42/44

Mina kläder faller sönder. Slitna knän och armbågar. Allt är noppigt, sladdrigt och fult. Men jag vill inte, vill inte shoppa. Och ja - det beror på nåt så ytligt som att jag vill gå ner några kilo först. Min självbild stämmer inte med verkligheten. Och jag måste uppdatera endera av dem. Självbilden vägrar jag ändra. Verkligheten är så himlans jobbig att ändra... Då måste jag ju skärpa mig. Och jag vill egentligen inte hålla på att låta bli och äta, att bara ta en kaka, inte unna mig, vara hungrig och ämlig och sur. Jag vill egentligen inte det.

Och jag vet ju att det gäller att hitta en balans. En balans där man trivs med sin kropp, mår bra, får äta gott och orkar träna. Men den där balansen har jag aldrig hittat. Det dyker upp en förkylning eller en hälsporre eller en latmask och sätter käppar i hjulen.

Nu var jag dock tvungen att shoppa. Lite basvaror. Typ svart kavaj. Och jag köpte den jag brukar köpa. Och stod och provade storlekar och insåg att jag behöver gå upp ett hack. Skit oxå. Så kom försäljaren och sade 'att storlek 42 sitter mycket bättre på dig. Du behöver inte storlek 44...' Fast jag ser ju att egentligen sitter ingen av dem bra. Båda stramar lite. Knäppa är inte att tänka på. Men vem knäpper en kavaj??

Så jag lyssnar på försäljaren. Kisar mot spegeln och känner mig smal och snygg. Fast verkligheten säger nåt annat. Och köper en för trång kavaj i storlek 42 för dryga tusenlappen. Den där självbilden igen.... Man kan inte lita på nån nuförtiden. Inte ens sig själv...