Förnedringen

När man står där i liften. Och har precis fått tag på en knapp. Man är redo. Redo att åka. Och man väntar och väntar. Och väntar lite till. Men ingenting händer. Och linan dras ut. Längre och längre. Och vill aldrig ta slut. Och de rödklädda lift-typerna står också och väntar. Och undrar när man ska åka. Och man ler lite generat. Och väntar lite till. På linan som dras ut. Längre och längre. Till slut, äntligen, åker man iväg med ett litet ryck. Till slut.

Stanna liften

Lill-Tjorvas har äntligen kommit på hur man svänger. Det är inte störtlopp och stopp i snöhög som gäller. Lugnt och fint gör han stora svängar fram och tillbaka i både blå och röd backe. Knappliften klarar han själv och ankarliften ihop med pappan. Vilken kille.

Vi var på afterski hela gänget mitt i backen. Lill-Tjorvas fick varm choklad med vispgrädde och åt chips ur två påsar samtidigt. Är det fest så är det.

På vägen hem ville Lill-Tjorvas åka en gång till i ankarliften med pappan. Mamman, som inte var på skidor, vinkade och log och promenerade hemåt. Men tvärstannar när hon hör pappans skrik: 'Stanna liften! Stanna liften!'

Med hjärtat i halsgropen och tusen hemska bilder i huvudet springer mamman tillbaka mot liften. Ingen där. 'Stanna liften!' Skriker hon hysteriskt. Och en rödklädd tjomme kommer lufsande. 'Vilken av dem?' Undrar tjommen. 'Stanna liften' skriker mamman för att förtydliga. Och han stoppar liften. Sen springer mamman, som om hon har kondition, rakt upp i backen. Ser dock att både far och son lever och hon kan börja andas igen. Den rödklädda tjommen kommer efter i skoter. Lill-Tjorvas hade tappat skidan och sen på nåt sätt fastnat i liften och åkt med hängande i en arm eller nåt. Och pappan fick inte loss honom.

Något skakade tog vi oss ner igen. Lill-Tjorvas skyndade sig, helt oberörd, direkt till ankarliften. Han skulle upp igen. Pappan gick med på ett sista åk. Men i knappliften den här gången. Mamman gick hem. Utan att se sig om.

Vad sjunger man?

När finaste mormor E fyller 102 år. Då räcker liksom inte 'Ja må du leva' till...

Vad är det för dag?

Idag är ingen vanlig dag för idag är det pappas födelsedag. Fast utan själva pappan. Första födelsedagen utan självaste pappan. Det känns förstås konstigt och ofattbart. Fortfarande. Att man inte ens kan ringa och säga grattis. Den enda dagen som pappa brukade svara i telefonen och inte mamma när man ringde.

När jag ringer hem till mamma kan jag fortfarande i huvet höra hur pappa skulle ha svarat. För han svarade ju om mamma var borta. 'Ja, Olsson.' Jag tänker på det varje gång. När jag var hemma hos mamma i helgen så kunde jag se hur han ligger i sin säng när jag kommer upp för trappan. Kanske med en arm över huvudet. Som han lyfter på och kikar fram när jag kommer.

Lilla pappa. Vart är du och vad gör du? Ser du att vi har tänt ett ljus idag? Hör du att jag tänker på dig? Känner du att vi längtar efter dig? Älskade pappa. Grattis på din födelsedag.

Livet är verkligen en schlager

Vi var på Cirkus och såg 'Livet är en schlager' i fredags. Förväntningarna var höga. För att det är Jonas Gardell förstås. Men även för att Helen Sjöholm och Peter Jöback är med. Nu är jag inget stort fan av någon av dem. De är superduktiga så klart. Men lite för 'snygga' för min smak. Snygga i bemärkelsen att de sjunger lite för bra. Lite för präktigt.

Men oj så besviken jag blev ändå att Peter Jöback inte var med i kvällens föreställning. Hallå!? Det är väl han som är själva grejen med det här. Att se honom i kvinnokläder och höra honom sjunga. Oväntat besviken blev jag. 

Men oj så bra det var. Vilken föreställning. Vilken ensemble. Vilken story. Det är ju en fantastisk berättelse egentligen. Och som jag grät. För att det var fint. För att det var sorgligt. För att det var vackert. Och för att vi hade låten 'Aldrig ska jag sluta älska dig' på vårt bröllop. Det är starka känslor i den låten. Och hon kan ju sjunga hon Helen... Helt opräktigt sjöng hon. Och Martin Kagemark som spelade Candy istället för Jöback var helt fantastisk och helt snygg. Och en eloge förstås till han som spelade David, den som skrivit självaste låten, och som är CP-skadad.

Allt är med i den här berättelsen. Hemska hemska människa som är föreståndare på Samhall. Och som gullar med sina CP-skadade. Och hemska hemska ytliga kändisvimmel. Och den stackars övervintrade stjärnan med ankläppar och orynkbar panna. Och så förstås den vackra men utsatta transvestiten Candy. Allt är med. Och allt går fram. En fin berättelse. Nu måste vi kolla filmen igen känner jag. 

VM i logistik

Igår var en sån där dag då man undrar vad man håller på med. Ska det verkligen vara så här?

Jag jobbade hemifrån på förmiddagen eftersom jag skulle på utvecklingssamtal med de stora barnen kl 13 och kl 13.30. Att fröknarna samordnar så att vi får tider efter varann trots att tvillingarna går i olika klasser är guld för familjelogistiken. Men man kan säga att det blev rätt körigt ändå...

Efter utvecklingssamtalen - som för övrigt är helt olika de kvartsamtal jag själv fick uppleva när det begav sig - åkte jag hem för att jobba en stund till. Innan kvällens AKTIVITETER tog vid. Tre barn. Fem aktiviteter. Och en mamma.

Nu hade det ju toksnöat så jag började med att skotta uppfarten. Och hann jobba en kvart innan det var dags att dra igen. För dottern hade sin första sånglektion idag och jag hade lovat att följa henne dit. Så att hon skulle hitta och komma rätt. Tanken var att få med Lill-Tjorvas redan nu, men eftersom jag tydligen ätit upp den marginal jag hade så fick han vara kvar till nästa vända. A-son hängde dock med i bilen till sin basketträning.

När son och dotter är avlämnade åker jag tillbaka till dagis och hämtar Lill-Tjorvas. Vi hinner lagom tillbaka till dottern när hon är klar och vi tre tar en kaffe och en macka på Statoil. Innan färden går vidare. För dottern ska på orkester och lillebror på simskola. Vi lämnar av syster. Vi badar i en halvtimme. Sen åker vi till orkestern och hämtar trombonen som dottern lämnat kvar, eftersom hon rusat vidare till basketträningen.

Vi passar på att käka en korv och handla lite mat och gå på toa två-tre gånger i centrum innan det är hög tid att hämta dottern i baskethallen. A-son har med nöd och näppe tagit sig hem själv och kl 20 står middagen äntligen på bordet. När det egentligen är dags att sova… Till slut när alla barn har knoppat in kan mamman fortsätta jobba. Som om ingenting har hänt.

Men vart var pappan då? I all denna logistik? Jo, han var på kurs i livräddning!
Den första han fick livrädda var den utslitna mamman...