Tillhörighet

Att det ska vara så svårt att landa.

Vi har alltid haft en dröm om en kompisby. Dvs att tillsammans med ett gäng kompisar flytta till samma gata i stan och sedan umgås och hjälpa varandra att bygga staket och sånt. Fast då helst med de vi redan känner. Det finns ju såna områden. Nybyggda moderna områden där den enes köksfönster vetter mot den andres sovrum. Och så lever man tätt ihop och alla har barn i samma ålder och så blir man vänner för livet. Vi avundas dem, men framförallt jag har haft svårt att förlika mig med tätheten och omöjligheten att komma undan. Jag vill bo bland folk, men helst utan insyn och påtvingat umgänge.

Så på det viset blev det ju rätt här ute där vi bor. Här är det ingen som kommer på spontanfika direkt. Vi flyttade till ett ganska asocialt hörn av världen. Det visste vi ju inte när vi flyttade hit. De grannar vi har är trevliga, men inte intresserade av något nytt umgänge. De har liskom 'been there, done that'. Vi försökte de första åren att bjuda på grannglögg och det var trevligt. Men av de 7 hushåll som bor på vår gata har jag endast stått i farstun till ett av husen. Hos de andra har jag aldrig varit. Vi hejar och pratar väder, men det är allt. Och inga endaste barn i någorlunda rätt ålder.

Men hur stort steg är det inte att flytta nu? För barnen trivs ju. Skolan är bra. De har tillräckligt med kompisar, även om de inte leker så mycket utanför skola och fritids. Det finns liksom ingen på gångavstånd. Ju äldre de blir desto mobilare blir de förstås. Sen tror jag att de aldrig haft suget av att leta upp nya kompisar. Den drivkraften saknas. Eftersom de är tvillingar har de alltid haft varandra, så de har aldrig behövt känna sig ensamma.

Fast fint är det ju här ute förstås... Bara man kommer hit...

Båda mina föräldrar kommer från en mindre ort i norra Uppland. De flyttade till Västerås och det är där jag har växt upp. Vi har dock haft släkt kvar i orten hela tiden och jag har spenderat de flesta lov där tillsammans med kusiner och mormor E. Lite som mitt andra hem och orten har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har både avundats och förfasats över ’alla-känner-alla’-mentaliteten. 

Nu har det skapats en grupp på Facebook med gamla bilder från orten och de som bor eller har bott där och det är fantastiskt kul att se. Jag fascineras av tillhörigheten de känner med sin hemby. Alla vet vem man är och vems barn man är. Det är Sotar-Anders hit och Stina i Toften dit. Det är häftigt. Och jag kan inte tänka mig att min nuvarande ort kan få sån betydelse för mina barn. Och jag känner inte så för Västerås. Jag känner inte ens igen mig när jag åker till Västerås nu.

Jag kan sakna den känslan av tillhörighet. När jag sitter och tittar på min utsikt...

Bilden nedan är mormor E, född 1913, när hon kollar på bilder från Facebook-gruppen. Bilder på kompisar, grannar och sin make. Många döda sedan många år. Tänk vad konstigt det måste vara.