Historien i sig är ju ganska rörig egentligen. Med pirater och älvor och indianer och borttappade barn. Men de fick ihop det fint tycker jag. Man hängde med. Mark Levengood var mysfarbror och förde historien framåt med sin ljuva stämma. Och Lennart Jähkel var en grym pirat. Och framförallt - Anton Lundqvist var en läcker Peter Pan. Vilken smidig människa! Han flög hit och dit och upp och ner över hela salongen. Det hade dock gärna fått vara lite ösigare/rockigare musik. Nu var det istället finstämt med fiol och A-son gäspade lite. Själv fällde jag en tår när Tingeling nästan dog... Sån är jag...
Det bästa var ändå scenografin eller vad det heter. Själva dekoren och lösningarna kring flygningen och hur ett stort skepp rullade in. Att Tingeling är så liten så hon inte syns och hur en stor spegel vänds upp för att visa hur sjöjungfruna dansar i vattnet. Ja det var mycket smarta och fiffiga lösningar som förmedlade och förklarade. En sevärd föreställning. Och barnen var också nöjda...
 |
| Bild snodd från http://www.stadsteatern.stockholm.se |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar