Ordningen återställd

Tjatig PT

Jag är förkyld. Nästan sjuk faktiskt. Men inte tillräckligt sjuk för att inte jobba. Men tillräckligt sjuk för att inte träna. Så jag fick ställa in senaste PT-träffen. Nu mailar hon om nya tider och undrar när jag ska träna och föreslår att vi ska springa ihop. Helt tjatig. Men jag är fortfarande sjuk. Tillräckligt sjuk. Så jag svarar som det är och känner mig ändå dum. Jag skulle vilja ringa henne och hosta och snörvla lite. Så hon förstår att det är på sant.

Jag är en festis

I helgen var vi på 40-årsfest. Tänk. Nu har jag kommit så långt att jag tycker det är en merit att bli bjuden på 40-årsfest. Så unga kompisar har jag liksom. Ba. Och det här var en 'boka barnvakt'-fest. De är bra. Om man lyckas boka nån barnvakt. Och om barnen lyckas hålla sig någorlunda friska så att de är vaktbara.

Och vi lyckades! Så jag drack vin och åt fantastisk italiensk buffé och konverserade och dansade. Och hade en toppenkväll. Och vi drumlade hem vid halv fyra snåret. Lagom stolta och trötta och glada. Still going strong. Liksom.

För att mötas av en pigg Lill-Tjorvas och måttligt pigga mormor och morfar. De satt och kollade på TV och hade en arsenal av välling, mjölk, kex och mackor framför sig. Ingenting som hade funkat. Nu tackade mormor och morfar lättat för lånet och kröp till kojs. Och vi kämpade väl en timme till ungefär. Sen sov äntligen alla festisar.

Det kostar på. Tur att det är långt mellan kalasen.

Vi firar inte advent

Jo, det gör vi ju egentligen. Men vi hinner inte. I alla hus och på alla bloggar tindrar stjärnor och stakar och alla bakar lussekatter och pepparkakor och dricker glögg. Men inte vi. Vi hinner liksom inte med och kan inte prioritera det heller. Det ska packas gympapåsar och badkläder. Snytas näsor och bytas blöjor. Diskmaskin ska tömmas och tvättmaskin ska fyllas. Packa in, packa upp, packa ner, plocka bort. Vi kommer inte ens fram till vindstrappan där julkartongerna finns, eftersom det står tre kartonger med förra årets vinterkläder i vägen. Som ska gås igenom. Och ersättas av sommarkläder.

Tur att barnen får julpyssla på skolan så vi får nån julstämning här hemma. För julen gillar vi. We love krismus!

En busschaufför made my day

Vilken dag. En sån där dag när jag precis missar bussen hela tiden. Då jag åker till fel Hyrmaskiner AB för att lämna tillbaka den tunga och smutsiga sågen. Då trafiken stockar sig pga väldigt gamla ekar som väldigt många vill rädda livet på. Då näsan är röd och söndersnuten. Då håret inte ligger likadant som hos frissan. Då glasögonen skaver på näsan och sitter lite, lite snett. Då det visar sig vara alldeles för varmt med den nya fina röda täckjackan. Då det kommer en försenad inbjudan till ett kalaskalas som jag så gärna vill gå på, men inte kan för att jag bor i spenaten och dessutom ska skjutsa barnen på kalas. En sån där dag då jag vill flytta från spenaten.

Och då jag upptäcker att min plånbok är spårlöst försvunnen någonstans mellan bussen och pendeltåget. Helvete! Säger jag inte då. Möjligtvis tänker jag det lite. Men framförallt skriver jag det inte på bloggen ... Jag hoppar av tåget och åker tillbaka. I nån sorts förhoppning att plånboken ska ligga nånstans mellan bussen och pendeln. Det gör den förstås inte. Jag spärrar kort. Jag ringer SL. Och ger upp.

Men! Det är också en sån dag som en bussig busschaufför hittar en fet plånbok på sin buss. Och han letar upp ett telefonnummer som han ringer. Och jag får min plånbok och bussiga busschauffören får en chokladask.

En sån dag är det.

En bok jag varmt rekommenderar

Nu tänker jag göra reklam. Och jag fuskar genom att klippa in ett gammalt inlägg.

Köp hennes bok.
Läs hennes blogg.
Jag har sagt det förut.
Jag säger det igen.
Är det en enda blogg du ska läsa så läs hennes.
Och läs boken!
Harpasione.

Boken heter 'Om det bara var jag', av Tina Jansson.

Så här skrev jag i ett tidigare inlägg:

"Det finns en kvinna som lever min mardröm. Den är hennes verklighet. Jag bara darrar när jag tänker på det. Och ändå - hon lever. Konstigt nog grät jag inte när jag läste hennes bok. Jag som gråter till allt. Jag gråter till lyckliga slut, sorgliga slut. Jag gråter när barnen vågar, när barnen dansar en dans eller läser en gåta på morgonsamlingen i skolan. Jag gråter när någon får pris, när någon vinner, när någon blir glad. Jag gråter om någon blir sjuk, jag gråter om någon blir frisk. Jag gråter när Madicken betalar 200 riksdaler så att fru Nilsson slipper sälja sin kropp till vetenskapen... (Det var på Astrid Lindgrens värld nu senast. Mycket fint gjort.)

Som sagt - jag gråter till allt. Men nu grät jag inte och ändå handlar boken om det allra hemskaste jag kan tänka mig. Att sakta tyna bort. Bort från vardag, bort från familj, släkt och vänner. Bort från barnen. Bort från livet. Fast jag vet - det är ju inte bort från livet. Livet är ju kvar. Barnen är ju kvar runt omkring henne. Men ändå.

Kanske grät jag inte för att hon inte gråter. Inte så mycket i alla fall. Kanske för att hon är så verklig och levande. Kanske för att hon faktiskt lever. Just nu. Jag läser hennes blogg varje dag. Eller så grät jag inte för att jag blir så in i sjuttsingen rädd. Allt stannar liksom upp. Tänk om... Bara tänk om det var jag.

Hon är i alla fall en väldigt klok människa. Kanske har hon alltid varit det. Kanske har hon tvingats till det. Kanske blir alla så. Men det tror jag inte. Hon är exceptionell. Hon är fantastisk. Hon lever i nuet. Hon lever i det nu som hon har fått. Då borde väl jag kunna leva i det nu jag har. Inte tänka på alla om, alla borde, alla måste, alla kanske. Bara njuta och leva i mitt nu, med mina käraste.

Tack Tina för att du delar med dig av dina tankar och din klokskap och ditt nu.
http://harpasione.blogg.se/"

Min alldeles egna förkylning

Nu är den här. Jag fick den av Lill-Tjorvas. Med snörvel och allt. Så nu har jag snor i hela huvudet.

Annars lyssnar jag på 'Så mycket bättre'-låtar på Spotify och grämer mig att jag knappt sett ett avsnitt i år. Jag som älskar såna där fina tårdrypande 'vi tycker så mycket om varandra och respekterar varandra fast vi har olika musikstil'-program. Så julklappstips till mig är årets program på dvd. Fast vad hjälper det att ge julklappstips här. T läser ju inte bloggen. Syrran kanske? (Eller hantlar i nån cool färg, 4 kilos...)

Aaattjo!

Ny header

Vintern lyser med sin frånvaro men jag tycker ändå höstäpplen känns fel i rubriken. Så man tager vad man haver. Nu blir det frostiga löv ett tag... Fint ändå och lite kylig känsla i alla fall. I väntan på vintern...

Äppelrubriken lämnar in

Nu är jag så där snygg igen

Jag har varit hos frissan. Alldeles för sent som vanligt. Så att jag hann bli så där trist och tråkig och glåmig som jag blir. Att hitta en bra frisör är som att hitta sig en partner. Nästan. Det är så mycket som ska stämma.

En frisör måste
...vara lyhörd
...ha egna idéer
...men bara lagom tokiga idéer
...kunna tolka mina kryptiska beskrivningar
...ha god smak
...vara snygg i håret

Jag har letat frisör i hela mitt liv. Det har stundom varit tufft. Först får man chansa lite. Kanske får man nån rekommenderad. Sen ska det klicka första gången. Och så ska man fråga chans, dvs be att få komma tillbaka till samma. Sen ska frisören vara trogen och inte byta salong eller starta eget eller byta yrke. Ibland står man utan och kommer sig inte för att leta ens. Tills man blir desperat och tar första bästa. Och så blir det som det blir också.

I princip har jag haft tre frisörer. Som det funkat med. En försvann och bytte salong. En går jag till ibland. Hon är guld! Men lite arg av sig. Och så gillar hon inte barn. Fick jag höra när jag hade Lill-Tjorvas med mig en gång. Min mamma fick gå med barnvagn fram och tillbaka i regnet under tiden jag klippte och färgade håret... Den tredje håller på att skola om sig. Så typiskt. För hon är bäst. Men henne får jag gå till ibland ändå. Hoppas hon fortsätter vänstra med frisörjobbet. För så här snygg blir jag.

Därav följer

Sade jag att vi skolade in Lill-Tjorvas på dagis förra veckan? Just det. Och den här veckan vabbar vi...

Coolaste djuret

Coolaste djuret på Skansen akvariet alla kategorier är ändå sengångaren. Vilken cool kille. Han har verkligen inte bråttom nånstans. Rör sig i ultrarapid och tar dessutom ordentliga pauser emellanåt. Och vilken frisyr. Värsta coola hippien.

Mest stolt är jag att jag klappade ormen och faktiskt faktiskt nuddade spindeln. Jag är helt säker att jag nuddade. Tror jag.

Stökat till

Det är nån som har stökat till ordentligt i vår trädgård när vi var borta. Det ligger löv utspridda på precis hela gräsmattan. Ett och ett ligger de. Det måste ha varit jobbigt att lägga dem så jämnt utspridda.

Och vad jobbigt det blir att plocka upp dem... Jag tror de får ligga. Det är ju ganska snyggt.

Lillaste vännen

Vi har skolat in Lill-Tjorvas på dagis den här veckan. Vår lillaste kille har blivit stor! Som tur är är det T som skolar in. Inte blödiga mamman. Blödiga mamman tycker att det är lite jobbigt ändå.

För hur känns det egentligen för en sån där liten kille att plötslig bli lämnad ensam hos vilt främmande människor. Visst det finns roliga saker och en massa kuliga kompisar, men vart tog mamman och pappan vägen? Kanske han tänker. Tänker jag. Och så kniper det till i hjärttrakten.

Min lillaste vän. Så stor. Och i alldeles för stor overall. Ärvd efter brorsan. Så klart.

Nu börjar livet ute i verkligheten. Stort, läskigt, fantastiskt, utmanande, lärorikt, farligt, spännande och kul. Allt på en gång. Tur att du är en så cool kille.

Bedårad och förtjust

Nämen nämen nämen. Nu har jag läst en bok som var så där bra. Äntligen. Jag är betagen, bedårad och förtjust. Jag är överväldigad, lite lycklig och småförälskad. Och jag vill läsa mer. Jag vill veta hur det gick sen. Vad gör de nu?

Boken heter 'En sannolik historia' av Karin Alvtegen. Den är romantisk, okomplicerad och kanske lite väl tillrättalagd ibland. Men det gör inget. För den gör mig glad. Mer säger jag inte. Läs den själv vettja.

Tre böcker

Jag tog med mig tre böcker på semestern. Och jag hann läsa alla tre. Vilken lyckad semester!

'Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött' av Alex Schulman.

Jamen den var ju riktigt bra. Det trodde jag nog inte. Jag blev ganska provocerad av titeln. Den kändes lite hånfull. Bara för att ingen sagt så till mig nån gång... Men titeln hade sin förklaring. Och han bjuder verkligen på sig själv. Lämnar ut sina tillkortakommanden. Sin oro. Sina tankar. Sin hybris. Boken är lättläst och genomtänkt. Små lustiga anekdoter och klockrena betraktelser. Man känner igen sig. Man får lite fördomar om överklassen bekräftade. Och man får en inblick i deras kärlekssaga. En enkel och trevlig bok. Förvånansvärt trevlig.

'Valkyriorna' av Paulo Coelho.

Men nja. Nej, tyvärr. Den var inget bra. Jag vill så gärna bli trollbunden av hans böcker. Det har jag blivit förut. Men de som handlar om honom själv har jag aldrig gillat. De är för konstiga. Jag är väl inte mogen för hans magi ännu. Sen känns han lite självgod och viktig. Lite kul dock att hans fru fick vara med på ett hörn. Hon kan inte ha det lätt... Men på det stora hela en svårgenomtränglig och märklig bok.

'Jag saknar dig, jag saknar dig!' av Peter Pohl och Kinna Gieth.

Bra och gripande bok. Så klart. Eftersom den handlar om en tjej som mister sin tvillingsyster i en olycka när de är tretton. Men kanske inte den bästa boken för en tvillingmamma... Oerhört sorgligt så klart. Men också fint skrivet om sorgen och om hur familjen hanterar sin sorg och tomrummet efter dottern/systern på olika sätt. Och alla andra känslor som dyker upp - ilska, ånger, skuld, förträngning, rädsla. Men att allt egentligen bara är sorg. Hur det än yttrar sig. Bara sorg.

Min PT följde inte med till Thailand...

Det gjorde inget. För träningen gick ganska bra. Däremot har jag ätit helt galet. Och druckit hej vilt. Mitt mål var att i alla fall inte gå upp under semestern... Det blev plus 0,3 kg. Jag får vara nöjd.

Lyckligt och väl

Nu är jag där. Dit jag längtade. Nu har det blivit nu. Vi är hemma igen. Lyckligt och väl. Vi är friska och hela och har haft en toppensemester. Precis som jag önskade. Det är hisnande och jag är så tacksam.

För jag vet som sagt vad som kan hända. Och jag vet att för en del familjer blir det inte lyckligt och väl. Det finns flygplan som aldrig kommer fram. Det händer olyckor och folk blir verkligen sjuka. Och jag har tänkt massor på dem som drabbades av tsunamin. De åkte också dit för en helt vanlig semester. Familjens stora äventyr. Som slutade i katastrof. Jag stod på stranden och spanade mot horisonten. Letade tecken. Och försökte tänka hur det såg ut. Vad de fick uppleva. Men det går ju inte att tänka. Man kan bara ana. Därför är jag så tacksam att vi får vara hemma igen. Att vi är välbehållna och nöjda.

Lyckligt och väl.

Född feg

Jag är nog i princip rädd för allt. Precis allt. Jag är rädd för höjder, farter, djur och till och med frukter. En gång hade vi en tjejaktivitet med jobbet. Vi skulle testa en höghöjdsbana. Man är 15 m upp i luften och klättrar omkring bland en massa tallar. Då visste jag inte att jag var höjdrädd. Men det blev jag varse. Fru Olsson stod med darrande knän och tårar på kinden och kramade krampaktigt en tall 15 m upp i luften. Säkerhetslina och hejarop från kompisar hjälpte föga. Det var fysiskt omöjligt att fortsätta. Jag vägrade släppa min trygga tall. Sen dess vet jag att jag är höjdrädd. Jag liksom märkte det då.

Att jag är rädd för djur är kanske inte så konstigt. Jag har inte så stor vana med djur och tror att de ska bitas och klösas och sparkas. Men hur kan jag vara rädd för frukter? Det förstår jag knappt själv. Men de kan ju vara giftiga eller tänk om jag helt ovetande är typiskt allergisk och drabbas av en elektrisk chock. Eller nåt. På flyget hit var det nån som var väldigt jättemycket allergisk mot nötter så de sålde inga nötter på flighten. Då blev jag lite orolig att det var mig de menade…

Vi trivs fortfarande - men snart kommer vi hem

Riktig elefant!

Vi har varit på äventyr. Vi har åkt elefant. Riktig elefant. Det var en sån där typisk turistfälla. Men vilken bra turistfälla! T och jag gjorde en liknande tripp för många år sen och jag hade inte så höga förväntningar. Men vi åkte ändå. För barnens skull…

Och så var det så bra. Välordnat och tillrättalagt. Ett perfekt och alldeles lagom äventyr. Vi åkte kärra efter bufflar, kollade på vackra orkidéer (!), lärde oss hur man odlar och skördar ris, åkte elefant - riktig elefant och såg både ’baby elephant show’ och ’monkey show’. Det var högt tempo, en fin och välskött anläggning och vi lotsades runt mellan stationerna av en glad guide. Rent av proffsigt. Det liksom flöt på trots att alla turister och japaner hade bokat olika antal shower och event. Det krävs lite logistik att få ihop det. Kan man tro.

Själva elefantturen var förstås mest spännande. Högt upp sitter man och det gungar betänkligt och de där läbbiga snablarna når väldigt långt och letar ständigt efter fler bananer. Och så var det busiga elefantförare som låtsades tappa kontrollen över de stora och säkert uttråkade elefanterna så både mammor och barn höll på att kissa på sig…

På ’baby elephant show’ var Vildis modig och fick lite ryggmassage av en elefant. Som inte såg så baby ut i mina ögon när den lade sin tunga fot på min lilla dotters rygg. Men den fick inte spel och trampade till just då som jag befarade, utan Vildis kom glatt skuttande tillbaka och torkade bort lite snabelslem ur håret.

Happy Baby

Vi har ett Happy Baby rum här i Thailand. Då ingår allt som gör en liten baby och dennes föräldrar glada och happy. T.ex. en resesäng, vagn, barnstol, potta, skötbädd, lekmatta… Allt utom barnvakt ingår. Hur tänkte de då?

Vår baby blir dock så happy här i Thailand så han har svårt att somna på kvällarna. Då blir föräldrarna lite ohappy.

Thaimassage

Idag hade jag en liten thailändska på ryggen. Hon var liten men ganska tung. Hon använde armbågar och knän för att knåda ut mig. Hon vek ihop mig på sätt jag inte visste att jag kunde. Eller kunde och kunde. Det brydde hon sig inte om. Hon vek ändå. Och så tryckte hon. Jag tror hon lyckades trycka ut mig ungefär en decimeter åt alla håll.

Lollolollolollolollolollolollo Lollo

Barnen har träffat så många nya kompisar här på hotellet...

Men annars trivs vi

100 kg packning

Alla sade åt oss. Och vi tyckte att vi lyssnade. Men så fel det blev ändå. Vi har med oss halva hushållet hit till Thailand. ’Ta inte med er nåt. Allt kan man handla där. Billigt är det. Och varmt så man behöver inga kläder.’

Nja, men en varm tröja behöver man väl. Ifall det blir lite kyligt frampå kvällen. Och lite ombyten. Och skor som matchar alla olika ombyten. Och blöjor. Massa blöjor. Och välling. Och böcker. Och pyssel, papper, pennor, spel. Dvd-spelare. Dator. Nintendo. Som sagt. Listan tar aldrig slut. Utifallatt-listan.

Och så stod vi där på Arlanda. Med ett handbagage som vägde 12 kilo. Fast det bara fick väga fem. Så Fru Olsson står på knä mitt på terminal fem och packar om. Flyttar böcker, sprider kläder, väger väskor, svär och skriker åt man och barn och mumlar maniskt för sig själv; 'och det här är bara början…'

Men till slut fick vi godkänt. En till väska blev incheckad istället och vi var i hamn. Våra två feta resväskor och vår hockeytrunk fick alla en lapp som det stod ’Heavy’ på… Familjen ’Hängslen & Livrem’ i ett nötskal. Och mamman började till slut andas normalt igen.

Tio timmar på flyget gick dock över förväntan. Där ägnade vi oss åt att vänta länge på maten samtidigt som vi påpekade för dem runt omkring oss att vi var väldigt hungriga, vi pysslade lite i våra pysselböcker, spelade Nintendo och upptäckte att den medsläpade mycket tunga dvd-spelaren inte funkade. Och så gick vi fram och tillbaka i gången också. Fram och tillbaka. Och kollade vad folk gjorde. Sen sov vi. Lill-Tjorvas är ju under två så han reser gratis men utan sittplats. Hur tänkte man då? Det märktes ju inte direkt att han inte tog nån plats. Snarare tog upp han två platser. Och Vildis tog de andra två. A-son tog golvplatsen och T och jag fick varsitt litet ytte-pytte-hörn att krypa ihop på. Det är långt till Thailand när man sitter på ett litet ytte-pytte-hörn. Och samtidigt tittar på Åsa-Nisse utan ljud.