Bättre kan det inte bli

För första gången på ett år ungefär. Tog jag mig ut för att träna löpning. Jag älskar inte att springa, men det är den bästa och enda träning jag förmår mig till. Den finns alltid där. Lätt att ta sig till. Förhållandevis lätt i alla fall. När man väl kommit över puckeln av motstånd och lathet. Kräver ingen avancerad utrustning. Frisk luft och gott humör får man på köpet. Och så kan man ta tider och mellantider och förbättra och fila på sina resultat på alla olika rundor. Tills man får hälsporre. För ganska exakt ett år sen.

Ja, jag har ju redan ältat alla behandlingar och sko-inlägg här. Men nu är alltså foten på bättringsvägen. Ta i trä. Bra är det inte, men jag vågar mig på att utmana ödet lite. Så en första promenad på 2 km. Iförd träningskläder. Jag tom joggade när det var grus, dvs 2x200 m. Försiktigt och nästan på tå. Och med strålande sol, coola Amanda Jenssen i öronen och med världens vackraste utsikt, så känns allt helt enkelt underbart.

Nu hoppas jag bara att det inte kommer surt efter. Nu vill jag bli bra! Nu vill jag träna. I solen. Med Amanda Jenssen. Punkt.

Inte så tokigt ändå

Den där Ullareds-resan har jag kommit över helt och hållet nu. Och förresten - det var värt resan. För som tack fick jag detta av min fina dotter. Hon vet vad jag gillar. Vin och choklad. Och smicker :-)

Suck...

Jodå! Pott-träningen går bra... Fortfarande...

Heavy Duty for the toeganger...

Eller vad det kan heta på engelska... Vår tågångare i familjen opererades för drygt 2 år sen. Operationen gick bra och hälarna kom äntligen i bruk. Men på senare tid har tågången kommit tillbaka. Det var lite oroväckande. Tanken på ny operation och sex veckor med gips kändes minst sagt lockande... Vi bokade en tid hos ortopeden som opererade A-son.

Och så skönt, så skönt. Allt hade sin logiska förklaring. Med rask penna ritade ortopeden upp alla skelett-ben på sonens fot. Och pekade vart han hade ont. För när foten växer kan det göra ont i den förbenade (!) tillväxtzonen. Helt ofarligt och det växer bort. Och under tiden kan man använda sig av Heavy Duty Heel Cups. Precis såna som mina stackars hälar åtnjuter. Coolt. Fler inlägg till samlingen.

Här kan ni läsa om när A-son opererades:
Tågångaren
Nu vet jag hur det känns att vara gubbe

Joho Yohio

I lördags var vi på konsert. Den första konserten för mina blivande 10-åringar. Förutom Mora Träsk då... Konserten var bokad sedan länge. I ärlighetens namn är det mest dottern som är förtjust i han Yohio. Och mamman förstås. Men han är helt ok även för A-son. Tills ett roligare alternativ med polarna dök upp... Men nu var det som sagt bokat sedan länge...

Som vanligt slog tidsoptimisten till och vi fick småspringa till konserten i regnet. Med pommes frites i fulla munnen och en halvdrucken milkshake i handen. Och efter att mamman hävt i sig sin ljuva, men ack så förbjudna, caffe latte utanför insläppet var vi på plats. Och två minuter senare äntrade mannen-myten, nej förresten, pojken-myten äntrade scenen.

Och han är bra. Förutom sitt coola namn, sin coola outfit och ganska coola frisyr så sjunger han bra också. Och lirar gitarr som värsta 80-talshårdrockaren. Men konserten var alldeles för lååång. Vi hade fått en hint om att det skulle sluta kl 21. Så mellan 21 och 22 väntade vi bara på Heartbreak Hotel. Men den sparade de förstås till extranumret. Och eftersom det var sista spelningen på turnén ville de spela skiten ur oss. Och sig själva. Bara det att bandet höll längre än publiken. De tänkte inte på att det är unga barn och gamla föräldrar som står och kollar. STÅR och kollar. I två och en halv timme.

En fördel med att vara vuxen på en sån här konsert är att man ser över huvudet på småfolket. Men en nackdel är att de små skitungarna har stora plakat med sig, som de viftar vilt med i förhoppningen att Yohio ska se just deras rosa plakat med glitter. En annan nackdel är att de ganska små jag hade med mig inte heller såg nåt bakom plakat och ungar som viftade från axlarna på sin 2-meters-pappa... Och mina ungar kändes inte så små längre. När de turades om att sitta på min rygg...

Men konserten var bra. Över förväntan. Det enda jag kan anmärka på var tempot. Segt mellansnack som mest bestod av 'Heeej Annexet! Är ni meeeed? Jag hörde inte? Heeeej Annexet!' Osv in absurdum. När dessutom självaste Yohio skulle byta om så var det basisten och gitarristen som skulle sköta snacket. Och då blev det ännu mer 'Heeeej Annexet! Är ni meeeed! Jag hörde inte. Är ni meeeeeeed?' Osv in absurdum.

Efter sång- och kramkalas ihop med japanska kompisen, långa instrumentala gitarr-låtar och lite vanlig pop pop. Så var det slut. Snopet. Ingen Heartbreak Hotel? Men det var ju nu vi skulle orka klappa in honom. Ropa, ropa, ropa. Skrika, skrika, skrika. Men publiken var ganska trött efter att ha presterat i alla 'Heeeej Annexet. Är ni meeed?' Så vi orkade inte riktigt. Vi tjoade ett tag. Men det ebbade ut. Vi skrek lite. Men det ebbade ut. Till slut fick de dra igång ett taktfast trummande som vi kunde ansluta oss till så att de äntligen, äntligen kunde komma in och köra låten vi alla väntat på...


Tillägg: 2013-10-10:
Måste bara lägga till en länk till recensionen i SvD. Så lika vi tyckte. Även om jag kanske inte uttryckte mig lika hårt... http://www.svd.se/kultur/scen/yohio-tva-timmar-outhardlig-rock_8587068.svd

Orutinerad bullmamma

En sak jag lovade mig själv när jag blev hemförlovad, var att åtminstone en gång passa på att vara en riktig bullmamma. Och baka bullar. Så att det luktar gott i hela huset. När barnen kommer hem från skolan. Och så får man äta hur många man vill. Varma nybakade bullar. Med kall mjölk. Mmmm. Det måste vara den optimala uppväxten. Det ultimata barndomsminnet...

Visst har jag bakat bullar förut. Men jag kommer inte ens ihåg när det skedde senast. Men nu var jag redo. Jag hade till och med köpt hem jäst. Såna där små gula förpackningar med bullmammedrömmar som jag köpt så ofta förut. Och sedan slängt. Nu låg de i kylskåpet och väntade...

Lill-Tjorvas var hemma och hostade så jag passade på. Och det var väl en väldans tur att jag hade lite hjälp här hemma. Så det kunde bli lite extra rörigt och stökigt. Och medan bulldegen jäste kom jag på den briljanta idén att vi bakar en sockerkaka också. Samtidigt. Med lite äpplen i. Lill-Tjorvas blev glad och hämtade ett äpple som han lade i en bunke. 'Vad behöver man mer?'

Vi roddade ihop en sockerkaka tillsammans. Vi måttade, missade, rörde, skvätte, spillde och slickade. Till slut var Lill-Tjorvas helt mätt och helt trött och gick och lade sig på sängen. Jaja, jag petade ner äppelbitarna och in med sockerkakan i ugnen. Då hör jag ett tjut från sovrummet. 'JAG VILLE STOPPA I ÄPPLENA!' 'Ojoj, men nu ska vi ju laga mat. Du kanske vill skära falukorven?' Försökte mamman rädda situationen. Tårar torkades och den som kom först till kylskåpet fick ta ut falukorven. Jag hade inte en chans...

Och medan Lill-Tjorvas stekte korv och brände sig på makaron-kastrullen, försökte jag ta tag i bullbakandet igen. Och upptäckte smöret. Det rumstempererade smöret som stod och var oanvänt. Jag hade missat smöret i bulldegen. Eftersom det var en förrädisk och ologisk radbrytning precis där. Och att jag kanske i all tumult inte tänkte så himla mycket själv på vad man har i bulldegar... Smöret! Hur gör man nu? Och det var nu jag fick ringa mamma. Ändå. Trots allt. Måste jag börja om? Hallå, jag glömde smöret? VAD SKA JAG GÖRA NU??!!

Med kladdiga fingrar kletade jag in smöret i degen. Det liksom lade sig lite utanpå som en hinna... Men det gick. Kanske är det det bäste bulltricket ever? Kanske blir det extra gott? Liksom lite friterat när smöret ligger utanpå? Hoppades den orutinerade bullmamman...

När A-son kom hem från skolan sade han de magiska orden. 'Åh. Vad gott det luktar.' Bullmamma-hjärtat svällde av stolthet. Jag skickade dessutom med en påse nybakade bullar till Vildis träning. Hon såg förvånad ut. 'Vad är det där? Får jag dem? Allihopa?' 'Ja, men bjud din kompis också. Och hennes syrra. Och hennes pappa.' När Vildis kom hem och såg bullpåsarna som låg på rad här hemma frågade hon förvånat. 'Va, har du bakat dem? Jag sade att du nog hade fått dem av grannen...' 

Jag känner mig stolt och nöjd. Målet är uppnått. Jag kan vara bullmamma. Om jag vill. Och nästa gång ska jag se till att det finns mjölk hemma också. Kall mjölk och varm bulle... Bästa barndomsminnet ever... Och så säger de nu att det är Kanelbullens dag i morgon. Ha. Som om jag inte visste det? Nej, det gjorde jag ju inte...

Ingenjörskarriär

Igår var jag på ett karriärseminarium ordnat av Sveriges Ingenjörer. När jag blev av med jobbet bokade jag in mig direkt. Så passande. Då kan jag ju skaffa mig ett nytt jobb där. Så nu har jag gått och minglat bland företagsrepresentanter och medarbetarkandidater.

Och oj, vad jag inte känner mig som en ingenjör... Jag är generalist och det som behövs är specialister. Det sade i alla fall kvinnan som försökte peppa oss i sitt tal. Jag sjönk ihop ytterligare på min stol.

Och oj, vad jag är dålig på att mingla... Jag försökte skärpa mig och småpratade lite med dem som stod bredvid mig när jag åt. Men eftersom de var lika usla som jag på att prata om ingenting, så blev det inte så mycket sagt efter att vi pratat om vart vi jobbar och inte jobbar... Som tur var träffade jag några bekanta som jag kunde mingla mig med. Vi stod där och var introverta och hade ganska trevligt. Men vi fick inte så många jobb...

Jag tvingade mig själv att prata med åtminstone ett företag till innan jag gick. De orerade länge och väl om hur viktiga ingenjörerna är hos dem och att de har ett stort behov av just specialister. Jag klämde till slut fram att jag är generalist. Jaha. Sade de då. Sen gick jag hem.

Jag har i alla fått två nya pennor. Alltid nåt.

Live your dreams

Man ska väl förverkliga sina drömmar genom barnen? Eller hur var det nu? Hursomhelst så åkte Vildis och jag in till Stockholm för att gå på audition för julkalendern.

Tydligen var det fler som hade kommit på den drömmen. Så vi gick och fikade i stället. Och köpte supersnygga stövlar som vi inte behövde. Mina har ni redan sett. Här är Vildis första klack-stövlar. Mycket snygga och mycket vingliga. I handväskan låg det dessutom ett telefonnummer till en kille. Snacka om fynd!