Next to normal

Min syster i princip tvingade mig att gå på musikalen 'Next to normal'. Hon tyckte att jag som gillar att gråta skulle passa att se den. Hon åkte tom ända hit och passade mina barn så att jag skulle kunna gå. Så snacka om att jag hade höga förväntningar och ett stort lass näsdukar med mig igår till Stadsteatern... Och att ha höga förväntningar gillar jag inte. Då kan det kraschlanda totalt.

Men vilken historia. Och vilken musikal. Och ja - naturligtvis grät jag. Musikalen handlar om en familj, där mamman i huset är bipolär. Hon pendlar mellan depression och hyperaktivitet. Detta påverkar och präglar naturligtvis hela familjen. Och att överhuvutaget komma på att skildra denna sorgliga historia som musikal är allt annat än normalt. Och så passar det så bra. Jag är fortfarande förvånad. För musikaler i sig är ju ganska krystade begivenheter. Där folk utan anledning brister ut i sång och ältar omkring. Men här var det istället konstigt om de pratade. De skulle sjunga. Det var helt naturligt. För jag blev gripen av historien, gripen av personerna och helt tagen av sången. Det var helt rätt form. Trots att de körde hela registret med 'Wah wah wah' i vackra ackord så starkt de bara kunde. Det var snyggt. Jag rös. Jag njöt. Jag grät.

Bild snodd från Stadsteatern

Mamman spelas av Lisa Nilsson. Ingen jag egentligen har någon relation till. Men hon var så bra. Så fantastiskt bra. Så lagom vanlig. Så lagom galen. Så naturlig och mänsklig och sorglig och drabbad. Och att kunna få fram hur det faktiskt kanske känns att vara drabbad av denna mystiska och tabu-belagda sjukdom. Hur hon slits mellan verkligheten och vanföreställningen. Hur hon brottas med sin sorg. Hur hon kämpar för att bli fri. Hur hon dras ned i galenskap och depression. Att inte veta vem som är jag. Egentligen jag. Mitt riktiga jag. Är det den med topparna och dalarna? Eller är det den som medicinerats till ett lagom? Som med elchocker blir nästan normal?

Vad mycket tankar och känslor den här historien gav. Och det kändes som att jag lärde mig nåt. Jag känner mig oerhört ödmjuk inför det jag fick uppleva och känna. 

Så tack syrran för att jag fick den här kvällen. Du hade rätt förstås. Jag var tvungen att se den. Men du kunde väl ha stoppat mig när jag av nån konstig anledning ändå sminkade mig innan jag for..