Vad vill jag? Vem är jag?

Jag tror jag fått en släng av höstångest. Ni vet sån där 'vad ska jag bli när jag blir stor'-ångest. Alla möjligheter man har. Alla val man borde göra. Alla drömmar som bara blir liggande. Och alla odefinierade drömmar. De där som man vet borde finnas, men som man inte hittar. Som man ser att andra hittar. Och satsar på. Stressen över allt som alla andra gör. När jag själv inte ens bokar tid hos frissan eller köper nya glasögon.

Facebook-ångesten.

När man vill köpa hus på Gotland. Bygga pool. Bli vegetarian. Skriva en bok. Cykla Vätternrundan. Hålla föredrag. Sitta på ett stamfik. Ha grannfester. Lära känna andras ungar. Gå en fotokurs. Flytta till Söderbärke. Vara härlig och konstnärlig. Sprallig och spontan. Bara få brinna lite.

När man letar och inte vet vad man letar efter.

Så känns det.

Sommarlycka - motsatsen till höstångest...

En aning besatt

Ok, jag får erkänna. Det har gått lite överstyr. Jag har blivit aningen besatt. Hur mycket tant är man om man till och med stickar på pendeln?

Men jag sjunker ihop och gömmer mig när vi kommer till Täby. För där bor ju alla coola människor.

Lovat är lovat

Jag och Lill-Tjorvas var ensamma hemma förra veckan. Jag jobbade och han gick på fritids. Och på kvällen ville han bada. Varje kväll. I vår lilla plaskpool. Och det var inte riktigt badväder förra veckan. Heller. För det var inte lika varmt längre. Och den här mamman var inte så himla badsugen.

Första kvällen lyckades jag finta bort honom och föreslog att han skulle fråga några kompisar istället. Puh. Det funkade. De badade och hade kul. Och mamman tittade på och hade det skönt.

Nästa kväll bytte han taktik.
'Om inte du badar så tänker inte jag gå och lägga mig.'
'Jahadu. Men jag ska ju inte bada.'
'Och då ska inte jag lägga mig...'
Vilken rackare. Men det är väl bara mammor och pappor som får köra med utpressning...?
Så jag badade inte.
Och han gick och lade sig...
Puh.

Tredje kvällen. Och han ger sig inte. Frågan kom redan på morgonen. Vilket tjat, tänkte mamman. Och tittade ut på de regntunga, gråa molnen. Och drog till med nåt så det skulle bli slut på tjatet.
'Jaja. Om det är sol ikväll så kan jag väl bada då. Ät upp frukosten nu.'

Och det blev kväll.
Och det blev sol!!!
Tror ni inte att det var en liten, liten strimma sol som försiktigt spred sina svaga strålar just över den kalla poolen.
Och den lilla strimman räknades tydligen...
Brr.

Ett nattligt äventyr

Om det nu var så himla kul att springa Midnattsloppet så var det desto tråkigare att åka hem. Jag hade i vanlig ordning inte orkat synka med någon, utan åkte helt sonika in ensam och stolt till storstaden härifrån förorten. Bilen ställde jag i ett lämpligt garage ungefär halvvägs. På väg mot t-banan messade jag maken för säkerhets skull. Eftersom han hade viss anknytning till det däringa garaget.

’Lovar du att jag kommer in i garaget sen i natt?’ Varpå maken kort och koncist svarar: ’Nej.’
Vilket förbryllade mig tills han erkände att han skojade. Vilken tur.

Så jag sprang loppet och njöt och allt det där. Och trots att det var så mycket folk som sprang så träffade jag inte en enda jag kände… Efter loppet klappade jag mig själv på axeln och åt min banan i den långa kön till tunnelbanan. I min ensamhet bland tusen gelikar.



Väl framme vid det där lämpliga garaget visade det sig att koden inte funkade längre. Nåt måste till för att porten skulle gå upp. En kod till? Ett passerkort? Ett fingeravtryck? Något i alla fall, som jag inte hade.

Den tidigare så skojfriske maken fick således maka sig upp ur den varma, sköna sängen och åka och hämta sin stackars fru halvvägs till stan. Och aldrig har en halvtimme varit så lång, som den utanför ett tomt garage, mellan halv två och två på natten, i en grön tröja, svettig och kall, någonstans halvvägs till förorten. Den inte så kaxiga frun gömde sig i ett prång och lyssnade spänt efter bilar, efter farliga gäng, tjuvar, våldtäktsmän, mördare... Och passade på att stretcha ordentligt efter loppet…

Och inte kunde jag skälla på maken heller. För han hade ju inte lovat…

Midnattsloppet

Jag har hört så mycket om det där loppet. Hur kul det är. Vilken härlig stämning. Hur lätt det går att springa. Musiken. Människorna. Draget. Så jag gick på det och anmälde mig. Och i helgen var det dags. Alldeles ensammen begav jag mig till city. Eller helt ensam var jag ju inte. Vi var väl dryga 35 000 som skulle springa. I likadana kläder.



Man blir ju väldigt anonym i en sån där massa. Fascinerad följde jag strömmen. Fogade mig i ledet. Gick fram i klump. Klappade händerna taktfast när de bad mig. Hoppade, sjöng och dansade på anmodan. Och sen sprang vi. Taktfast och tillsammans på gatorna på Söder. Och det var faktiskt kul. Kanske hade jag ställt mig i rätt led för tempot var rätt. Jag orkade och höll hela vägen. Jag tror banne mig jag gör om det nästa år. Vad ska vi ha på oss då?

I väntan på en sked

På Kellogg's-paketen har det länge stått hur man kan beställa sin egen sked genom att spara tre fling-paket med olika koder på. En fin sked med sitt namn på och allt. Som vanligt är det inget man går på, men när Lill-Tjorvas varit så förundrad och pratat om det så mycket så tänkte jag att vi gör't. Vi beställer den där tämligen mediokra skeden. Fast den antagligen är både ful och dålig. Och fast man måste betala frakten själv, trots att man samlat kartonger och koder enligt konstens alla regler.

Sagt och gjort. Vi sparade Kelloggs-paket och drömde om den egna skeden. Med namn och allt. Och nu - bara ett halvår senare - tog vi tag i det där med beställningen. Inga konstigheter egentligen. Man väljer vuxen- eller barnsked. Man väljer vilken Kellogg's-logo man vill ha på skeden (verkligen roligt...) Och man skriver in sitt namn.

Och sen är man tvungen att bli medlem och kommer få en massa intressant reklam. Och sen kastades man ut när hela beställningen hängde sig och man fick börja om från början Och sen svor man över Kellogg's och undrade vilka idioter som går på sånt här egentligen. Och som pricken över i fick man alltså betala 20 kr för hela kalaset. Varför har jag en känsla av att vara lurad?

Några timmar senare kom bekräftelsen på beställningen. De ska göra sitt bästa för att vi ska få skeden inom 28 dagar. Verkligen snabbt jobbat, Kellogg's. Men det kan också ta 90 dagar. Alltså nittio dagar. Då har ju Lill-Tjorvas hunnit flytta hemifrån...