Fast...

Just den här boken kan jag ju skriva lite om. Lite bara.

Boken jag läst heter 'Ett ljus i mörkret' av Agneta Sjödin. Den handlar om Lucias liv på Sicilien. Den riktiga Lucia alltså. Boken var bra, men allt kändes lite för tillrättalagt. Så rosenskimrande. Och präktigt. I alla fall i början. Hon är så genomgod och det strålar och skiner om henne. Och kärleken är så bedövande och omedelbar. Lite som en Harlekin-roman. Eller en hästbok från ungdomen. En sån där där allt bara faller på plats.

Sen går det ju inte så himla bra för Lucia så jag grät ju ändå och blev berörd. På pendeln mitt bland folk.

Det där med böcker

Ni kanske redan har tröttnat på att läsa om alla böcker jag läser. Men jag har ju så svårt att göra nåt lite lagom. Tex att bara skriva om en del böcker. Inte alla. Förr i tiden. Innan bloggen. Och lite till innan dess. Så skrev jag alltid direkt i boken vad jag tyckte om den. En liten kort beskrivning av innehåll och min känsla om boken. Det var ett sätt att minnas. För tänk om jag glömde bort vad jag hade tyckt. Huva.

Men ibland så blev en bok liggande. Bra som dålig - jag skulle skriva sen. Senare. Och så glömde jag bort det. Och plötsligt kom jag inte riktigt ihåg. Och boken blev tom. Utan kommentar eller omdöme. Som jag grämde mig! Nu var ju inte listan komplett. Det fanns luckor. Antingen skriver man om alla böcker eller inte alls.

Så nu skriver jag alltmer sällan. Tills nu. På bloggen. Då jag skrev ett omdöme om en bok som berörde. Och plötsligt måste jag skriva om alla böcker igen. Annars är ju inte listan komplett. Tanken slog mig att kanske lägga in gamla böcker också? Då blir ju listan nästan komplett. Och så har jag skapat ännu ett projekt som aldrig kan avslutas...

Vart tog mitt lagom vägen? Varför måste allt listifieras hela tiden? Varför måste jag alltid ha allt eller inget? Var kommer denna önskan om att kategorisera, sortera och vara komplett ifrån? Det gör projekten ohanterliga och ständigt oavslutade?

Så nu tänker jag inte skriva om den här boken. Och inte om en del andra heller. Det får bli min övning. Bara böcker som berör och som måste rekommenderas. Och jag får leva med att listan inte är komplett. Jag får leva med att ni inte vet om alla böcker jag läser. Men bara så ni vet - jag läser en hel del.

...om det inte är så att ni verkligen verkligen vill läsa om alla böcker jag läser förstås...

Mamma-knip

I morse när jag skulle åka till jobbet fick jag världens längsta kram av Lill-Tjorvas. Han ville inte släppa taget. Och han är ingen kille som brukar ha tid att kramas direkt. Då vet man att man har varit borta för mycket.

Och då kniper det i mamma-magen när man lirkar bort hans armar från halsen. Och när man ser hans besvikna min. Och så lovar man sig själv att inte vara borta så länge. Oj, vad vi ska kramas ikväll, Lill-Tjatten.

Jorå - träningen går bara bra...

Våga vara annorlunda

(fotograf: Håkan Ivarsson)

Igår var jag på en föreläsning som berör. Jag visste redan innan att jag skulle bli berörd. Eller jag anade. Föreläsningen hölls av Mikael Andersson. Han föddes utan armar och ben och temat för föreläsningen var 'Tankens kraft'.

Vilken människa. Föreläsningen gav mig mycket att tänka på. Hur hade mitt liv sett ut om jag föddes utan armar och ben? Hur kan jag ta till mig och utnyttja det som Mikael lärt sig och ville förmedla? Hur tar jag hand om mina drömmar? Vet jag ens vilka drömmar och mål jag har? Vad kan jag åstadkomma i livet med de förutsättningar jag har? Vilka begränsningar sätter jag för mig själv? Och när ska jag hinna svara på alla dessa frågor?

Samtidigt märker jag att jag tänker: 'Lätt för dig att säga som föddes utan armar och ben. Här glider jag runt på en räkmacka - hur lätt är det då att vara målmedveten och göra kloka val...' Jag vet att det är en helt absurd tanke, och jag slår generat bort den. Men ändå. Jag är faktiskt oerhört bortskämd och har haft tur i mina val. Jag är förstås också tacksam för detta, men förvirringen blir stor när man sedan vid 43 års ålder plötsligt undrar vad man ska bli när man blir stor. Missförstå nu inte detta. Jag är oerhört stolt och glad över mitt liv och vad jag åstadkommit. Men jag skulle önska att jag lyssnade mer till mitt hjärta. Att jag gjorde mer aktiva val. Och att jag inte lät mig påverkas av vad jag tror att andra förväntar sig eller vad jag tror anses som 'normalt'. Att jag vågade vara annorlunda.

Det var en av Mikaels slutsatser. Att våga vara annorlunda. Den tar jag till mig.

Jag är stolt över en sak. Min känsla efter föreläsningen var att jag ville hälsa på Mikael och tacka honom. Eller bara säga hej helt enkelt. Kändes lite fånigt, men jag ville det. Och så gjorde jag det. Det är jag stolt över. Jag brukar annars slå bort såna tankar. Mikael berättade att han hade varit nervös. Då blev jag förvånad. Än en gång trodde jag att 'alla andra' inte har mänskliga tankar och känslor. Han som är så stark och modig. Tänkte jag. Så var han nervös. Som vem som helst.

Sen mötte jag en gammal kursare. Tror egentligen inte att jag nånsin pratade med henne på den tiden där och då. Hon var en av de där coola, svala tjejerna. Men nu kände vi igen varann. På den korta tiden vi pratade visade det sig att vi var i ungefär samma sökande fas och jag fick med mig ett tips som jag ska titta närmare på. Stämningen efter föreläsningen bidrog så klart till min känsla, men jag väljer att se det som ett tecken i rätt riktning.

När jag kom till bilen hade jag fått parkeringsböter. Det gjorde inget. Det var helt klart rätt dag att få böter. Inget spelade nån roll. Jag har det bra. Sen kan man ju tolka det som ett tecken också om man vill. Att nu har jag stått för länge på fel plats...

Tack Mikael för att du så modigt och öppet delar din historia. Att du visar upp dig som du är och inspirerar mig att våga vara annorlunda. Och att jag duger som jag är.

Läs mer om Mikael på hans hemsida: http://www.mikael-unlimited.se/

Halleluja moment

Vi överträffade oss själva häromkvällen. Familjen. Vi hade musikstund. En spontan musikstund. Hela familjen. Pappan på gitarr. Stora barnen på diverse flöjt, kazoo, gitarr, trummor, eufonium - vad som föll dem in och vad som fanns till hands helt enkelt. Och Lill-Tjatten på flöjt! Den blev lite snorig men han fick ljud. Och mamman på improvisationsflöjt och filmkamera. Det här borde vi lägga in i schemat tyckte Vildis.

Jobbare

Till skillnad från de större barnen så gillar Lill-Tjorvas att hjälpa till här hemma. Han gillar att vara ute och han gillar att jobba. Med viktiga saker. Som att klippa vändplanen. Och äta äpple. Det gillar han.

Plötsligt händer det

Ibland blir det som man vill. Och man blir så förvånad. Jag fick ett samtal i fredags. Och så hade allt ordnat sig. Av sig själv. Nu får vi se om det jag ville skulle hända också var det bästa som kunde hända.

Äntligen!

Jag har plockat svamp. Massor av svamp. Mest trattkantareller. Jag behövde bara parkera cykeln i skogsbrynet så trampade jag på några trattisar. På en kvart var korgen full och jag fick åka hem och tömma. Sen blev det 3-4 korgar till. De var överallt.

Men sen är det ju de gula man är ute efter. Vi tog en sväng till och där var de. Jag blir så lycklig. Sen blev det smörstekta kantareller innan maten. Bara så där. Att man bara äter rakt av. För att det är så gott. Till och med alla barnen älskar det. Lycka!

Träningsvärk?

Det är bara förnamnet. Hur ska jag ta mig ur sängen? Hjälp!

Första träffen

Så då var man igång. Min personliga tränare har varit här idag. Mycket spännande och jag ser faktiskt fram emot det här. Det är så himla lyxigt så jag dööör. Tänk att hon är här bara för min skull. Hon mäter och provar och peppar och planerar bara för mig. Sen att jag betalar för att hon ska göra det är en annan sak. Men bara känslan att få unna sig nåt sånt. Underbart.

Sen inser jag ju att det inte blir någon dans på rosor. Jag måste visst träna också. Säger hon. Vi har satt mål. Mätbara mål. Jag vill gå ner 10 kg och jag vill träna 2 ggr per vecka. Det låter inte så mycket med 2 ggr per vecka, men när man börjar från noll ggr per vecka så är det en ganska kraftig ökning... De där 10 kilona blir svårast...

Idag var det mätning och testning. Vikt, puls, blodtryck och styrka. Och här finns det potential att förbättras. Om man säger så. Och det sade hon. Så det får man ju se som positivt... Jag klarade 18 situps på en minut. 17 armhävningar (på knä) på en minut. Och 2 benböj på ena benet och noll benböj på andra benet. Noll! Fattar ni?!

Sen fick jag mina övningar. Och en pilatesboll. En fin och blå. Jag blev jätteglad. För min blåa boll. Så fick jag en matta också. Vi testade övningarna. Och oj, vad vingligt och ostadigt det var. Jag rullade av, jag dunsade ner, jag tappade balansen. Som sagt - det finns potential...

I morgon ska jag springa. Säger hon. Min personal trainer. Jobbig typ.

Erlend Loe - en favorit

Här går det undan. Det är nästan så att det har blivit en bokblogg det här. Eller en kulturblogg med alla böcker, teatrar och filmer. Men så är det när man lever ett rikt liv. Eller kanske tvärtom - att jag lever bara på andras upplevelser... Nåja, emellanåt berättar jag ju om mitt eget härliga liv också...

Nu har jag läst 'Stilla dagar i Mixing Part' av Erlend Loe. Han är verkligen en favoritförfattare. 

Men vilken märklig bok. Vilka märkliga personer. Jag gillar hans sätt att skriva. Kort och rappt. Utan förklaring. Men ibland blev det svårt att hänga med i vem som sade vad. Plus att inkastat i den rappa dialogen kommer ibland några beskrivande kapitel. Som liksom inte passade in. Det hade varit coolt om han hade klarat hela boken med bara dialog. Men snabbt går det att läsa den. Två dagar på pendeln och det var klart.

Jag fortsätter att gilla Erlend Loe, men den här var lite väl tunn och kändes inte helt färdig. Men läsvärd är den ändå. Och absurd. Men det hör ju liksom till när det gäller Loe.

Jag grät så jag skakade

Idag har jag varit på förhandsvisning på bio. Det är sånt som händer om man har de rätta kontakterna helt enkelt. Och oj vilken film det var. Niceville. Vilken snyftare.

En sån där fin och hemsk film om södern där de vita är dumma mot de svarta men det finns en snäll vit och de svarta är så härliga och kloka och så blir nästan alla snälla på slutet eller så får de sig i alla fall en ordentlig näsbränna. Jag skrattade och grät om vartannat. Jag grät faktiskt så att hela bänkraden hoppade. Jag kunde nästan inte sluta hulka. Så bra var den. Och efteråt applåderade alla och torkade tårarna och skrattade generat.

Se den! Finfin film. Ta med näsdukar.

Än är inte sommaren slut

Bukett från Vildis idag

Raine

Nu har jag läst klart Raines dagbok. Ni vet Raine Gustafsson som skriver i Situation Stockholm. Den var helt klart intressant att läsa. Även om den kändes lite enahanda ett tag. Mycket är sig likt från dag till dag. Och inte verkar tillvaron bli bättre genom åren. Snarare tvärtom.

Boken innehåller Raines dagbok under 13 år. Under den tiden sover han ofta utomhus, hos kompisar, i trappuppgångar eller på offentliga toaletter. Han dricker lite öl. Han säljer lite tidningar. Han hjälper folk. Han hamnar i bråk. Och han lämnar varje månad in sin dagbok till nästa nummer av Situation Stockholm.

Han skriver bra och lättläst. Gör sina iakttagelser med ett öppet sinne. Mestadels positiv, men också samhällskritisk och ibland upprörd. Han reflekterar över samtiden, över sin situation och över Stockholmarna. Det är en bok som beskriver en annan sida av Stockholm och Sverige. Både det utanförskap och den gemenskap som finns ute på gatorna. Ett liv som inte passar in i normerna. Ett trasigt liv men inte en trasig själ. Visst är han nedstämd och oföretagsam ibland. Men vem är inte det?

Omslagsbilden på framsidan visar en pillemarisk liten farbror. Med huvudet på skaft och med finurliga tankar går han rakt in i hjärtat. 'Hoppas du har det bra därute, Raine. Och att du har någonstans att värma dina trasiga fingrar nu i vinter.' En bok alla borde läsa.

Bildårarna

Idag kunde jag le när bildårarna gjorde vansinnesomkörningar på 70-sträckan som vanligt. För framför mig uppenbarade sig en fantastisk regnbåge som man bara måste le åt. Då kommer liksom ingen åt en.

Häromdagen hade jag däremot en nära-döden-upplevelse. Jag kör på en 50-sträcka när helt plötsligt en mötande bil vinglar över på min sida. Kanske 20 meter framför mig. Han vinglar lika snabbt tillbaka, men jag står på bromsen med hjärtslagen dånande i öronen. Jag grät hela vägen hem av chocken och ilskan. Det var så nära. Så himla nära.

Viktigt meddelande! Från banken!

Jag fick ett 'Viktigt meddelande' från banken igår. Per mail. Det hade blivit lite tokigt med alla mina pengar och jag ombads klicka på en viktig länk så skulle de lösa allt åt mig. De måste ha haft bråttom när de skrev för de hade stavat lite fel... Plus att jag är ju inte kund hos Swedbank - det hade de missat... Det är då man börjar ana oråd. Kan det vara nåt lurt med detta?

Kom ihåg alla! Aldrig aldrig klicka på viktiga länkar i skumma mail. Det är ett lur!

Och medan jag ändå håller på. Skicka heller inte vidare de där kedjebreven som hotar med olyckor och katastrof om du inte önskar dig något och sedan skickar vidare inom 10 minuter och springer tre varv runt grannens postlåda och hoppar jämfota till jobbet och absolut absolut inte talar om något för någon. Det är också bara lur! Och tar bara en massa tid och kraft. Trams! Skärp er!

Puh... Det var skönt att få ur sig. Man kan ju bli galen för mindre. Vuxna människor hålla på att skicka virtuella lyckokakor...

Friidrottsfunktionären

I helgen har jag varit en god förälder och ställt upp som funktionär på en friidrottstävling. Jag fick rollen som tidtagare. En av fyra faktiskt. Där stod vi med varsitt tidtagarur och tog tid på varsitt barn när de sprang, joggade, lufsade, kämpade, gled eller skuttade 60 m. Det var lite pirrigt för man vet ju att det är på riktigt. Verkligen på riktigt. Och man vill ju inte missa en start och sedan förklara för lilla Lisa att just hennes tid inte kom med. Fast det såg snabbt ut. Eller för all del för stora Torsten som troligtvis slog personbästa om bara klockan hade stannat...

Men nu gick det bra. Jag missade ingen start och lyckades få stopp på klockan i varje lopp. Sen kan man ju tycka att tidtagningen blir lite väl godtycklig när fyra olika personer med olika reaktionshastighet och koncentrationsförmåga ska försöka starta sin klocka samtidigt genom att titta på en pistols rökpuff i andra änden av stadion. (Ja, det heter väl stadion fast den är ytte-pytte-liten...) Men jag tror vi fick in rätt bra rutin efter alla femtio-elva 60 m-lopp och stafetter och 600 m-lopp... Det tog sin tid (haha) och jag var tröttare än tåget efter en eftermiddag på helspänn.

Vildis deltog i tävlingen. Hon ville verkligen inte. Inte nu längre. Förut lät det kul men inte nu. Det var alldeles för mycket folk där och tittade. Men när hon väl kom igång gick det jättebra. Någon tävlingsinstinkt har hon inte än, men med placeringar som femma och sexa av 15-20 tjejer i samma ålder tror jag hon fick mersmak. Jag var jättestolt så klart. 2.42 m i längd, 3.99 m i kula och tiden 11.40 på 60 m. Det är ju toppenbra! Och så fick hon ju ännu en fin vattenflaska!

Kommentera mera

Det sägs att en del har svårt att lägga kommentarer här på bloggen. Och jag har själv sett att det kan bli konstigt när jag använder Internet Explorer. Så testa att använda Firefox eller Google Chrome om du har problem - så att du kan kommentera mera. Då blir alla glada :-)

Mitt liv - en fars?

Ibland undrar man...

Idag har vi firat fadern i huset. Med pompa och ståt kan man säga. Eller efter bästa förmåga... Vi hade bestämt att vi skulle bjuda far i huset på middag. Fadern i fråga viskade tämligen högt till sin dotter att hans favoriträtt hette 'Skomakarlåda'. Jaha, tänkte frun i huset. Det får vi väl googla på då...

Så idag har mamman googlat på Skomakarlådor. Febrilt surfat efter födelsedagspresenter. Handlat dem tillsammans med dottern. Lagat ny mat med låg stresströskel och hög ljudnivå. Telefonen ringer till mannen. Vildis klagar på duken. A-son väljer högljudda  låtar på Spotify. Lill-Tjorvas kastar mjölkglaset på pappans vinglas. Vin över hela golvet. Dottern stampar och knöcklar ihop servetter som inte blir som de ska. Sonen svarar inte på tilltal. Lill-Tjatten vill ha mer. Mamman vispar potatis och känner på sig att de flesta i familjen föredrar pulvermos. Fast hellre makaroner förstås. Steker bacon. Tappar purjon. Moset kallnar. Köttet för välstekt. Och telefonen ringer precis när skapelsen står på bordet.

Men till slut sitter vi där. Försöker andas lugnt igen. Pratar tystare. Myser och skålar. Presenter och maten är god. Faktiskt. Fast kanske inte moset. Lugn musik på Spotify. Stråkar. Plötsligt står A-son och låtsas spela fiol med slutna ögon. Med leksaksgitarr och en trumpinne. Pappan får fina presenter. Fyra små grodljus. Och fina strumpor. Man tackar. Sen köpetårta och kaffe. Äntligen...

Sedan...

'Va?! Får man bara ta två bitar.'
Kraschar totalt när mamman slänger presentsnöret. 'Det var mitt finaste!' Mamman vaktar dörren till sopen.

En timme senare. Alla barnen sover. Mamman är nyvaken och trött.  Pappan spelar Wordfeud. Mamman spelar Wordfeud med pappan. På varsin våning. Fredagsmys...

Världens bästa lyktstolpe

En sak har jag och min dotter gemensamt. Bland annat. Vi har en ruggig separationsångest. Inget kan slängas. Allt ska sparas. Min separationsångest har förvisso förfinats genom åren och jag kan släppa vissa saker i alla fall. Inte många men vissa... Kartonger tex har jag inga problem att slänga. Eller fina plastpåsar. Eller trasiga skor. De sakerna kämpar Vildis med fortfarande...

I helgen rök en gammal lyktstolpe från trädgården. Den hade inte funkat på länge. Den stod lite snett. Den var omgiven av en misskött rabatt med vildrosor och ogräs. Den var i vägen när man klippte gräset. Så det var verkligen dags att pensionera den.

Vildis grät.

- Det var ju den finaste lyktstolpen vi hade.
- Ja, för vi har ingen mer!?
- Och det var den bästa saken i hela trädgården.
- Men, poolen då?
- Ja, förutom den då.
- Men studsmattan då?
- Ja, den också kanske. Men ändå! Jag saknar den!

Nu är stolpen borta. Och jag kan hålla med om att den lämnat ett stort tomrum efter sig. Men vi kommer nog över det...

Ha det bra stolpen! Vart du än befinner dig! Och tack för den här tiden...

 

Ute i sista minuten

Så här sen har jag aldrig varit förut. Min man fyller år. Och jag har inte köpt någon present. Alltså min man fyller år idag! Och jag har inte köpt någon present.

Börjar känna mig lite småstressad nu...

Oaxen

I helgen var vi till Oaxen. Vilket fantastiskt ställe det är. Dramatisk och storslagen natur, vackra vyer ut över havet, rogivande segelbåtar som glider förbi, gamla trasiga silos som ger ett ödsligt intryck, fantastiska villor som gör en alldeles avundsjuk, kalkvita höga branta klippor och till och med en läskig tunnel genom berget - med fladdermöss. Det är spännande, vackert och rogivande. Som ett kinderägg ungefär.

Och för att inte tala om maten. En gudomlig kantarellsoppa med havsutsikt till lunch och en fantastisk tre-rätters middag i gott sällskap som avslutades med tobleronemousse och Singstar. Kan det bli bättre? (Ja, det skulle väl vara en bro då...)

Har hört att det finns en fin restaurang på Oaxen oxå. Där har vi aldrig vart. Vi har fullt upp med att njuta av mat, sällskap & utsikt på restaurang 'Svägerskan & Svågern'.

En sån där dag

Idag är en sån där dag. Då kavajen sitter för trångt. De nya skorna känns för stora. Håret ligger platt och livlöst. Boken jag läser tar aldrig slut. Jag får krupp på pendeln för att jag inte kan sträcka ut benen och vi stannar på alla världens stationer som finns. Och jag är på jobbet klockan 8 fast jag gick upp 5.40. En sån dag är det idag.

Däremot ska Vildis cykla själv till skolan idag tillsammans med en kompis. Det är stort. Hon var också uppe vid 5.40. Pirrig och nervös och stor. Mamman får lite ångest för det oxå. Separationsångest.

Personal Trainer forts

Nu har hon varit här. Den personliga tränaren. Huh. Jag var faktiskt lite nervös. Vi pratade upplägg och vad jag gör nu och vad jag borde göra och vad jag vill uppnå. Jag vill tex gå ner tio kilo utan att sluta äta en massa gott. Det funkar inte sade hon. Typiskt. Sen kommer hon att lägga upp ett träningsprogram 'special-for-me'. Det ska utföras hemma och jag ska skriva träningsdagbok och hon kommer att följa upp och tjata ifall jag inte gör det jag ska.

Känns lite konstigt att betala en vilt främmande människa för att hon ska ringa och kolla att jag tränar som jag ska. Min man har erbjudit sig att tjata gratis, men det har ju inte funkat förr. Stackarn får ju bara skäll då. Utan att få betalt.

Nu ska jag fundera på om jag vill köra vidare. Känner att jag borde, men är lite fundersam över om det kommer att funka. Vill jag helhjärtat? Kommer jag att sluta smygäta godis och choklad? Kommer jag att ljuga och säga att jag har tränat fast jag kollade på TV istället? Kommer jag att gladeligen betala vad det kostar som straff för att jag fuskar? Kommer jag hoppa på detta bara för att det är en kul grej att blogga om? Eller blir detta verkligen en hälsoblogg nu?

Frågorna är många. De där tio kilona hägrar. Tänk om jag kan bli lika snygg som när jag gifte mig för fyra år sen?! Det är nu jag borde lägga upp två bilder - en på magen för fyra år sen och en på magen nu. Men jag besparar er den ena bilden... Hoppas ni fattar att detta är bilden när jag är smal och snygg...

Wordfeud

Det där Wordfeud är ju poppis har jag hört. Och eftersom jag är en hejare på Alfapet efter alla träningsmatcher med mormor E så var jag ju tvungen att hoppa på tåget. Och det är kul. Framförallt är det smidigt att kunna ha flera matcher igång samtidigt. Och att man kan göra sitt drag när det passar. Tex när man sitter på toan på jobbet. Då passar det ganska bra. Om man inte tänker för länge. Då börjar de undra där utanför.

Det som inte är så bra är att man får lägga ord som inte är i grundform. Det är ju fusk. För så är reglerna när man spelar med mormor E. Hon är 98 år och slår mig på fingrarna nästan varje gång. Men så har hon ju samlat på ord sen urminnes tider. Som naturligtvis står i hennes lexikon från 1872. Men mina nya fräscha ord får inte godkänt... Icke. Trots att jag kan bevisa att de finns med på Google... Vad är Google kan hon säga då??!!

Tur i alla fall att mormor E inte kör Worfdeud...

Kunde inte hålla mig

Nallen fick lämna och in kom lite höstäpplen i rubriken i stället. Försökte till och med att byta färg och ta lite rött i stället, men det var inte jag. Så nu är det grönt igen. Ni som inte sett alla varianter som fladdrat förbi här under senaste halvtimmen fattar ju inte vad jag snackar om. Men nu får det se ut så här ett tag. Tills det blir vinter och äpplen är helt ute.

Nå?

Jag har filat lite på designen på bloggen. Med syfte att bilderna ska vara lite större. Försökte få ihop bloggens rubrik lite snyggare också, men fick inte till det så att jag är helt nöjd. Men jag får fila vidare på den en annan dag. Har så mycket att fila på i hemmet också...

Idag var det smoothie till frukost. Det gillas av alla!

Up in the sky

Jag var uppe och flög häromdagen. Jag gillar inte att flyga. Eller det är rätt härligt, men jag tror inte riktigt på att det funkar. Naturligtvis tänkte jag extra mycket på den otäcka olyckan i Ryssland. Alla dessa familjer och vänner som mist nära och kära. Så både fascinerad och skrämd satt jag och kollade att vingar och propellrar funkade som de skulle. Samtidigt som jag njöt av utsikten. A-son undrade innan jag åkte hur molnen ser ut där uppe. Det var bra att jag fick ett uppdrag. Jag fotade den fantastiska utsikten och fick annat att tänka på.

Men det är ganska otroligt att det kan funka. Att flyga. Men så oerhört dramatiskt och farligt när det inte funkar. Jag kan inte ens föreställa mig vad de hann tänka där i planet.

Värsta coola pjucken

Idag har jag shoppat värsta coola pjucken. I GoreTex. Vem hade kunnat ana att Ecco var så hotta. I alla fall för en 43-årig trebarnsmor från spenaten.

Här kommer jag att lägga in en bild på mina coola pjuck. I morgon. Idag finns de bara i kameran. Och på fötterna. Asacoola som vi säger. Vi 43-åriga trebarnsmödrar från diverse spenater.

2011-09-09 Här kommer bilden! Coola va!?

Älskade ingenjör

Tro det eller ej, men jag var på teater idag. Igen. Gör jag inget annat? Kan man undra. Och nej, just nu hinner jag inget annat än att gå på teater. Så kan det vara ibland. Om det vill sig väl.

Idag var det Sveriges Ingenjörer som bjöd på teater. En specialskriven komedi med anledning av förbundets 150-årsjubileum. Gratis är gott tänkte jag och tog med mig min gamla Xambo på teater. Och Björn Kjellman är god tänkte jag också. Och Rachel Mohlin för allan del.

Och det var ju en trevlig tillställning. Eller hur ska jag säga. Björn och Rachel var bra så klart. Och storyn var väl ok. Det handlade om en ingenjör som skulle sätta upp en teater för en massa ingenjörer. Han var en ganska tafflig skådespelare, vilket Björn Kjellman verkligen fick fram. Sen hade han en färgstark fru som hjälpte honom. Och de bråkade lite och de skojade lite och det vart liksom aldrig superbra men ok. Småtrevligt och jag skrattade en del gånger. Lite igenkänning så där.

En rolig detalj var att ingenjören var ju lite dramatisk och yvig när han spelade teater. Han gestikulerade lite ryckigt och höll ihop fingrarna hela tiden i sina gester. Det gjorde att han verkligen såg ut som en medioker skådespelare. Visst måste det till en stor skådespelare för att spela en medioker skådespelare?!

En annan liten detalj var att Mister Ingenjör som hälsade oss välkomna hade sina stödanteckningar på en liten pickodator som han stod och höll i handen i höfthöjd, och som han sneglade ned i lite världsvant medan han talade. Sen gick ju skärmsläckaren igång och han fick pilla lite innan han fortsatte. Han var nog ingenjör på riktigt. Och så hade han midjeväska.

Bilden har jag snott från http://alskadeingenjor.se/forestallning/

Ny frisyr och ny lärare

Barnen var till frissan igår. För idag är det fotografering på skolan. För en gångs skull bokade vi klipptid innan fotograferingen. Trodde vi. Vi hade fått information om att det skulle vara fotografering idag per mail av ena fröken. Vildis och A-son går i olika klasser där den ena fröken skickar veckobrev och informerar både om vad som ska hända och vad som har hänt. Den andra fröken skickar sporadiskt med information. Typ inget.

Så det visade sig förstås att Vildis klass fotograferades redan igår. I oklippt hår och helt fel kläder. Enligt henne själv alltså. Jag har slutat att välja kläder åt dem, men just fotodagarna brukar jag hinta lite. Tex om vi råkar ha nån dyr, fin OCH ren tröja så kan ju den passa... Men gårdagens outfit var inte ens Vildis nöjd med. Grönrandig tröja, rödprickig kjol och lila pantalonger. Till det en butter min under lugg och vi har årets julklapp fixad.

Men nu visar det sig dessutom att Vildis fröken ska sluta. Det var tråkigt. Det hade hon inte behövt. Det hade räckt om hon började skicka lite mer info bara...

Den där Jeppe

Idag blev det hastigt och lustigt dags för lite teater igen. (Tack syrran!) Det var 'Jeppe på berget' på Stadsteatern. Och här sitter jag nu. Konfunderad och brydd. Vad var det som hände? Vilken märklig pjäs. Skriven redan 1722 av Ludvig Holberg. Och komedi står det på Wikipedia. Var då? undrar jag. En helt igenom sorglig historia om en försupen man, slagen av sin sorgliga hustru och utsedd till förströelse av rikemansfolket.

Här kommer handlingen. Frun skäller. Jeppe super ner sig. Greven med sina sorgliga och skadade barn hittar honom. Påläggskalven i familjen hittar på ett finurligt och avancerat bus till faderns stora förtjusning. Den andra sonen och dottern med Tourettes syndrom kämpar om faderns gunst, men har inte en chans mot guldgossen. Buset går ut på att låtsas att Jeppe är greve och de betjänter. Jeppe vaknar och tror han drömmer. Till slut låter han sig övertygas om sin storhet och blotta tanken stiger honom åt huvudet. Han svär, domderar, super och hinner dessutom skalla lillsonen och våldta dottern, medan fadern och äldstesonen låtsas titta åt annat håll. De leker ju bara...

Sen återbördas han till fattigdomen. Frun slår nästan ihjäl honom. Rika familjen fortsätter sitt lilla skämt och håller domstol med honom och han döms till döden, inklusive styckning och spridning av kroppsdelar. (Sade jag att den var makaber?) Jeppe dör typ. Frun hittar alla kroppsdelarna och ångrar sig och pratar lite med Jeppes huvud. Som svarar. Då sparkar hon honom. Då vaknar han och lever igen. Han får en massa pengar av rika familjen för besväret. Jeppe super upp pengarna.

Det var väl handlingen i korta drag. Märklig, otäck och makaber. Sorglig och olustig. Vilka skadade och rubbade människor. Nej, en konstig historia som dock framfördes på ett sceniskt snyggt sätt. Med dimridåer och bra skådespelare. Jeppe spelades mycket trovärdigt av Leif Andrée. Sten Ljunggren var ruskigt otäck. Och Frida Hallgren gillar jag skarpt.

Sen störde det mig att det satt några tjejer på läktaren och skrattade högt. 'Det är väl ingen komedi heller', tänkte jag surt. Men det var ju det det var enligt Wikipedia... Själv skrattade jag föga.

Personal Trainer

Ha, det här är ju helt sjukt. Jag har bokat tid med en PT. Helt crazy. Är både förtjust och livrädd. Fast jag vet ju inte vad det kostar än. Kanske är det så dyrt som jag befarar. Antagligen är det så dyrt som jag befarar...

Men jag blev så glad över tilltaget att jag var tvungen att köpa lite godis...

Dagens citat

"Vilket låter värst? Uppfostran, indoktrinering eller hjärntvätt? Hjärntvätt är väl hjärntvätt. Indoktrinering är väl indoktrinering och hjärntvätt. Uppfostran är väl uppfostran, indoktrinering och hjärntvätt."

Utdrag ur 'Raines dagbok', Raine Gustafsson

Världens bästa fisketävling

Gubbarna i området ordnar fisketävling varje höst. Man metar från bryggan under två timmar. Tyngst fångst vinner. Oavsett fisksort. Vi har varit med i flera år och idag var det dags för årets tävling. I solen. På bryggan. Två timmar av oändligt tålamod, men inte ett napp. Vi bytte plats, höjde och sänkte, spottade, sjöng, blundade - ja vi testade alla fiskarknep vi kom på. Men icke. Helt dött. Nån måste ha skvallrat för fisken för det var inte många som fick upp nåt. Jag tycker så synd om ungarna. Inte ens masken försvann...

Men - vi släpper tillbaks masken i jorden så får de växa till sig till nästa år. Det har vi gjort varje år så maskarna är i och för sig rätt feta redan. Men det kanske är det som är felet? För feta och lata maskar. De orkar inte kringla och ringla sig så där inbjudande som fisken vill...? Eller nåt.

Så inga fiskar, men eftersom det här är världens bästa fisketävling så får alla pris och diplom ändå. Och en korv. Fina priser dessutom. A-son strålade över sitt måttband på rulle. Hela fem meter! Och Vildis var överlycklig över sitt cykellås.

Barnarbete som kompromiss

Igår var det sista sommardagen. Typ. Vi tyckte därför att barnen skulle vara utomhus. Vi tyckte det så mycket tills de storgrät, stampade och skrek. Då var det svårt att sluta tycka det. Man kan ju inte ge med sig för sånt.

Men vi kom fram till en kompromiss. De fick plocka upp ruttna äpplen från gräsmattan. Och sen gå in. De gick motvilligt med på det, men muttrade att det alltid är de som får jobba här i huset... Vi frågade vad de hjälpt till med idag till exempel. Kanske inget idag precis... men ändå. Sen gick de in. Fast de plockade upp äpplena först. Muttrande.

Vi har äpplen som inte är ruttna oxå

Partyhatt på

Årets första och kanske sista kräftskiva. Med krypavstånd hem. Perfekt.

Apropå sms

Jag fick ett sms från min man att jag skulle köpa en gitarrbok till A-son. 'Första gitarrboken' av Bo Strömbrytare. Bosse Strömbrytare, tänkte jag, vilken tok. Han har skaffat sig ett konstigt namn. Inte snyggt men men - folk får väl heta vad de vill. Vill han heta Bo Strömbrytare så ok för mig...

Jag hann aldrig köpa nån gitarrbok och beställde den istället på nätet idag. Min man stod bredvid. 'Tokigt namn han har den där Strömbrytare' sade jag. Min man såg ut som ett frågetecken. 'Bo Strömberg menar du?' 'Nej, du skrev Strömbrytare.' 'Säkert...'

De är så bra de här nya telefonerna. De tänker så mycket själva. Till exempel att Bo Strömberg låter alldeles för tråkigt. Jag skriver Bo Strömbrytare istället. Det blir kul när hon frågar i affären...

En bok till!

Nu har jag läst en bok till. För nu åker jag tåg och tunnelbana och buss flera timmar per dag. Boken heter 'En dag' och är skriven av David Nicholls.

Åh, den var ju bra förstås. Den har ett väldigt speciellt upplägg. Boken handlar bara om en enda dag. Fast under flera år. Det är två personer, Dexter och Emma, som  träffas den 15 juli 1988. Sen får man följa deras liv under den 15 juli i typ tjugo år framåt. Häftigt upplägg. Och man får en ganska bra bild av hur deras liv ser ut år från år.

Boken är mycket romantisk och lite sorglig. Man inser hur många missade chanser det finns i ett liv. Och jag lägger från mig boken med en känsla av melankoli. Det är egentligen inte en känsla jag vill ha efter en bok. Men det är ok. Ibland kan det inte vara på annat sätt. Även om jag vill.

Jag tycker boken är mycket bra. Lättläst och med ett rappt språk.

Varning - utsvängande bakparti

Jag körde bakom en sån där lång dragspelsbuss idag. Där stod det med stora bokstäver: 'Varning - utsvängande bakparti'. En sån dekal kanske man skulle ha på ryggen...

Tänkte jag och smålog åt min fantastiska humor. Det var så bra så jag bara måste komma ihåg det. Till bloggen. Jag måste ju vara rolig på bloggen. Tänkte jag och tog fram telefonen och skrev ett sms till mig själv. Lite vinglande och med det ena ögat på tidigare nämnda bakparti.

Precis när jag skickade iväg sms-et såg jag att jag skickade det till min man. 'Varning - utsvängande bakparti.' Inget mer. Det var bara det jag ville. Sen skrattade jag högt för mig själv i minst fem minuter. Jag gapflabbade där i min ensamhet. Jag gapflabbade när jag fick ett 'Va?' tillbaka. Och jag gapflabbade när jag ringde och försökte förklara det roliga.