blir jag betagen av Ola Salo. Jag säger bara Ola Salo. Mmmm.

'Jesus Christ Superstar' är min absoluta favoritmusikal. På film. Jag älskar filmen. Jag älskar musiken. Och jag älskar Ola Salo. Det kan ju inte bli annat än bra. Med de förväntningarna och med en touch av klaustrofobi tedde sig därför första akten tämligen blek. Ola levererade. Men lite blekt. Lite tamt. Judas stack ut, men hade så himla töntig frisyr. Och efter 45 snopna minuter var det redan paus. Märkligt. Förväntningarna sjönk.

Men sen tog det sig. Faktiskt. Dramatik, känslor och fantastisk sång. Judas imponerade ändå mer. Vilken röst. Och vilken vånda. Och jaja, vilken kropp... Och Ola Salo dog storartat och känslosamt. Och blodigt.

På det hela taget en stor föreställning. Musiken, storyn, känslorna och rösterna berörde. Vi stod upp och hyllade Ola och Judas-killen. Och fotade frenetiskt när man äntligen fick.

Långt ner i halsen

'Du måste spruta långt ner i halsen så han är tvungen att svälja...' Sade jag. I telefonen. I det öppna landskapet. På jobbet. Bland mina unga arbetskamrater. De såg inte så chockade ut som jag hade hoppats. Kanske för att jag fnissade så...

Tre gånger om dagen brottar vi ner Lill-Tjorvas. Vi bänder upp hans lilla starka mun, stoppar in en spruta och sprutar in det som verkar vara det äckligaste han vet. Surfar man på penicillin till små barn så får man lite tips. Sätt barnet i en barnstol. Luta huvudet bakåt. Spruta in penicillinet med en spruta. Håll för näsan så måste han svälja.

Ja tjena. Vet ni hur envis och stark och ledsen en liten tvååring kan bli? Och hur högt man kan gurgla penicillin när man är riktigt arg. Vet ni hur kladdigt penicillin är? Och hur ett trägolv ser ut med Kåvepenin-fläckar. Allt det där vet vi nu. Lill-killen har stela penicillin-lockar i pannan. Alla dammråttor i huset har fastnat på hans klibbiga händer och armar. Och på mina glasögon sitter smetiga prickar i olika storlekar som det inte är någon idé att gnugga bort. För snart ska vi brottas igen...

När striden är över bjuds det glass och pepparkakor. Frid och fröjd för en stund. Och han verkar förlåta oss. Och så blev vi av med de där gamla julpepparkakorna...

Äntligen loppis

Jag var på loppis i helgen. En sån där där alla har tömt källaren på gammalt junk och så köper man varandras junk för en superbillig penning och sen säljer man junket på nästa loppis. Ungefär så funkar det. Själv köper jag bara. Jag orkar aldrig rensa gammalt junk och så har vi ju ingen källare heller. Däremot har vi svärföräldrarnas lada. Där finns det mycket plats... Ett tag till...

Hursomhelst. Det blev en del loppisfynd ändå. Jag kom hem med ännu ett par rosa gummistövlar till Lill-Tjorvas. En stor bunt hästtidningar till Vildis. 5-6 seriepocket. Ett par fotbollskor till A-son. Ett (förhoppningsvis) 1000-bitars pussel. En ljusslinga där lamporna var formade som små bilar. En liten gräsklippare som smattrar högre än vilken motorgräsklippare som helst. (Nu förstår jag varför han log så stort han som sålde den...) Och tydligen en gunghäst. Det vet jag inte riktigt hur det gick till. Jag minns bara att det stod 40 kr på ryggen på den och plötsligt stod den i vår baklucka på väg hem... Märkligt.

Vaknatt

Lill-Tjatten har haft feber några dagar. Det är aldrig kul när barnen är sjuka. Mycket oro och lite sova. Två nätter i rad har vi varit uppe och käkat glass. 'Gott. Glass.' Säger Lill-Tjorvas efter varje tugga han slickar i sig. Medan storasyster lyfter huvudet från kudden och blir redigt avundsjuk. Jag vill oxå ha glass. Jag vill oxå va sjuk.

Men i natt dög inte ens glass. Han skrek och skrek och skrek. Vi vankade. Vi tröstade. Kollade tv. Tittade bilar. Plockade fram glass, saft, yoghurt, cornflakes, pepparkakor. Allt som är gott. Men inget dög. Men efter en Panodil i rumpan kunde han lugna ner sig med saft, pepparkaka och Greta Gris.

Han hatar verkligen de här supparna. Och jag med. Vilket övergrepp är det inte att tvinga in en sån i rumpan. Hur talar man om för en två-åring att det gör att du mår bättre och inte har ont. Han gråter. Jag gråter. Men sen blir det glass. Och idag blev det penicillin. Det ska in den andra vägen. Lika svårt men inte lika obehagligt.

Nyvaxat

Här luktar det nyvaxat. Eller stinker rättare sagt. Det ser väldigt blankt ut, men man kanske vänjer sig. Nu väntar vi bara på sista bänkskivan. Tänk - snart har vi ett sprillans fint kök! Hur lyckliga blir vi inte då?

Blown away

När vi kommer in för att sätta oss i salongen på Stadsteatern är scenen pimpad med högtalare. Ja verkligen pimpad. Hundratals högtalare i olika storlekar. Överallt. Och man anar redan vart det ska barka hän. Nu blir det åka av.

Jag vet knappt var jag ska börja. Så. Himla. Bra. Var det. 'De tre musketörerna' på Stadsteatern. Vilka sköna killar. Och Leif Andrée - vilken skön kille han kunde vara. Föreställningen är en enda lång nostalgitripp med låtar och referenser från det glada 80- och 90-talet. Pudelfrisyrer så långt ögat kan nå. Läder lack och lakrits. Och samtidigt putslustigt, glimten i ögat, finurligt, varmt och härligt.

Och så fina killar de är. Bästa kompisar. Så tuffa i sina pudelfrisyrer. Och så rackarns söta. Och så lite kärlek på det. Och en hel massa galna profiler. Alla med nån sorts anknytning i musikvärlden. Prince. Michael Jackson. Annie Lennox. Madness. De körde till och med Frankie goes to Hollywood. Blown away! Var jag. Jag som till och med heter nostalgisk i mellannamn. Jag gick ju upp i limningen av all igenkänning och återupplevelse...

Nej, jag kan inte med ord beskriva denna musikaliska och glädjefyllda upplevelse. Jag blev överkörd av nostalgi och feelgood. Jag blev småkär i den unge d'Artagnan. Jag grät en tår till 'Carrie'. Jag klappade händerna och jag reste mig nästan först av alla i de stående ovationerna efter föreställningen. Men jag är inte riktigt så patetisk att jag avslutar det här inlägget med: I love rock'n'roll...

Men det var nära.

Bild snodd från http://www.stadsteatern.stockholm.se/

Var fick han det ifrån?

Mamman och dottern är lite oense. Och höjer rösterna. Arga, tvära, sura. Lill-Tjorvas tittar på storasyster. Ler lite trots oväsendet. Och går fram och ger storasyster en kram. Vänder sig om och går fram till mamman och ger henne en kram. Häpna och överrumplade kramas vi alla tre.

Bullmamma

Nån bullmamma har jag aldrig varit. Men idag är det basketcup och mamman bakade muffins till försäljningen. Nu ska vi snart åka och köpa dem. Hoppas de är goda...

Let's dance

Jag har ju sagt förut att jag är blödig. Men hur blödig får man vara egentligen?

Mitt absoluta favoritprogram går ju för fullt nu. Let's dance. Åh, vad jag gillar det. Dels är det ju kändisar med. Bara en sån sak. Och dels att se utvecklingen från stel och stapplande till fräck och följsam. Och de härliga dansarna som anpassar koreografi och sig själva efter sin danspartner. Visst folk åker ut, men det är ändå ett varmt och härligt program. Man känner hur alla blir bra kompisar och tycker om varann och respekterar varann. Det är så fint och jag blir glad.

Men nog är jag den enda som grinar till varje program. Inte när nån åker ut. Nej nej. Utan för att de kämpar och lyckas. När dansen sitter. När ögonen lyser. När publiken applåderar. Då fäller jag en tår. Och är sååå lycklig.

Bild snodd från tv4.se

Galen shopping

Vilken galen shoppingdag jag hade i måndags. Jag åkte in till centrum alldeles själv. Utan barn. Och fick tid att shoppa. Till mig. Alldeles själv. Inte en enda kläda till ett endaste litet barn. Bara till mig. Because I'm worth it...

Jag har två favoritaffärer. MQ och Esprit. Bra kläder till hyfsade priser. Först gick jag till Esprit. Där handlade jag ett färgglatt kit i blått, orange och lila! Hallå! Sen gick jag till MQ och handlade ett färgglatt kit i rosa och grönt. Hallå! Igen!

Hur tänkte jag nu? Helt tokiga färger. Till exempel rosa. Som jag egentligen inte gillar. Och så bara blir jag störtförälskad i ett par rosa jeans. Som är lite för små. Men vad sjutton. De gick ju att knäppa. Och det som väller över kanten kan man dölja. Tills jag blir smal på riktigt... Och så måste jag ju köpa de knallgröna jeansen också. För då blir jag glad. Och sen en tröja, en skjorta och en blommig tunika som matchar så fint. Blommig! Alltså blommig! Jag nästan föraktar blommigt. Helt obegripligt. Och så snyggt!

Nu är jag lite i chock. Köpte jag verkligen alla dessa färgglada kläder? När ska jag bli vuxen och använda mörk kostym, vit blus och en scarf i en fräsch men diskret färg?

Trädgårdsarbete

Igår klippte jag rosorna. Och den där stora fina blomman på framsidan. Säkert vid helt fel tidpunkt och på helt fel sätt. Och nu kanske det är nån som ojar sig. Men här klipper vi rosor när vi har tid. Och om vi har tid. Och passar det inte rosorna får de flytta nån annanstans. Vilket de säkert önskar att de kunde...

En vecka utan godis

Det svåraste är den där öppnade påsen med lakrits som ligger i skåpet hemma... Jag ser den. Den ser mig. Den ropar och ber. Jag ignorerar. Men snart. Om tre veckor... bara tre veckor...

Fast jag måste ju ha en strategi efter min godisfria månad. Kanske ska jag köra lite till. Äta en fet påse lösviktsgodis. Med väl valda. Och sedan en ny godisfri månad? Eller införa lördagsgodisregeln även till mig själv. Jo, jag ska ha en plan. Men det är jag som bestämmer den... jag suger på den godbiten lite till... hahaha...

Kärlek

Den trötta lilla killen vill verkligen inte sova. Han gråter och gråter och gråter i sin säng. Mamman sätter sig vid sängkanten. Stryker med varsam hand över lilla killens huvud. Stryker undan lockarna och viskar försiktigt. 'Mamma är här'. Gråten tystnar och pojken sover. Istället sitter mamman med en tår i ögat. Tänk att få vara en så viktig del i någons liv. Du i mitt. Och jag i ditt.

Nära nu

Just nu är det lite stiltje i köksprojektet. Vi väntar på måttbeställda bänkskivor som kommer i mitten av maj. Vi har dock fått målade väggar, lister och tak. Snart ska golvet tvättas och oljas. Sen så.