Vår historia

Det kan inte vara lätt att skildra vår historia i en julkalender för barn. Men så nyttigt det är att se. Hur barnen hade det förr. Hur ett nöje var att titta på en avrättning. Hur fattiga föräldrar fick lämna sina små barn på barnhus, där barnen fick arbeta tre timmar innan de fick frukost. Hur de fick samma gröt till frukost, lunch och middag. Eller soppa på ett skärp. Och att man inte fick bestämma själv vad man skulle jobba med eller vem man skulle gifta sig med. Och att man inte blev äldre än typ 47. Då var livet en kamp här i Sverige. Vad gladdes man åt? Vad var lycka då?

Det är tankeväckande och nyttigt för oss att se. Både för barn och vuxna. Att inte ta allt för givet. Alla barn borde få göra det där julkalender-experimentet. Prova på en dag och känna efter hur det var. Många vuxna skulle behöva det också. Kanske ett experiment hur det är att lämna sitt land, sin släkt, sitt hus. Hur det är att fly från ett krig. Fly för sitt liv i en överlastad båt. Med sina rädda och gråtande barn. Med hopp om att räddas och mötas av värme och en öppen famn. Inte en stängd bro, hårda ord och brinnande flyktingförläggningar. Nej, det är ganska många som skulle behöva vara med i ett så'nt experiment.

Vi skapar vår historia hela tiden. Om 100 år kanske framtidens barn tittar på en omdiskuterad julkalender som försöker skildra hur vi i Sverige stängde våra gränser, och skällde och hotade barn och familjer på flykt från krig. Antagligen är vi inte så stolta då heller.

Eller hur ser vårt land ut då? Vilken väg väljer vi att gå? Det formar vi idag. Vi har möjlighet att välja. Tanken svindlar. Låt oss gemensamt stoppa dessa kalla, hårda, inskränkta vindar som blåser. För framtidens skull.

Jag vill tycka om julkalendern

Jag vill verkligen tycka om julkalendern. För jag gillar konceptet. Jag gillar Lotta och Erik. Jag tycker de är roliga. Och jag tycker det är bra att det är lärorikt. Men jag saknar en story. Det behöver inte handla om jultomtar, men det hade gärna fått vara en handling som håller ihop det hela. Nu känns det lite lösryckt och improviserat. Ett faktaprogram och kanske inte en julkalender. Det känns dessutom lite taffligt ibland, när tex Kakan ska sälja sina trälar på auktion. Så är det inget folk där. Utan hon står och låtsas prata med en folkmassa som inte finns. Det blir lite charader över det hela.

Men sen gillar Lill-Tjorvas det. Och då är det ju bra ändå. Så jag håller tyst. För om jag sitter och klagar och kritiserar, så tycker ju han likadant. Och det tror jag är ganska vanligt nuförtiden, att barnen sitter och hör hur föräldrar dömer och kritiserar det de ser på TV. 

'Hur kan hon ha på sig det där? Vad tjock han har blivit? Hur kan de lägga pengar på att sända sånt här? Hon verkar ju helt korkad. Gud, vad falskt han sjunger.'

Sådär låter det nog i flera soffor på fredag- och lördag-kvällar. Och barnen lär sig förstås. Och tar efter. Inte konstigt att det finns så mycket näthat. När vi är så snabba att döma. 

Vi kommer kolla vidare på julkalendern. Även om den inte uppfyllde mina förväntningar, så tycker jag den är intressant och småkul. Det är ju ett experiment. Och det är väl så med experiment. Att det är roligare att göra dem själv än att titta på.