Jag minns att jag följde med mina föräldrar när de gick på gammeldans. Kanske var det på onsdagskvällar. Kanske var det ganska sent på kvällen. Lite busigt sent sådär mitt i veckan. Jag satt vid borden i A-salen i Folkets hus och ritade, pysslade, läste eller skrev. Vad vet jag. Jag tror mig minnas hur jag tittade upp på dansen ibland. Kanske log jag? Eller var jag uttråkad? Säkert nån gång. Och så var det fika i pausen. Och mamma var yr och glad. Och pappa var svettig och bullrande. Så vill jag minnas att det var.
Dansen avslutades alltid med Tjeckisk Polka. Gubbarna stod i ring i mitten. Slog händerna mot varandra och ropade HEJ så det ekade. Damerna svassade i ringen utanför. Man fick en ny danspartner och dansade några varv. Jag brukade få vara med på sista dansen. Jag svassade som de andra tanterna. Och flög bokstavligen runt med de svettiga gubbarna.
Det är ett fint minne.
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
1 kommentar:
<3 ibland glömmer jag bort att fam Olsson också var en familj som skjutsade och lämnade barn hit och dit, saknade barnvakt och kämpade med matlagning och handling. Jag kommer liksom inte ihåg det...istället har jag en hög med fina minnen...som du :) /U
Skicka en kommentar