Fiskfest

Den årliga fisketävlingen gick av stapeln förra helgen. Och vi var där så klart. Som goda representanter för de icke fiskkunniga. Kvart-i-starten stod vi fortfarande och grävde mask. Som tydligen blivit förvarnade eller nåt. För plötsligt fanns de inte där de brukar vara. Den annars så murriga, mulliga jorden var torr och knastrig och vi fann endast ett fåtal i panik hoprullade maskstackare. Men de tog vi.

Och bara lite strax-efter-start var vi på plats. Tre metare i olika storlekar. Och nytt för i år. Med två inbjudna gästmetare. En van fiskepappa med son. Och det gick väl ganska snabbt upp för pappan varför han blivit inbjuden... Med förra årets fisketävling i minnet, då jag i panik fick be omkringfiskande människor om hjälp för att få bort fiskeländet från kroken, hade vi alltså i år ett proffs med oss. Och hur han fick jobba. Han sprang mellan spön och barn och krängde av fiskar och bröt nackar på löpande band. Vilken fiskfest. Något av ett rekordår får man säga. A-son landade 5-6 fiskar. Vildis fick 2 på kroken. Och Lill-Tjorvas fick personbästa med en 19-grammare. Som i och för sig pappan fiskade upp medan Lill-Tjorvas sprang runt på bryggan med en dagiskompis och skrek 'Bloood'...

I vanlig ordning fick man välja pris i vinstordning. A-son nappade åt sig ett hopprep till sin träning. Vildis fick nya simglasögon. Och Lill-Tjorvas har numera egen metrev...

Jag undrar om han nånsin kommer tillbaka, den där stackars fiskepappan?! Fast han vann ju ändå ett flöte...

Här kan man läsa om tidigare års fiskfester... 

Världens bästa fisketävling (2011)

Fisketävlingen (2012)

Guldmänniska?

Hur kunde jag vara så rädd för progressiva glas? Det funkar ju hur bra som helst. Jag ser både uppåt och neråt. Och lite skevt åt sidan. Man får liksom flytta huvudet istället för ögonen. Men det orkar jag. Och solglasögonen bytte jag förstås. Till de guldfärgade. Plötsligt kom jag på varför jag valt dem. De är ju snygga!

Vad ska du bli när du blir stor?

Den frågan fick alla dagisbarn på morgonsamlingen. Alla funderade och svarade en och en. Prinsessa, brandman, busschaufför... När det var Lill-Tjorvas tur svarade han utan att tveka haj. Jag gillar hans ambitioner.

Nu har jag fått anledning att ställa frågan till mig själv. Vad ska jag bli när jag blir stor? Företaget omorganiserar och det var min tur att gå. Det kom plötsligt men har hanterats på ett bra sätt. Jag känner mig både ledsen och lättad. Ledsen att lämna företag och kollegor. Att inte få vara med. Att någon annan tar vid där jag avbrutits. Men också lättad att få tid och möjlighet att utvärdera vad jag verkligen vill. Ett andrum. Ett uppehåll. Min fotvandring a la Harold Fry...

Jag vill se detta som en möjlighet. Jag tror det kommer att ordna sig. Kanske vågar jag kasta mig ut i nåt nytt. Kanske är jag modig. Kanske kommer jag fram till att jag vill göra nåt samma lika. Eller kanske kan jag bli haj? Jag har i alla fall tid att tänka tanken.

Haj på Aquaria - är det drömjobbet?

Vräkning

Idag har vi vräkt några hyresgäster som vi tröttnat på. De betalar aldrig för sig. De städar inte, utan sprider mat och skit överallt. De kanske inte är så högljudda, men de har haft många fester märkte vi så här i efterhand. Men nu fick vi nog. Vi passade på när de inte var hemma. Och slängde ut hela bostaden. Rubbet. Ner i soptunnan och fram med dammsugaren. Inte ett spår. Vad förvånade de ska bli när de tänker flytta in igen till vintern...

Hej & hå

Jag har också gått på. Det där med 5 o 2.

Inspirerad av några kloka vänner så testar jag den nya och heta 5:2-metoden. Jag känner mig modern och inne, men också hungrig... Förstås. Som ni kanske vet så går metoden ut på att äta som vanligt 5 dagar i veckan och halvfasta 2 dagar i veckan. På halvfaste-dagarna får man äta max 500 kcal om man är kvinna. Och det är inte särskilt mycket. Verkligen inte särskilt mycket. Verkligen verkligen inte alls särskilt mycket.

En smarrig lunch...

Min första halvfastedag åt jag:

2 dl fil till frukost
1 omelett till lunch
1 soppikoppen-soppa till middag

Sen kaffe och vatten förstås. Det gick dock över förväntan. Jag svimmade inte. Jag hallucinerade inte. Och jag var inte alls sur och tvär. Inte alls särskilt sur och tvär. Faktiskt.

Fast jag träffade inte så många. Nu när jag tänker efter. Alla gick liksom över på andra sidan gatan... Det var väl lite konstigt?

Harold Fry

Att vi nån gång i livet omvärderar. Summerar. Stannar upp och undrar vad vi gör här. Det är inget nytt. När det sker och om det sker är så klart individuellt.

Det här är en fin bok om en man som utan att tänka efter påbörjar en fotvandring. Han begrundar sitt liv. Sina val. Sina relationer. Han möter människor. Och han får insikter om hur livet är lika, men samtidigt så olika för människorna. Vad som syns utanpå. Och det som inte syns. Boken kändes lite rörig i början. Eller kanske ostrukturerad. Man fick inte vara med hela tiden. Men ju längre tid som gick. Ju längre han kom. Ju fler insikter och funderingar. Desto bättre. Och den är inte förskönande. Människorna är inte så sköna alla gånger.

Jag tyckte mycket om boken. Jag kanske inte ger mig ut på en vandring. Men jag fick en del att fundera och reflektera över.

'Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd' av Rachel Joyce

En dag på Skansen

I helgen var det kusinträff på Skansen. Och då menar jag inte med aporna på Skansen - för de finns ju inte kvar - utan de riktiga kusinerna. Alltså mina kusiner. Inte ens barnens. Ni vet de där kusinerna som alltid funnits runt en. Som man lekt med på sommarlov, jullov, påsklov och sportlov. Som man åkt på semester med. Som man sovit över hos. Som man lekt med barbie med. Som man firat jul ihop med och fortfarande gör vartannat år. Som man passat och skjutsat i barnvagn. Som man lekt och jagat och kramat och pussat på näsan. Som är som nästan syskon. Och som är nätverket när föräldrarna blir äldre.

Vi konstaterade där vi satt, att vad konstigt det var att träffas utan de vuxna. Bara barnen liksom. Barnen mellan 30 och 50 år...

Bilderna är dock på djuren på Skansen. Inte på kusinerna...

Hemma hos mormor

Den sista utflykten

Nästan det sista vi gjorde på semestern var en utflykt till Gysinge och jag experimenterade lite med svart-vitt. Gysinge klär i svart-vitt.

Annars hade vi mest otur där. Loppisen vi skulle shoppa på var stängd. Lekhuset vi skulle leka i var flyttad. Värdshuset vi skulle äta på renoverades. Men det ordnade sig. Vi fick mat i solen på Café Nyfiket och vi fick se hur bävrarna bor på Naturum. Vi fick till och med handla glass i handelsboden och strosa runt i ett vackert Gysinge. Som konstigt nog var svart-vitt...

Enkelt och gott

Jag är inte en sån som trancherar och flamberar och har mig i köket. Jag tycker inte om att laga mat i flera timmar, utan det ska vara enkelt och gott. Både till fest och vardag. Extra kul är det när man hittar en rätt som går hem hos barnen. Den här superlätta kycklinggrytan har blivit en favorit. Hittade den på nätet när vi ett tag åt mjölkfritt här hemma, så jag använder fortfarande iMat istället för matlagningsgrädde... För det var liksom godast första gången och varför ändra ett vinnande rec... koncept. (Ja, jag ser att det står mjölk i receptet, men hur tråkigt är inte det...)

Jag är heller inte en sån som fotograferar läckra matupplägg med piffiga servetter och hemsydda placeringskort. Nej, fram med stekpannan på bordet bara. Det går det med.

And the winner is...

Nu är de redan här. Glasögonen. Det blev lite bra. Och lite dåligt. Det braiga är att de är snygga. Det dåliga är att jag fick fel glasögon... Nu får man ju inte vara så himlans kinkig. Det var ju bara solglasögonen som blev fel. Och ärligt talat kommer jag inte ens ihåg vilka jag till slut bestämde mig för. Det blev lite överhettat i beslutsfabriken vill jag minnas. Men jag kommer ihåg att jag valde guldbågar och inte silverbågar. Tror jag. Nu är det så här att jag är egentligen en silvermänniska, och föredrar silver före guld. Men å andra sidan så passar jag färgmässigt bättre i guld. (Jag är väl höst eller nåt i färganalysen från 80-talet...) Jag sade ju att det är ett komplicerat liv jag har...

Jag får förstås nya bågar, men får använda dessa tills vidare. Så nu ska jag.

1. Träna på att ha progressiva glasögon.
2. Träna på att ha progressiva solglasögon.
3. Bestämma mig för om jag ska ha kvar solglasögonen i silver.
4. Bestämma mig för om jag gillar solglasögonen överhuvudtaget....

Alla dessa beslut. Samtidigt håller jag på att testa multifokala linser (fint ord som verkar vara samma sak som progressiva fast för linser). Vilka jag för övrigt köpte på Synsam till skillnad från glasögonen som jag köpte på Specsavers. Det känns som om jag på nåt vis faktiskt försöker komplicera livet...

Här är resultatet. Kom nu ihåg att jag redan köpt glasögonen. Detta är alltså inte ett röstningsmoment. This is it liksom. Däremot kan man ju fundera på om solglasögonen är nåt att ha. För man får byta om man ångrar sig gruvligt. Och om solglasögonen är nåt att ha. Ska de då hellre vara i guld? Och om jag nu ska ha silver i alla fall. Borde jag då inte tagit gråsvarta glas istället för bruna? Åh hjälp...

Hemma GK

Jag älskar när barnen får en idé som de fullföljer och verkligen går in för. A-son har fastnat för golf. Och därför har han gjort en golfbana. En tre-håls-bana utanför staketet. Han klipper tee, green och fairway med gräsklipparen. Han har gjort hål med PET-flaskor. Fina skyltar vid tee. Och ett professionellt score-kort med slope-tabell och allt.

Nu kan vi ta både morgon- och kvälls-rundor på banan. Och har man tur kanske man sänker sitt handikapp. Dessutom måste alla gäster ta ett varv på banan innan det blir någon som helst middag.

Jag fick hjälp att sortera tvätten...

Spännande så det räcker...

Apropå oro. Igår fick vi gäster. Alla utom Lill-Tjorvas mötte upp vid dörren. Han som är lite blyg sprang åt andra hållet. Han ropade efter ett tag på 'Mamma'. Ett glatt och lite uppfodrande 'kolla-på-mig-mamma'. Jag tolkade det som att det kom från framsidan av huset. Liksom uppifrån... Jag tittade upp mot taket och där kikade Lill-Tjorvas glatt fram över taknocken.

Hjärtat i den berömda halsgropen. Långa benet upp på altanen. Vilt skrikande. Vildis, som är lättare än jag, klättrade kvickt upp och lyfte ner den förvånade Lill-Tjorvas från taket. Mamman bara grät. Kramade hårt och grät.

Shit shit shit.

Livlig fantasi?

Den här oron jag dras med. Att alltid tro det värsta. Att alltid fundera på vad som skulle kunna hända. Allt som kan gå på tok. Potentiella mördare som strövar runt i skogen till exempel. Blixtar och åskar som antagligen slår ner precis här. Den där fästingen som alldeles säkert smittar med TBE. Och att till exempel 30 ryssar på fest är helt livsfarliga. Inte nödvändigtvis för att de är ryssar utan för att de har fest... Eller att jag helt plötsligt ska få ett astma-anfall när jag sover i tält mitt ute i skogen. Fast jag aldrig har haft astma förut... Snacka om fel fokus...

Men däremellan njöt jag...

30 ryssar...

Jag och A-son har gjort vår årliga utflykt med övernattning. Förra året fuskade vi lite och åkte till Fjäderholmarna på teater och så sov vi hemma. (A-son och jag). Året innan dess tältade vi på en camping (Campingsemester) och det gjorde vi året före det också. Och spelade minigolf förstås. I år var det dags att utmana oss lite. Eller rättare sagt utmana mamman lite. Och tälta i skogen. Ute i det okända. Ingen camping. Ingen närhet till folk. Inget sorl från husvagnar. Bara vi i ett tält i ingenstans i mörkret...

Har jag sagt att jag är mörkrädd?

Vi hyrde en kanadensare och packade båten full med svarta sopsäckar (med tält, sovsäck och mat.) Sen for vi iväg utefter kanalen. Spegelblankt vatten, lummig grönska, porlet från paddlar. Bara jag och A-son. Och en och annan motorbåt som försökte stöka till det för oss... Efter ett tag slutade vi ändå hålla andan i svallvågorna... Vi välte ju faktiskt inte!

Målet var en badplats några kilometer bort. Vi hade inte varit där förut, men ryktet och kartan sade att där skulle det gå att tälta. Men kartan sade inget om att det var lördag och soligt och varmt och att 30 ryssar hade tänkt ha en liten tillställning vid badet. 30 ryssar och några plattor öl och en hel del flaskor i ofärgat glas. Hmm. Vi rekade efter en lämplig plats för tältet på behörigt avstånd från raglande ryssar. Men ljudet kom vi inte ifrån. 30 ryssar, efter några plattor öl och en hel del flaskor i ofärgat glas, kan nog låta en del framåt småtimmarna. Gissar jag. Precis när vi ska njuta av vår ravioli i solnedgången...

På vild chans hoppade vi i kanoten igen. Vi paddlade uppströms en 6-700 meter och hittade en hög klippa mellan vassruggarna. En perfekt klippa för ravioli och kvällssol, men var ska vi då bo? Vi såg en smal glipa i vassen, äntrade stranden och gick upp på klippan. Och där uppenbarade sig en perfekt platt liten tältplats under tallarna, med klippan som altan och uteplats. Och inte en enda ryss så långt ögat nådde.

Vi slog upp vårt tält och dukade upp med vegetarisk ravioli (vi hade visst lite bråttom när vi handlade), ljummen iste, lördagsgodis och pulverkaffe.

Som avnjöts i tystnaden i solnedgången.

Sen låg jag förvisso hela natten och lyssnade efter fulla ryssar som kanske skulle förirra sig ända bort till oss... Men det gjorde de ju inte. Inte en enda.

En alldeles egen caddie

Så kom jag då till slut äntligen ut på första golfrundan på en sisådär 10 år. Och själva orsaken till uppehållet följde med som caddie. Payback time...

Det kom ett meddelande

Jag har en Facebook-sida för min blogg. Den kan man gilla så får man alla nya blogginlägg som en länk i sitt flöde. (Ja, det där var reklam...)

Till min sida på Facebook kom det ett meddelande med en bild på världens sötaste lilla bebis. Hon skrattade och var ungefär lika stor som den rosa hjärtekatten Piff som låg bredvid henne. Piff hade följt med henne hem efter en hjärtoperation. Piff virkade jag för två år sen till projektet Hjärtekatten. (Piff väntar på Puff). Jag fick ihop tre hjärtekatter - en för varje barn jag har - och nu fick jag alltså se vart lilla Piff hade hamnat. Jag blev oerhört glad och rörd av att få en hälsning, och mina tankar går till alla barn och föräldrar som tvingas genomgå detta.

Att få bidra med en liten söt hjärtekatt känns gott. Virka en du med :-)

Läs mer på: http://hjartekatten.blogspot.se/

Och förresten! När jag gick in på Hjärtekattens Facebooksida såg jag att även hjärtekatten Puff har fått ett nytt hem. Jag blir så glad :-) (Puff är på plats).

Idag har jag fattat beslut

Och jag är helt slut. Som ni vet är det inte min grej. Det här att till slut sätta ner foten. Att bestämma mig. Det finns så många om och men. Så många alternativ att välja bort. Så många vägar som stängs. Ja nu var det kanske inte världens viktigaste och mest livsavgörande beslut jag fattade idag. Det må låta ytligt, ity det handlar om pengar och utseende. Jag har nämligen äntligen beställt nya glasögon.

Men det är faktiskt inte bara bågar som ska väljas. Denna gång handlade det även om att kanske vara otrogen och helt byta optiker. Eller inte. Att lämna Synsams trygga famn och kasta mig ut i otryggheten för att tjäna en krona eller två. Men alltså. På Synsam får jag ett par progressiva glasögon för 9400 kr. (7400 kr för en dryg vecka sen, men den kampanjen var slut och någon flexibilitet kring det verkade omöjligt.) På Specsavers får jag två par progressiva glasögon för 6300 kr. Hur i hela friden kan det vara så stor skillnad i pris? Kan det verkligen vara så stor kvalitetsskillnad? Har jag gjort bort mig nu?



Ett annat beslut att fatta var huruvida jag redan nu skulle gå över till progressiva glas eller om jag skulle avvakta till nästa gång. Jag sprang som en tätting mellan de två optikerna och fick olika besked, olika råd och olika pris på allt jag frågade...

Men en sak hade jag bestämt redan innan jag gick dit idag. Och det var att jag idag verkligen skulle beställa glasögon. Inget mer funderande hemma. Inget mer rådfrågande, surfande, googlande. Så priset fick avgöra. Vad jag kan utröna så ska kvaliteten vara densamma. Prisskillnaden mellan progressiva eller icke progressiva var inte så stor, så jag kom fram till att nu kör vi. Är man 40+ så är man. (Eller rättare sagt 45+...)

Efter mycket om och men var jag redo. Jag stod äntligen vid kassan med två par bågar och tusen kortslutningar i hjärnan av allt beslutande. '- Ska du ha polaroid i solglasögonen?' '- Aaaaah! Ja ja ja! För tusan!'