Roll-on/roll-off

Det går ju som på löpande band det här med slalom. Upp på bandet. Luta sig bakåt och följ med. Nerför backen. Luta sig bakåt och följ med. Igen och igen och igen. Och varje gång mamma filmar så kör man på nån annan unge. Hur svårt kan det va?

Dörrknoppar från chefen

Jag fick en kasse glas-knoppar av chefen för ganska länge sen. Jag fegade ändå ur och satte upp vanliga handtag i köket. Jag kan gräma mig lite men det var rätt beslut då. Köksstolarna är blå och jag ville inte mixa färger. Å andra sidan hade jag ju kunnat klä om stolarna... Men det ville jag inte just då.

Men nu har knopparna äntligen kommit till användning. En helt vanlig IKEA-byrå blir så här snygg med gröna glasknoppar. Åh. Jag älskar den. Nu ska gröna-träd-tapeten upp bakom byrån. För den grämer jag mig också över...

64 points

På en enda dag. Det var inte så svårt. Grunda med smörgåstårta. 20 points för en bit. Sen måste man ta minst en av varje kaka. Och så tårta på det. Det är ett riktigt 100-årskalas det...

Hundra år

Fattar ni att min mormor har fyllt hundra år. 100 år! Ett hundra år. Det är en helt obegriplig ålder. Tänk allt som hänt under hennes livstid. Allt hon fått uppleva. Och allt som hon inte gjort. Hon har aldrig flugit flygplan till exempel. Det fick hon i 90-årspresent av släkten. Men det blev aldrig av. Hon är nöjd ändå. Hon tänker flyga till himlen sen ändå... Säger hon och skrattar.

Hon är fin min mormor. Och det var så kul att se henne på festen. Hur hon levde upp. Hur glad hon blev över alla som kom. Hur hon med rosiga kinder kramar om och tackar för alla blommor. Hur hon utbrister 'Nämen Asta' när en skröplig liten tant kommer och kramar om henne. Hennes kompisar. Hur ofta träffar hon dem nuförtiden? Hur många finns kvar?

Det var en fin dag. Och nu går mormor omkring därhemma och luktar på alla blommorna. Och eldar inte i pannan för att det ska bli lite svalare. Inne i kammarn. Så blommorna håller ett tag till. Fina mormor.

Snuttefilm

Han springer fram och tillbaka under repet som är uppsatt vid ingången. Fram och tillbaka. Vi står och väntar på att bli insläppta på bion. Första bion. Jag är mycket förväntansfull. Lill-Tjorvas fattar ingenting. Sen kommer biljettkontrollanten. Jag ger Lill-Tjorvas hans biljett och säger år honom att visa den för kontrollanten. Lill-Tjorvas ser skräckslaget på mig och på kontrollanten. Till honom? Är du inte riktigt klok? Nä. Så jag lämnar biljetten. Och vi går in i mörkret. Och Lill-Tjorvas börjar ana vad som är på gång. Vi ska se på tv. En stor tv.

Nu är vi båda förväntansfulla. Och lite fnissiga. Men den verkar trasig. Tycker Lill-Tjorvas. För den börjar aldrig. Istället byter strålkastaren färg. Blå. Grön. Rosa. Gul. Röd. Blå. Grön. Rosa. Gul. Röd. Lill-Tjorvas kan alla färgerna och berättar för övriga i salongen vilken färg som för tillfället lyser.

Men så plötsligt släcks ljuset helt. Russin-paketet är redan tomt. Men det gör inget. För nu börjar filmen. Fem små korta filmer under benämningen 'Snuttefilm'. Jamen hallå. Till och med en två-åring måste tycka att namnet är lite töntigt. Men filmerna är bra. Vi hänger med i handlingen och kommenterar högt vad som händer. Mest Lill-Tjorvas. Vi får se Apan som är rädd för en hund. Simons tokiga anka som kan flyga. Vilka som är uppe på natten. Nallen Nelly som rymmer hemifrån. Och lastbilen där alla får åka med.

Jag lutar huvudet och det dåliga samvetet mot biostolen och tänker på vilka filmer han ser hemma. Vilket tempo det är i dem. Eller hur han brukar kolla på när syskonen spelar Skylanders... Brrr...

'Det var riktigt roligt med Snuttefilm', konstaterar Lill-Tjorvas när vi går ut. 'Riktigt roligt'.

Klantskallar och snåljåpar

De köper semla dagen efter fettisdagen. Lite torrare, lite tråkigare och lite billigare. Är man riktigt klantig struntar man i att äta upp den också. Eftersom dagens VV-poäng tog slut. Lite snopet...

Sonen var såå besviken att vi inte hade köpt semla i tisdags. Jag var hemma och vabbade och mannen hade fått semla på jobbet så det blev liksom ingen. Och måste man verkligen äta semla just den dagen. Tänkte vi.

Så tänkte inte sonen. Jag lovade att gottgöra och köpa dagen efter istället. Jag skulle ju ändå handla efter jobbet. Jag gick därför lite tidigare för att hinna allt. Brukar jobba sent på onsdagar men gick nu redan kl 17. En dryg timmes resväg och en dryg timmes handling. Vid halv åtta var jag hemma. 'Jag vet inte om jag är så sugen på semla så här sent...' Tyckte sonen olyckligt. Naturligtvis tvingade jag i honom semlan...

Själv hade jag inte hunnit äta kvällsmat än så semlan blev stående. Tänkte så här att om jag nu viktväktar så ska jag i alla fall få äta en semla under säsongen. Men så här i efterhand undrar jag om det blev så bra... Dagen-efter-semlan inhandlad på Coop blev stående ända till idag, fredag. Ännu torrare, ännu tråkigare...

Men har man bestämt sig så har man. Dock blev det bara en halv semla efter lunchen. 8 viktväktarpoäng borta på en halv, gammal, torr semla. Mmmm. Jag är så lycklig. Det var sååå gott... Och så har jag dessutom en halv semla till godo. Men då blir det färsk fin-semla...

VV

Jaha. Nu har jag kapitulerat. Jag har ännu en gång anmält mig till Viktväktarnas online-tjänst. Det satt långt inne, men nu är motivationen den rätta. Typ... Och jag vet ju att det är det enda som fungerar. För mig. Jag har flera gånger varit med och för mig är det ett bra sätt att hålla reda på hur mycket jag äter. Plus att jag kan äta godsaker ibland. Jag bestämmer själv vad jag vill lägga mina poäng på. Däremot har jag aldrig gillat att gå på möten. Motivations-trams. Nån hurtig människa som står där framme och är positiv...

Nytt sedan förra gången är VV-appen. Jamen! Jag är helt impad. VV har fattat nåt. Förr i tiden körde de kort-system i mappar. Nu kan jag lägga in vad jag äter samtidigt som jag fysiskt faktiskt äter. Alltid till hands. Det här ska bli skoj?

Nu gäller det att motivationen håller i sig.

Och säg inte till mig! Jag bestämmer själv.

(Det sista var mest riktat till min man...)

Saker vi inte trodde vi skulle göra ihop

Vi har fått en ny familje-aktivitet. Något vi samlas kring varje kväll. Först med barnen, men sen också jag och min man. Vi får en stund för oss själva. Då vi kan prata om allt möjligt. Om vad som händer i veckan. Vem som hämtar vem. Vem som skjutsar vart. Vem som ska vabba. Ja sånt som äkta makar tycker om att prata om. Samtidigt som vi med varsam hand kammar varandras hår. Med luskam...

Ja! Ni läste rätt! Vi har alltså fått nya husdjur vi inte vill ha. Som vi inte bett om. Det började med att äldsta sonen klagade på att det kliade i huvet. 'Haha. Du kanske har fått löss.' Skrattade mamman. Men vi kollade och kammade lite sporadiskt och hittade inget. Puh...

Nästa dag ringer dottern från skolan. 'Mamma. Det kliar så i huvet. Jag tror jag har fått löss.' Nu skrattade inte mamman längre. Utan hon åkte till Apoteket och skaffade vad som behövdes för en ordentlig avlusning. Och vilken high score. 4 av 5 familjemedlemmar hade en eller flera små rackare i håret. Min man har en lättskött frisyr, kan man säga, så där får inga löss plats. Men jag! Jag hade en lus i håret! Som kröp omkring och funderade på vart den skulle boa in sig... Fatta vad obehagligt!

Så nu står vi varje kväll. Min man plockar ömsint med kammen i mitt hår. Vi pratar om ditt och datt. Han hittar inga löss längre, men vi fortsätter ändå. Det är ju så mysigt. Vi har liksom blivit som värsta ap-familjen...

Visste väl det...

Det har producerats en hel del halsband här i huset...

'Titta', sade jag. 'Ni har ju gjort några snygga också...'
'De där har du gjort, mamma...'

Dags igen...

Igår var det dags igen. Med mer snö. Underbart. Faktiskt. Så mycket bättre än torra tråkiga snölösa vintrar. Det finns dock ett aber. Att vi råkat köpa en skitbil som inte klarar vintervägar. Den är för tung. Den är för stor. Den är för otymplig. Och i kombination med den tydligen ganska så usla vinter-föraren Fru Olsson så körde jag fast igen. Jag skulle hämta dottern hos en kompis. En kompis som bor högt och fint. Och oplogat. Jag kom bara en liten bit i backen innan jag insåg att detta kommer inte gå. Bäst jag vänder. Dottern får gå ner till mig.

Men hur det var så backade jag lite och gled lite och kom lite väl nära kanten. Jag stannade och gick ur bilen för att kolla hur nära. Tre ungar lekte i snön. ’Behöver du hjälp eller?’ Ropade de tjänstvilligt. ’Nejdå – jag ska bara kolla hur nära kanten jag är.' Jag hoppade in i bilen och slirade vidare. Kom inte framåt. Bara bakåt. Och gled ändå närmare kanten.

Jag hoppade ur bilen igen för att kolla på förödelsen. ’Behöver du hjälp nu då?’ Frågade de näsvisa ungarna.

Jaaa. Snäste jag försiktigt.

Party party

Sonen var på maskerad i helgen. Med jeansväst, nitar, guldkedja och boots. Ja och så en diskret liten tatuering...

Mössmetoden

Idag har jag haft en liten tofs som spretat hela dagen. En liten, liten spret i polisongen. Som liksom inte ingår i frisyren i vanliga fall. Förr i tiden hade detta resulterat i en dusch. Eller åtminstone i en rejäl dos med diverse hårprodukter. Idag gjordes några tafatta försök med vatten och sen fattades beslut om att använda mössmetoden. På med mössan och hoppas det plattar till sig av sig själv...

Och så funkade det inte. Den annars så väl beprövade mössmetoden falerade. Och när man kommer till jobbet är det liksom för sent. Då kan man inte duscha. Och hårprodukter från handväskan rår inte på den eländiga tofsen. Hur man än sliter och drar.

I ett desperat försök fick glasögonen agera polisong-intryckare, men det var ju inte direkt snyggare. Och gav inte heller ett särdeles smart intryck. Och trots utökad möss-dos över lunch är tofsen kvar. Charmig på sitt sätt. Och tydligen en del av frisyren idag...

Mössa inomhus är väl modernt nuförtiden?  Eller var det ett annat år?

Statusuppdatering

Det var strålande sol i helgen. Och gnistrande snö. Och blanka isar. Och varenda människa på Facebook åkte skridskor i solen. Så himla provocerande... För vi var inne. Och gjorde ingenting. Möjligen bråkade vi lite. Så jag var tvungen att provocera tillbaka...

Men att det ska vara så svårt att vara lat. Att strunta i solar och skridskoisar. Att helt enkelt acceptera att man är en latmask. Nej - det går inte att stanna inne en sån här dag utan dåligt samvete. Inte ens jag klarar det. Så samvetet vann över latheten och vi gick ut. Vi åkte inga skridskor förstås. Men vi lajade lite på isen. Det var rätt fint ute ändå. Jag får erkänna det...

Men vi missade att lägga upp bilder på Facebook. Så kanske har det inte hänt? Tur man har en blogg...

Det börjar ta färg & form

Det går sakta och ganska så osäkert framåt. I samband med flytten av köket blev det gamla köket utnämnt till lekrum. En fin nominering och in kastades alla leksaker i en enda röra. Och så har det sett ut under en tid. Tills basketkorgen kom på plats. Då skrapades alla leksaker in i ett hörn och rummet har utnyttjats väl. Som basketrum. Med en hög med leksaker i andra änden.

Nu har jag äntligen fått till en hylla för leksakerna. Och ett färgglatt draperi som skydd för dörren. Ja, det tog ju hundra år eftersom jag skulle sy draperiet. En söm uppe och en söm nere. Alltså i princip oöverstigligt. Och hur jag än mätte och måttade. Tog upp, tog ner, mätte igen och igen. Hur noggrann jag än var. Jag tom strök mellan varven och nålade upp och nålade ner och provmätte igen. Jag var så himla noggrann. Jag hatar att vara noggrann. Jag gillar att chansa. Men hatar om det blir fel. Så jag tvingade mig själv att vara noggrann. Noggrann noggrann... Men nog sjutton blev draperiet för långt i alla fall. Lite lite för långt så det skrapar i golvet i ena änden. Nåja. Det syns ju inte på bilden. Och jag har bestämt mig för att inte titta åt det hållet. Åt 'nedre-vänstra-hörnet'-hållet...

Snyggt blev det. Så himla snyggt. Och färgglatt och matchigt.

Zoomar man ut i bilden syns förstås fortfarande alla leksaker som inte fick plats i lådorna. Så klart. Men nu fokuserar vi på det som är klart. Inte det som inte är klart. Det är så vi jobbar nuförtiden. Jag är mycket nöjd hittills.