Ja ja jaaa!

Jag veet! Det är klart att jag inte borde köpt dem. Men hallå! 140 kr på second hand. Och de satt som en smäck. En liten hälsporre hit eller dit får man väl stå ut med... Nån gång ska jag väl kunna gå i nåt annat än gympadojor? Eller hur? Och då är det de här jag ska gå i. Så det så.


Jag upptäckte dessutom när jag kom ut ur affären att de missat att ta betalt för dem. Jag hann tänka tanken att fortsätta utan att säga nåt, innan jag kom på att 1. Min dotter var med och 2. Hette inte butiken nåt med 'hm hm solidaritet hm hm'. De uppskattade att jag var ärlig och kom tillbaka. Jag med.

Jag är verkligen inte värst

Ok, jag kanske blev kär i en småmullig operasångare i pottfrisyr när jag var liten. Men! Jag har hört att det finns faktiskt folk som blev kära i Robin Hood när de var små. Och då pratar vi alltså om tecknade Robin Hood. Ja! Räven! Och jag ser ju nu - att han onekligen är ganska läcker...

Det var för övrigt samma person som på frågan vad hon tyckte lillebror skulle heta svarade 'Bajskorven' eller 'Martin Dahlin'... Hon har bra smak...

Håkan Hagegård

Minns ni när Trollflöjten gick på TV varje jullov. Åh, jag var förtrollad. Jag bara älskar den. Och trots min ringa ålder blev jag yr och förälskad och kär. Kär i Papageno. Eller egentligen Håkan Hagegård. Förvisso en gubbe (han var ju säkert 30 år) men oh så charmerande. Och kärleken har hållt i sig. Kärleken till Trollflöjten, Papageno och Håkan... Så förväntningarna var förstås skyhöga när syster tog med mig på Trollflöjten på Folkoperan. Nu visste jag ju att Håkan Hagegård inte skulle vara med. Men Papageno skulle vara det. Papapapa papapa geno.

Folkoperans tolkning är som en fabel. Alla är djurkaraktärer så min Papageno var nån sorts fågel. De tre damerna var otäcka spindlar och den onde/gode Sarastro var en bock. Och det blev en del dråpliga karaktärer och effekter av detta. Men mig störde det mer än tillförde. I en redan rörig historia. Och de här lite skojfriska inslagen, såsom  hönor som värper flygande pingisbollar, strykjärns-tortyr, uppblåsta broilers och smällfeta sumoänglar. Ja, det är väl lite småkul, men jag vill inte ha det i Trollflöjten. Jag är säkert bakåtsträvare och trist av mig, men jag tyckte inte det var så kul med allt det knasiga...

Största behållningen var sången och musiken. Orkestern var tight och pampig och satt högt upp i taket. Lagom till de skulle resa sig upp och tacka publiken hade man dock rullat ut en banderoll som skymde dem helt och hållet. En banderoll som heller inte tillförde nåt. Överkurs liksom. Visst den rullades fram automatiskt och var säkert kul att komma på. Men nej. Och faktum är att jag fattade aldrig att det var slut. Alla stod förvisso på rad uppe i taket och sjöng, men det var inte tillräckligt pampigt för att jag skulle känna mig klar. Jag kände mig snarare snopen. Vad hände? Hur gick de för dem? Dog de? Och var det där verkligen en uppblåst broiler? Ja, jag tror faktiskt rekvisita-gruppen hade fått för stor budget eller nåt... Men som sagt; musiken och sången var behållningen. När äntligen den pyttelilla Nattens drottning sjöng sin välkända aria så rös jag lite.

Jag blev inte kär i Papageno den här gången. Han var bra och charmig, men den som fick mitt hjärta var den store bocken Bruse Sarastro. Alltså han sjöng så det skakade i de nedsuttna fåtöljerna. Mullrande, bullrande underbara bastoner. Nämnas bör också de charmiga tre damerna. Drillande, trillande toner och med ett underbart kroppsspråk och minspel. Både som spindlar och när de agerade feta keruber. Då smålog jag faktiskt åt snubbelkomiken.

Delad vårdnad?

Lill-Tjorvas sitter och läser med mamman i soffan. Pappan kommer hem från jobbet. Lill-Tjorvas tittar upp på mamman och frågar: 'Ska du gå nu?'

Nej, vi har inte skilt oss och har delad vårdnad. Det är livspusslet...

Resultatet...

Så vad blev det då? Vad fick jag för de där 7000 spännen? Förutom tvättmedel, bindor och schampoo blev det en hel del kläder. Och en massa julklappar. Sssch - säg inget...

Men inga mandelspån och inga gummihandskar. Det får bli nästa år...

ULLARED! HJÄLP!

Ja, jag skriker i rubriken. För jag är fortfarande i chock. Jag har varit i Ullared. Till Ullared. På Ullared. Och shoppat. Och jag har lovat mig själv att aldrig göra om det. Aldrig mer...

För det första är det oändligt långt bort. Jag och dottern satt i bilen i cirka 7 timmar för att bara ta oss dit. Nu hade vi både godis och trevligt sällskap så det var inte så himlans farligt. Men ändå. 7 timmar enkel resa. Snacka om knasigt. För det andra så var det ostrukturerat stort och fullt med tusentals miljoner människor. Alla med hungrig blick och en gigantisk kundvagn. Ja, snacka om knasigt...

Nu var den här resan en ren studieresa. Man har ju hört talas om fenomenet Ullared och jag var nyfiken. Och för allan del ganska shoppingsugen... Är det verkligen så billigt som alla säger? Vad handlar man egentligen? Kläder? Tvättmedel? Gummihandskar? Mandelspån? Ja, svaren jag fick var olika...

Men jag kan redan nu erkänna att det var en väldigt dyr studieresa. Väldigt dyr! Jag skäms att säga det, men 7000 kr lyckades jag shoppa bort. 7000 pengar. På saker jag inte visste att jag behövde. (Nu börjar jag hyperventilera igen... Andas lugnt...) Och när jag stod där i kassan kände jag mig lurad. Jag hade tappat kontrollen och jag mådde inte bra. Samma känsla som när man går på homeparty och köper mer än man vill ha, bara för att man rycks med. Allt det där jag lade ner i vagnen som 'kanske' och med tanken att jag går igenom och rensar sen. Innan kassorna... Men står man sen med en överfull kundvagn, med långa köer och en 7 timmars bilresa framför sig så är det lätt att prioritera bort genomgången. Och man lägger varorna på bandet. Ett efter ett. Medan ångesten stiger. För man vet inte om man kommer att landa på 3000, 5000 eller 7000 pengar. Och man anar och befarar att det kanske är så illa att det blir det senaste. Och så klart landar man på 7000. Och man betalar med en klump i magen. Vad har jag köpt egentligen? Vad av allt detta behöver vi? På riktigt.

Och sen tryckte vi in allt i den överfulla bilen. Och skyndade iväg hemåt, för resan var lång. Och magkänslan satt kvar. Vad har jag gjort? Vad har jag köpt? Varför? Varför? Varför? Och man går igenom det en meter långa kvittot och till slut andas man lite lugnare. Jo visst, en del saker behövdes kanske... Men jag ska aldrig mer åka dit.

Men OM jag åker dit igen ska jag planera bättre. Ha en shoppinglista i förväg. Veta vad jag behöver. Sätta gränser. Och ha gott om tid att gå igenom och rensa. Kanske måste vi stanna två dagar? OM vi åker dit nästa år...

Klättrar på väggarna

Lill-Tjorvas har varit förkyld med tillhörande förkylningsastma och vi har nu varit hemma hela veckan från dagis. Och eftersom det är som det är med mitt jobbande så är det jag som vabbar. Hela veckan. Varje dag. Bara jag och Lill-Tjorvas. Och jag borde njuta av varenda minut. Men jag får krupp och klättrar på väggarna...

Visst - lite mysigt är det. Men jag får inte en sekund i fred. Allt ska jag vara med på. Det är Mamma hit och Mamma dit. Och koooom! Och hela tiden har jag samma baktanke. Allt jag gör är med syftet att få igång honom så att jag kan smita. Med ett ständigt dåligt samvete försöker jag komma undan. För så får man ju inte känna. Så får man inte tänka. Vad är jag för mor egentligen?! Som inte vill vara med mitt barn...

Men jag tycker det är ganska tråkigt att köra biltävling med 30 bilar, när jag inte får välja bil själv och jag får inte köra fort. Inte fortare i alla fall. Och jag tycker det är ganska jobbigt och obekvämt att krypa runt i kojan på ömma knän och med stel kropp. Och det blir lite tradigt i längden att ta betalt för samma apelsin, hamburgare, chokladbit på kassaapparaten utan att en enda gång få rätt betalt...

Var det likadant för 7 år sen när tvillingarna var i samma ålder? Eller var jag verkligen 7 år piggare då? 7 år roligare? 7 år mer entusiastisk? Eller lekte de med varann? Jag kommer inte ihåg.

Och sen kan jag inte somna på kvällen för att jag ligger och lyssnar på hans andning. Min lilla ögonsten...

Den där förb... hälsporren

I oktober förra året fick jag hälsporre. För att jag började spela basket. Det var straffet för att jag hittade en träningsform som var kul... Som jag ville gå på. Som jag verkligen inte ville missa. Nu har jag missat den i snart ett år. Under detta knappa år har jag varit hos naprapat och fått massage och akupunktur, hos sjukgymnast på stötvågsbehandling i två omgångar och jag har provat en handfull (fotfull?) olika inlägg.

Och visst har det blivit bättre. Jag har inte lika ont, men jag känner av det fortfarande. Jag måste alltid ha tofflor på mig inomhus. Och gympaskor till allt... Klackskor kan jag glömma än så länge. Och nu får jag kanske leva med det här. Börja småträna. Ut och gå. Testa mig fram. Och vila om jag får ont. Men kommer jag någonsin kunna springa igen? Och framförallt - kommer jag kunna spela basket...

Majomajomajomaaaj

Jag mitt elände har tänkt försöka komma med i en kör. Igen. Jag började och slutade i en kör förra året. En sån där 'alla-kan-sjunga'-variant. Det var glatt, okomplicerat och ganska tråkigt. Inget fel på den kören, men tiden räckte inte och rösten min var skev och svag. Körledaren var förvisso entusiastisk och inspirerande, men det räckte inte. Jag kroknade.

Så därför ska jag nu söka till en kör som är 100 gånger mer avancerad. Den ligger 100 gånger längre bort. Och kommer att ta 100 gånger mer tid i anspråk. Hur tänkte jag nu? För det här är ingen kör man hanterar med vänsterhanden. Och knappast med en skev och svag röst heller. Men det hoppas jag ska lösa sig. Med lite träning...

Kören sjunger barber shop. Kören är bara tjejer. Och det är smink, scenkläder och fnitter för hela slanten. Ja, jag kanske är lite skeptisk så här innan. Och tycker att det är lite töntigt och för mycket. Men det är nog bara en gardering ifall jag inte kommer med... För då kan jag raljera vidare. Men kommer jag med kommer jag antagligen att svälja lösögonfransarna med hull och hår. Så typiskt.

Den största anledningen till att jag verkligen, verkligen vill vara med är att flera goda vänner redan sjunger där. Tänk, de får träffas en gång i veckan. Bara så där. Och chitchatta om familjen, jobbet och livet. Och tänk också att få ha ett eget sammanhang. Ett andrum. Och en stor utmaning.

Så nu sitter jag här. I förorten och sjunger My oh my... högt över min förmåga. Barnen ler ansträngt. Lill-Tjorvas tycker att det låter illa. Fast sen frågade han om mitt jobb tycker att det låter bra. Jo, sade jag. Då tycker jag också det. Sen nynnar han själv vidare på Majomajomajomaaaj...

En sån där helg man skryter om på Facebook

Jag och två av mina barn åkte till mina föräldrar i deras sommarstuga i helgen. Och det blev en sån där härligt typisk höst-helg med strålande sol, lingonplockning och en liten kräftskiva. Redan nu ett fint minne att se tillbaka på. Och naturligtvis dokumenterat på Facebook... Och nu här. Visst har vi det fint?!

Ni trodde det var slut där?!

Med grytlappar? Nej nej, jag har bara inte hunnit visa er. Grytlapparna kommer fortfarande in i en jämn ström. Men det händer nåt mellan grytlapparna. Den här kom i maj. Och nu väntar jag med spänning på nästa uppgradering. Hur slår man det här liksom?

Förkyld?

Idag har jag tittat på sista uttagningen till Idol. Ett enda program där man meddelar vilka som gått vidare till själva kvalet. Där man ältar, frossar och gör cliff-hangers. Oj, så jag grät. Jag grät när de kom med. Jag grät när de inte kom med. Jag grät när de skrattade. Jag grät när de grät. Jag grät hela tiden helt enkelt... Men jag är faktiskt förkyld också...

Jag har tränat

Eller tränat och tränat. Jag har varit funktionär. På en friidrottstävling. Det är det närmaste träning jag kommer. 100 benböj i sandgropen för att mäta längdhopp. Och nu har jag inte kunnat gå på flera dagar. Pga av träningsvärken. Efter att ha varit funktionär. När andra sportat... Man är i form vill jag lova. Toppform.

Får man göra så?

Ni vet att jag har haft stora bekymmer i mina dar. Svårlösta problem som tagit mycket kraft. Och som skapat oro och besvikelse. Relationer jag trott på som visat sig vara obesvarade. Svek... Otrohet... När jag sen till slut trodde att jag hittat rätt, så blev jag än en gång utkonkurrerad av nya intressen. Ja, ALLT har jag gått igenom i jakten på den perfekta frisören.

I veckan var jag till min nya. Jag var försiktigt optimistisk ity jag hade vid vår första träff varit tämligen nöjd. Nästan snygg. Även om håret var längre än jag hade tänkt. Men nu var frågan. Hade jag verkligen hittat en värdig efterträdare? Detta var eldprovet. Och jag trodde länge att så var fallet. För med säker hand och stor beslutsamhet fixades min frisyr och färg utan så mycket frågor. Och piffat och klart var det ju ganska snyggt. Eller?

Men ju mer jag tänker efter. Ju mer jag drar och petar på de tunna testarna i nacken. Ju mer virvlarna virvlar runt det lilla håret där bak. Visst det kanske är poppigt. Men får man göra så utan att fråga? Nån sorts superkort-i-mitten variant med tunna tofsar på sidorna. Det var nog det största problemet. Att frisören bara körde på. Utan att fråga och stämma av att vi var överens. Och jag mitt nöt trodde vi såg samma bild i huvet. Min bild var inte denna...

Nu kan man ju dra lite olika slutsatser från bilden ovan. Ett. Att det var väl inte så farligt...? Men då får man betänka att jag stått och dragit och petat ett tag för att se hur testarna ska ligga egentligen. Två. Att det finns väl inga virvlar i nacken? Nej, de är ju bortklippta! Men de små tofsarna virvlar runt lite hur de vill ändå. Och de är inte samarbetsvilliga till pet och drag... Tre. När tvättade vi spegeln sist egentligen?! Ja det hör ju inte hit. 

Enkelt, snabbt och gott

Det är min melodi. I helgen bjöd vi på hallon-pannacotta-cheesecake-paj... Ett recept jag hittat på Tasteline för länge sen, men aldrig testat. Så enkelt, så snabbt och så gott. Mmm.

Så här gör man. (Den räcker till max 2 familjer...Det beror förstås på hur många portioner man tillåter att barnen tar. Och sig själv...)

Pajdeg:
12 st digestivekex
75 gram smält smör

Fyllning:
3 st gelatinblad
3 dl vispgrädde
1 dl strösocker
250 gram hallon
200 gram philadelphiaost
+ färska bär, till garnering

1. Kör kex och smör i matberedare. Tryck ut blandningen i botten på en pajform eller en bakform med löstagbar botten. Låt stå i kylen medan fyllningen görs.
2. Lägg gelatinbladen i en skål med kallt vatten.
3. Häll grädde och socker i en tjockbottnad kastrull och sjud på svag värme tills sockret har löst sig.
4. Ta upp gelatinbladen ur vattnet, krama ur och rör ner dem i grädden. Ta bort kastrullen från värmen och låt svalna något.
5. Mixa hallonen med mixer-stav eller i matberedare till en puré. Rör ner cream cheese och purén i grädden. Vispa till en slät kräm och häll den i pajformen.
6. Låt pajen stå i kylskåpet i minst 3 timmar eller tills den har stelnat. Servera med färska bär.

Idol 2013

Jag har av någon anledning tittat på en massa auditions till Idol 2013. Det är ju inte bra. Men så fascinerande. Och att dessa tre människor som sitter i juryn. Dessa stylade, självsäkra så kallade proffs. Att de kan se sig själva i spegeln efter en dag på jobbet - det fascinerar mig. Där sitter de. Raka i ryggen, med kalla blickar och stenansikten. Och de har makten att krossa, sänka, styra över dessa ungdomar med drömmar och förhoppningar. Och de utnyttjar sin makt. Med förolämpningar och onödiga kommentarer sågar de inte bara hur folk sjunger, utan hur de ser ut, hur de beter sig, hur de står, går, sitter.

Och så har de mage att sitta och försvara sig med att det är dags för de sökande att vakna. Att detta är en 'reality check'. Att de behöver feedback så de inte går omkring och tror nåt. För tänk om en människa går runt och älskar att sjunga men inte kan. Det måste man naturligtvis ta ur människan. Så de vet. Att de inte kan bli nåt.

Ååh, så dum jag är. Det här är ju inget nytt. Det här vet vi ju. Att det hör till. Att det blir 'bra TV'. Att det är en tuff bransch och att man måste tåla en sanning osv osv. Men jag kan inte hålla med. Jag tycker faktiskt att det räcker att säga en ärlig men vänlig kommentar om sången. Ge feedback. Du sjunger inte riktigt rent, du har fel teknik, du sjunger för tyst, för starkt, för hest. Visst. Det kan också kännas hårt, men det är sången de tävlar i.

Men att säga till en 16-åring att det bästa med dig var dina skor. Att gapskratta och säga att det här var det värsta jag hört. Att se alla dessa tårar, deras stora ögon när de brutalt och verbalt sågas, eller när Bard skriker 'Där är dörren!' Jag fattar det inte. Att det är accepterat att professionella talangscouter använder förolämpningar i sina bedömningar. Jag mår dåligt av det. Och jag vill inte att det är denna mentalitet som ska råda. Att ungdomar och barn lär sig av dessa 'vuxna' människor. Jag vill inte att jargongen ska vara så hård. Att vi dömer varandra och säger sanningar ingen vill höra.

Jag vill att alla ska vara snälla. Så naivt. Så larvigt. Så mesigt. Men så underbart...

Fjärilseffekt som uteblir

Jag har inte bara sett en film. Jag har läst en bok också. Och nu minsann har jag läst en bok med hårda pärmar. Jag brukar snåla och vänta in pocket-utgåvorna. Men nu fick jag en sprillans bok i gåva. Av en av mina favoritförfattare - Karin Alvtegen. Ja, det är ju inte hon som har gett mig boken, utan det är hon som har skrivit den... Men det fattar ni väl?!

'Fjärilseffekten' heter boken. Och jag vill så gärna skriva att den är underbar, men den räcker inte riktigt ända fram. Den känns inte klar. Berättelsen och historierna finns där. Människorna och känslorna likaså. Men det blir för tunt, eller för kort. Kopplingarna syns inte så tydligt. Aha-känslan uteblir. Det är för suddigt och spretigt. Men ändå är hon så rätt ute. För deras öden berör ju. Egentligen. Men det når inte in. Synd - för jag gillar henne. Boken är inte dålig, men hon fångar inte fjärilseffekten.

En oväntad vänskap

Man vill ju så gärna se de där filmerna alla pratar om. Och gärna i samband med att det pratas. Inte 3-5-8 år senare. Men som småbarnsförälder, skjutsa-barn-till-tusen-aktiviteter-förälder, tusen-järn-i-elden-själv och så vidare... Så blir det inte så ofta. Vi fick ett tips om en film. Som det pratades om när det begav sig. Och vi fick låna filmen. Och den låg där och lockade.

Nu - ett halvår senare öppnade sig den där tidsluckan. Ett plötsligt ögonblick då alla barnen sover. Samtidigt. Då mannen och jag är hyfsat otrötta. Samtidigt. Och då klockan inte ens är över midnatt. Utan vi tror att vi kan och vi tror att vi vill se en film. Så vi gör det. Kryper upp i soffan. Och tittar på en hel film. Utan att somna.

Och vilken film. Ja det vet ju ni säkert redan som sett den. Så bra den var. Så fin och varm och mysig. Och det där leendet han har. Philippe. Lite så där i mungipan. Ett försiktigt leende som sakta bryter fram. Så varmt och smittande. Och med glittrande ögon.

En verklig solskenshistoria. Om vänskap, respekt och livsglädje. Som dessutom bygger på en verklighet. Jag tar med mig känslan och det leendet.

Och pott-träningen går bra?

Jajjemen! Ett klistermärke = en leverans. Många klistermärken blir det... Och mycket tvätt däremellan...