lördag 30 november 2013

Årets julkalender

Ibland får jag bara erkänna det. Jag är en fantastisk mamma.

De stora barnen är i år för stora för StarWars- och PetShop-kalender. Tycker de själva i alla fall. Men de känner sig tydligen inte för stora för julkalender. Nånting vill de ha... Choklad kanske? Men vad de inte förväntar sig är att i år har mamman överträffat sig själv och presenterar STRUMP-kalendern.



Ja, det är ju en vanlig paket-kalender, som många andra underbara mödrar och fädrar har knåpat ihop varenda år till sina barn sen de föddes. Men den här mamman har hittills bara köpt färdiga kalendrar. Ambitionen har nog funnits där, men inte tiden och inte orken. Så i år slog jag till. Och att det inte blev paket på ett snöre har två orsaker. Dels sparar man tid om man lägger saken i en strumpa. Och dels så skulle blotta åsynen av 48 paket få Lill-Tjorvas att gå i spinn. Och kraftigt rata sin egen färdiga Playmobil-kalender. För mamman vill inte börja med paket-kalender till lilleman än. Han får allt vänta tills han är 10 år... Som de andra har fått vänta. Nu kan man inte förklara det så bra för en tre-åring, så vi ligger lågt med strump-betydelsen tycker jag. Vi får hoppas att min strategi funkar.

Och så kunde jag ju inte hålla mig. Så det blev choklad-kalenderar också,. Mamman går all in och slår omkull alla gamla principer. God Jul.

tisdag 26 november 2013

Humlan - the true story

På Lill-Tjorvas dagis finns en liten humla som heter Humlan. Han bor i en fin Pippi-väska och följer med barnen hem om helgerna. Lill-Tjorvas var omåttligt stolt när Humlan skulle flytta hem till oss en helg. Han plockade genast upp Humlan när han kom hem och visade oss andra. Men sen blev liksom Humlan liggande där han var. Och om inte mamman hade varit hade Humlan inte fått en så spännande helg att berätta om på dagis. För Lill-Tjorvas struntade fullkomligt i om lilla Humlan var med eller inte. Eller inte struntade kanske. För när mamman kom smygande med lilla Humlan och frågade om inte Humlan skulle vara med och spela spel, pyssla pärlor, hoppa i lövhögen, titta på TV så var lilla Humlan alltid välkommen. Men sekunden senare var lilla Humlan bortglömd igen.

Efter helgen skulle man klistra in bilder och skriva lite i en bok om vad som hänt under helgen. Mamman var sugen på att klistra in bilder på en ensam Humla i sin väska, i ett hörn och under sängen. The true story liksom. Men sån är inte mamman. Förstås. Mamman har istället tagit oändligt många bilder på lilla Humlan när han hoppar i lövhögen och spelar Myror i brallan-spelet, pysslar med pärlor och tittar på TV. Så på bilderna ser det ju ut som om lilla Humlan och lilla Lill-Tjorvas är oskiljaktiga. Nu får vi se om lilla Lill-Tjorvas kommer ihåg vad han har gjort tillsammans med lilla Humlan när han ska berätta det på samlingen på dagis.

För idag flyttade lilla Humlan tillbaka till dagis. Lill-Tjorvas blev ledsen. Han ville ju inte att Humlan skulle åka igen. 'Ha, som om du bryr dig'. Sade inte lilla mamman då.

Lill-Tjorvas pysslar med pärlor. Mamman sätter dit lilla Humlan och tar kort...

Lill-Tjorvas spelar spel. Mamman sätter dit lilla Humlan och tar kort...

Lill-Tjorvas tittar på 'Farbrorn som inte vill va stor'. Mamman tar ett ovanligt krystat kort på lilla Humlan...

måndag 25 november 2013

Fint besök

När vi tittade ut en morgon hade vi ett helt gäng sköningar som hängde i vår trädgård. Stora, vackra, färgglada fåglar. Vi letade febrilt i fågelboken och kom fram till att det var Sidensvansar. De knaprade på våra giftiga bär och flög runt i klump. Imponerande vackra och vi blev helt exalterade. Vi bestämde oss genast för att bli fågelskådare.

Senare hittade vi en stackars Sidensvans i rabatten. Vacker, men heldöd. Vilken sorg och bedrövelse. En så vacker fågel, men död, måste naturligtvis få en vacker begravning. Valda delar av familjen samlades. Vi kastade lite jord och funderade på vad som skulle hända nu med fågeln. Kanske flyger den till himlen, funderade mamman. Fast den kan ju inte flyga, mamma. Den är ju död. Tyckte Lill-Tjorvas. Och det har han ju rätt i. Sen sjöng vi en fin sång. Vi kom inte på nån om fåglar så Lill-Tjorvas valde istället 'Lille katt, lille katt...' Jag vet inte om Sidensvansen uppskattade låtvalet. Fast han var ju redan död.

söndag 24 november 2013

Logiken...

- Mamma! Vem behöver torka näsan?
- Jag vet inte.
- Men vem behöver torka näsan och rumpan?
- Jaa, det kanske är A-son. Han är ju på toa...?
- Har vi nån kikare?
- Eh, nej.
- Han behöver en kikare.
- Jaha?
- En kikare med papper på.
- Jaha! Det finns jättemånga toarullar utanför toan. Du kan bära in dem till A-son. Om du orkar...
- Jag är jättestark!

Man får inte vara dum, om man ska kunna tolka en 3-åring...

fredag 22 november 2013

Det där beroendet

För en tid sedan kom jag på mig själv med att vara Iphone-beroende. Det visste jag ju, men att erkänna att det är ett problem... Det satt långt inne. Det är så lätt att surfa istället för att umgås. Att kolla om någon svarat, kommenterat, gillat. Det där bekräftelsebehovet. Så paradoxalt. Eftersom jag samtidigt inte bekräftar mina barn. Som frågar nåt och får ett hmmm till svar. Eller visar nåt och får säga mamma tre-fyra gånger innan jag tittar upp. Eller vill leka, dansa, hoppa... Och mamma knappar lite till och säger att snart... Åh, det gör ont i magen när jag tänker på det.

Jag har skärpt mig. Jag är absolut mer medveten om det. Men botad är jag inte.

Och det här gäller ju inte bara när jag är med barnen. Även min man drabbas. Och vänner och kollegor. Och jag är absolut inte ensam. Hur man på lunchen kollar mailen. På middagen fotograferar maten. Surfar lite på fika-rasten. Facebookar. Instagrammar. Twittrar. Och säkert en massa andra coola grejer som jag inte fattat ännu. Det är inte särskilt trevligt. Eller särskilt kul. Att bli utkonkurrerad av en Iphone. Varken för barn eller vuxna.

Nu ska jag skärpa mig igen. Tänka närvaro, närvaro, närvaro. Här och nu. Då och sen.

Här är mitt förra inlägg om problemet: http://enlevandecharad.blogspot.se/2013/05/bekannelse.html

En typisk matbild från en spontan lunch med syster

onsdag 20 november 2013

Glitter och glamour

Sade jag att jag har börjat sjunga i kör? Jojomen. Och vilken kör sen. Alba Show Chorus. En tjejkör som sjunger barbershop. Vem hade kunnat ana. Så nu är det glitter, paljetter och lösögonfransar som gäller. Vilken grej.

Det var inte helt lätt att komma med i den här kören. Först fick man prya några veckor. Sen var det uppsjungning i kvartett. Och om man blev godkänd fick man ändå vänta tills alla hade sjungit upp för att få reda på om det fanns plats för just mig. Och just min röst. Själv har jag inte sjungit i kör på nästan 20 år. Och då var det förvisso en tjejkör, men en mer studentikos variant. Innan dess var det klassisk kyrkokör under ledning av den legendariske Bror Samuelsson i Västerås. Ojojoj, han skulle ha ryst av obehag vid blotta tanken på barbershop... Högljutt skulle han ha ryst. Och kanske dängt till mig med en pappersrulle...

Efter lite bakläxa kom jag ändå med i kören. Och då öppnade sig en helt ny värld. Barbershop-världen. Jisses. Mitt flöde på Facebook har helt ändrat karaktär... Det är tävlingar och folk sitter uppe på nätterna för att följa det hela. Det är strikta regler kring hur och vad och varför man sjunger. Det är smink-instruktioner och kläd-direktiv. Och det är rörelser, dans och omöjliga steg att göra samtidigt som man sjunger. Alltså det ska låta snyggt och samtidigt ska man röra sig snyggt. Och förstås se snygg ut. För till detta kommer glittret, paljetterna och lösögonfransarna.

Det var show i helgen. Vi nya hann lära oss tre låtar som vi var med på. Och jag måste säga att det är en mäktig känsla när man står där i strålkastarskenet i en snygg pose och glittrar i kapp med 40 leenden medan klangen ljuder i salongen. Det är snyggt. Det är läckert. Det är häftigt. Jag ser fram emot detta. Jag gillar stämningen i kören. Jag gillar seriositeten, humorn, glittret. Och framförallt är det härligt att sjunga igen.

Och så är det rätt kul med lösögonfransarna...




tisdag 19 november 2013

I am a star

Vad gör jag hela dagarna egentligen? Ja, till exempel syr jag gardiner. Jag ville bara säga det. Att plötsligt händer det. Att Fru Olsson plockar fram symaskinen och funderar på hur det var man gjorde nu igen. Efter lite trassel, några chansningar som inte gick hem, några omtag, några upprivningar, lite bortklipp av det som inte gick att rädda. Efter det. Så har vi numera nya gardiner inne på toan. Dessutom oerhört matchande med duschdraperiet. Så klart. Eftersom det är ett likadant duschdraperi jag sytt av. Så nu kan inte grannarna se siluetten av oss genom det frostade glaset när vi sitter och stånkar på toan. Det känns tryggt. Och snyggt.

tisdag 12 november 2013

Är jag helt borta?

Nej, men jag har inte tid att blogga. För jag är arbetslös och har plötsligt tusen olika projekt igång. Och mitt i allt detta så fick jag en liten bibba på 47 sidor med frågor om vilka tidningar jag läser och hur mycket pengar jag lägger på skor per månad och från vilket köpcentrum och om jag brukar se på TV och om jag anser att jag är kulturell eller vadå...

Så hej på ett tag då...




måndag 4 november 2013

Hon överraskar mig

Det var min dotter som uppmärksammade mig på citatet från Lasse Winnerbäcks låt 'Det gick inte'. Själv hade jag inte reflekterat över det. Inte ens hört det fast låten gick på repeat.

"Tiden finns hela livet men inte livet hela tiden..."

Hon tyckte det var bra och hon tänkte på det när hon skulle göra nåt som var lite pirrrigt och läskigt. Som när vi skulle åka zipline i Åre förra veckan. Det var pirrigt och läskigt. Men hon vågade.

Och det är inte första gången hon överraskar mig med att vara så klok. 'Vad är det värsta som kan hända, liksom?' frågade hon mig när hon tackade ja till att bli intervjuad på scen inför 500 pers. 'Jag har tänkt på det där du sade mamma, om att du var så blyg när du var liten och inte vågade någonting. Och att du ångrade det nu...'

Jag slås av flera saker. Att hon lyssnar verkligen på vad jag säger. Att hon dessutom gör som jag säger och inte som jag gör... Och att hon är förbaskat klok den där lilla tjejen.