Apropå oro. Igår fick vi gäster. Alla utom Lill-Tjorvas mötte upp vid dörren. Han som är lite blyg sprang åt andra hållet. Han ropade efter ett tag på 'Mamma'. Ett glatt och lite uppfodrande 'kolla-på-mig-mamma'. Jag tolkade det som att det kom från framsidan av huset. Liksom uppifrån... Jag tittade upp mot taket och där kikade Lill-Tjorvas glatt fram över taknocken.
Hjärtat i den berömda halsgropen. Långa benet upp på altanen. Vilt skrikande. Vildis, som är lättare än jag, klättrade kvickt upp och lyfte ner den förvånade Lill-Tjorvas från taket. Mamman bara grät. Kramade hårt och grät.
Shit shit shit.
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar