Galenskaparna

Galenskaparna har fyllt 30 år i några år nu. Deras jubileums-show bara fortsätter och fortsätter att spelas. Jag gav bort några biljetter i julklapp och följde naturligtvis med som förkläde. Men utan några större förväntningar för min egen del. Galenskaparna är ju Galenskaparna liksom. Macken och Man ska ha husvagn och Farbror Frej. Harmlöst och trevligt men lite ute. Men vilken nostalgi-tripp det blev. I alla fall vad gäller deras tidiga alster.

Publiken var snäppet äldre och skrattade högljutt så fort de roliga gubbarna visade sig. Alltså skrattade så de kiknade. Så där högt och ylande. Och okontrollerat. Fast ingen sagt nåt än. Bara för att de är så uppspelta och på. Ganska underhållande och syster och jag log lite överseende mot varandra.

Tills Per Fritzell kom in och sjöng att man ska ha husvagn. Den är ju söt och han är söt och låten är välkänd och småkul. Men så skuttade han till lite i otakt inför varje 'husvagn'. Lite oprovocerat omusikaliskt sprätte han till med benen. Och syrran och jag skrattade så vi grät. Högt och ylande och okontrollerat. Så att våra söner skruvade generat på sig...

Jag njöt verkligen av föreställningen i början. Deras underfundiga texter. Klockrena tolkningar. Sketcher med långa talande pauser. Komiska figurer och knasiga kläder. Man mindes och skrattade och jag blev nästan tårögd av det faktum att tiden går. Att de blivit äldre, att jag blivit äldre. Och att pappa inte ens orkade komma med på föreställningen. Sin 80-års-present...

Nåja. Nostalgin räckte hela första akten. Andra akten kändes lång och med för mycket sång. Det var med både vemod och glädje jag lämnade salongen. Tänk vad de har hunnit med genom åren. Att de hållit ihop. Hur de mist en vän. Hur de roat så många. Jag är imponerad.