Komplimangen

Fin.
Viskade han lite blygt och ryckte i min prickiga kjol när jag hämtade på dagis.

En vårbukett till pappa

Idag har jag plockat vitsippor till min far. Det var ett tag sen jag gjorde det sist. Och idag behövdes det verkligen. Jag följde med pappa till läkaren. Det var inget roligt möte. Jag var förståndig och förnuftig. Ställde viktiga frågor och nickade. Min lilla älskade pappa. Är sjuk.

Påsken

På det stora hela får man ändå säga att det var en fin påsk. Mycket kunde ha varit annorlunda. Eller åtminstone som förr. Men nu är det inte som förr. Utan som det är nu. Och vädret var ju i alla fall fint.

Mammas müsli

Jag har som de flesta gått på en hel del olika dieter. Den enda som funkat är Viktväktarna och den enda som passat mig är 5:2. När GI kom så köpte jag även då alla böckerna, men orkade aldrig fatta hur det funkade. Så i den fina GI-kokboken är det endast ett recept jag testat. Müslin på första sidan... Men å andra sidan har jag fortsatt göra müsli till familjen efter det. Mycket gott. Och mycket uppskattat.

Recept från "GI för hela familjen" av Ulrika Davidsson

200 g blandade nötter, till exempel mandel, hassel-nötter, valnötter, paranötter, cashewnötter
6 dl dinkelflingor
6 dl havregryn
2 dl solrosfrön och/eller pumpafrön
1 dl kokosflingor
1 dl hela linfrön
3 dl vatten
5 msk neutral olja
3 msk honung
2 dl russin

Sätt ugnen på 225 grader. Hacka nötterna grovt och lägg i en stor bunke. Tillsätt dinkelflingor, havregryn, solrosfrön, kokosflingor och linfrön och rör om. Blanda vatten, olja och honung och häll i bunken. Rör om med händerna. Bred ut blandningen på en långpanna och sätt in i ugnen i 20-30 minuter. Rör om i långpannan då och då, för müslin bränns lätt. Låt kallna och blanda sedan ner russinen. Förvara müslin i burk med lock.

Muskelminne

När man öppnar dörren till lilla toan hos mamma och pappa så vet man, känner man och nästan hör man, när dörren slår i den lilla prydnads-klockan i taket. Axlarna åker upp en bit när man inser att man öppnat dörren för fort. För hårt. Nu går den sönder. Åsså hörs det inget. Ljudet kommer aldrig. För klockan har gått sönder för längesen. Och ersatts av en ny. Som sitter högre upp och som dörren passerar under. Ljudlöst och smärtfritt. En märklig och nästan lite snopen känsla...

The Lion King

Vi fick rekommendationen att se musikalen The Lion King i London. Naturligtvis den dyraste musikalen i stan... Men vad gör man inte. Vi fick bra platser på första balkong. Och eftersom barnen är i början av sin engelska-karriär passade det bra att se en musikal där de kan storyn.

Och vilken musikal det var. Musiken är fantastisk. Barnen som spelade Simba och Nala var så duktiga. Dansare och sångare var underbara. Men kostymerna. Jag säger bara det. Kostymerna. Att få fram alla dessa djur. Att spegla karaktärer och manér så tydligt. Fast det är människor som spelar elefanter och zebror. Dessa pampiga och storslagna lejon. Hoppiga och skuttiga gaseller. Stolta och smygande jaguarer. Tossiga apor och korkade hyenor. Otroligt snyggt gjort. Maffigt, pampigt och snyggt.

Mme Tussauds

Det var ett tag sen jag var på Madame Tussauds i London. Vi tågluffade nån gång på 80-talet och jag minns att David Bowie var med. Och Boy George med sina massa flätor. Det har jag på kort. Sen minns jag inte så mycket mer.

Nu var jag där med barnen. Deras förväntningar var skyhöga. Mina var lite mer ohöga. Men faktiskt - det var riktigt kul. Och framförallt så flöt det på så bra. De verkar kunna det där med logistik, engelsmännen. Det var välordnat, det flöt på, det var tempo och det var fort över. Vilket inte alla tyckte var positivt.

Vaxgubbarna i all ära, men det roligaste var 4D-filmen på slutet. I was blown away - bokstavligt talat. Som ett barn fascinerades jag av alla ljud-, ljus-, bild- och blås-effekter. Fullt ös och riktigt häftigt.

Sen att jag fick träffa Bruce Willis, Madonna och Marilyn Monroe gjorde ju inte saken sämre.

Jag blev faktiskt lurad också. I första vax-rummet frotterade vi oss med stjärnor som Brad Pitt, Julia Roberts, Johnny Depp och Nicole Kidman. Jag gick runt och fotade som alla andra och upptäckte plötsligt att jag gick rakt framför kameran för någon som tog kort. Jag duckade snabbt och nickade lite ursäktande mot fotografen. Mina barn dånade.

- Det var en docka, mamma.
- Vadå?
- Den som tog kort.
- Vardå?
- Som du gick förbi.
- Närdå?
- När du duckade.
- Hurdå? Jag?

Stolt

Det här låter säkert jättedumt, men jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Inte dumt att vara stolt. Snarare tvärtom. Men anledningen är lite genant.

När jag är ute och reser har jag oftast sällskap. Och när jag har sällskap blir jag lite lat. Lite bekväm. Och lite bortskämd. Det är oftast min man som bokar biljetter, kollar bussar, betalar maten. Jag är ju med och kollar, men det är liksom han som fixar. Tom när jag reste i Asien i 4 månader med min kusin, så var det hon som fixade biljetter och kollade i guideboken. Lat och bekväm och bortskämd. Som sagt.

Nu är jag i London med mina stora barn. Ensam vuxen och med fullt ansvar. Plötsligt måste jag hitta, boka biljetter, kolla bussar, betala maten. Och jag gör det så bra! I alla fall hittills. Vi har hunnit massor och allt har rullat på. Vi har hunnit i tid, vi har kommit rätt, vi har fått mat och glass och coca cola. Hittills...

Så nu är jag lite stolt. Över att jag som 45-åring äntligen klarar mig själv. Lite genant men ändå. 

Vemodet

Vemodet att inte orka leka med sina barnbarn som förr. Vemodet att se på. Vemodet att se sin pappa ledsen.

Familjeidyll

Plötsligt händer det. Solen skiner, det är vår och hela familjen är på vändplanen för att spela innebandy. Alltså hela familjen. Tillsammans. Till och med mamman. Kanske bara för att kunna skriva om det på Facebook eller få till en fin bild på Instagram. Men ändå. Till och med mamman. Hoppas nån ser oss...

Coolast i klassen

Man kan säga mycket om Facebook, men jag tycker det är fantastiskt kul att få kontakt med gamla och nya vänner. Man får en inblick i deras liv och vardag, om än finputsad och godkänd innan den levereras på Facebook. Men ändå. Jag tycker det är kul. Och jag kan fascineras av att coolaste tjejen i klassen i högstadiet, nu sitter och trycker på gilla-knappen på mina ganska töntiga och käcka status-uppdateringar. Jag märker att jag liksom undrar om hon menar allvar.

Galenskaparna

Galenskaparna har fyllt 30 år i några år nu. Deras jubileums-show bara fortsätter och fortsätter att spelas. Jag gav bort några biljetter i julklapp och följde naturligtvis med som förkläde. Men utan några större förväntningar för min egen del. Galenskaparna är ju Galenskaparna liksom. Macken och Man ska ha husvagn och Farbror Frej. Harmlöst och trevligt men lite ute. Men vilken nostalgi-tripp det blev. I alla fall vad gäller deras tidiga alster.

Publiken var snäppet äldre och skrattade högljutt så fort de roliga gubbarna visade sig. Alltså skrattade så de kiknade. Så där högt och ylande. Och okontrollerat. Fast ingen sagt nåt än. Bara för att de är så uppspelta och på. Ganska underhållande och syster och jag log lite överseende mot varandra.

Tills Per Fritzell kom in och sjöng att man ska ha husvagn. Den är ju söt och han är söt och låten är välkänd och småkul. Men så skuttade han till lite i otakt inför varje 'husvagn'. Lite oprovocerat omusikaliskt sprätte han till med benen. Och syrran och jag skrattade så vi grät. Högt och ylande och okontrollerat. Så att våra söner skruvade generat på sig...

Jag njöt verkligen av föreställningen i början. Deras underfundiga texter. Klockrena tolkningar. Sketcher med långa talande pauser. Komiska figurer och knasiga kläder. Man mindes och skrattade och jag blev nästan tårögd av det faktum att tiden går. Att de blivit äldre, att jag blivit äldre. Och att pappa inte ens orkade komma med på föreställningen. Sin 80-års-present...

Nåja. Nostalgin räckte hela första akten. Andra akten kändes lång och med för mycket sång. Det var med både vemod och glädje jag lämnade salongen. Tänk vad de har hunnit med genom åren. Att de hållit ihop. Hur de mist en vän. Hur de roat så många. Jag är imponerad.