Att slänga en handske

Dottern tappade bort en av sina handskar förra vintern. Den var ny för året och i gott skick. I förhoppning att den borttappade handsken skulle dyka upp igen, så låg den ensamma handsken kvar i tvättstugan. Hela vintern. Hela våren. Hela sommaren. Hela hösten. Och hittills hela denna vinter. Sannolikheten att handsken ska dyka upp nu är väldigt liten. Det inser till och med jag. Alltså borde jag slänga handsken. Det borde jag gjort för länge sen. Och ändå har jag inte gjort det. Mest kanske för att jag glömt bort det. Men ändå.

För nånstans i bakhuvudet finns kanske tanken att det finns en liten, liten chans att handsken ska dyka upp. Och OM den skulle dyka upp och jag har slängt den andra... VAD JAG SKULLE GRÄMA MIG. Jag skulle ju ångra mig! Jag skulle ÅNGRA att jag slängt handsken. Och denna lilla, minimala, infinitesimala risk att jag ska ångra mig präglar i princip hela mitt liv. Det gäller ju inte bara handskar. Det gäller allt. Alla val. Alla beslut. Alla ja och alla nej. TÄNK om jag ÅNGRAR mig.

Och vad är det som är så hemskt med att ångra sig? Jag vet inte. Jag vill väl inte göra fel. Men alla säger ju att det är felen man lär sig av! Vad blir man för människa om man aldrig gör fel? En feg och försiktig människa kanske?

Ställa in, avboka, missa...

När man är frisk är det så mycket man vill göra. Man velar och tvekar och gnäller ändå. När man är sjuk är det bara en enda sak man vill. Man vill bli frisk. Det är det enda viktiga. Och det är ju inte så konstigt att man funkar så. Men jag kan inte låta bli att reflektera över det nu, när jag har varit sjuk i snart två veckor. Och jag är bara vanligt sjuk. Med feber och hosta. Förhoppningsvis blir jag frisk snart. Och tanken bara svindlar när jag tänker på de som är sjuka på riktigt. Tanken svindlar.

Det var ganska länge sen jag var sjuk ordentligt. Med feber och så. Så först ignorerade jag det. Och åkte på skidresa till Romme med de stora barnen. Ändå liksom. Och det gick ju. Jag tog det lugnt. Tog Alvedon. Vilade emellanåt. Och stod ut. Sen kroknade jag hemma hos mamma och pappa. Vi skulle på konsert och jag sov både före och efter och kanske lite under konserten... Sen åkte jag hem och började missa saker. Jag accepterade att jag var sjuk och missade först min fars 80-årsdag. Och sen det extra kör-repet. Och sen att gå på Priscilla med min dotter och min systerdotter. Och nu Tjejvasan...

Det är verkligen trist att missa saker. Att avboka. Hoppa av. Inte få vara med. Det är verkligen surt. Men faktum kvarstår. Det enda jag vill, är att bli frisk nu.

Varför får inte jag köra grus?

När Tommy Körberg... En gammal klassisk 'rolighistoria' som mycket väl passar till föremålet i fråga. För han kör verkligen berg. Monumentala berg. Både med sin sångröst och sin pondus och sin självbild.

Vi var på konsert hela fina ursprungsfamiljen Olsson. Det fanns jubilarer ibland oss och trots att minstingen i familjen, dvs undertecknad, var krasslig och ynklig och hostig så satt vi på bästa läktarplats i Västerås Konserthus i söndags. Mina förväntningar var väl inte jättehöga. Jag visste att sångmässigt skulle jag säkert bli nöjd. Om han inte tappat stinget. Men hur kul är han egentligen, denne pompöse man?

Men han var kul. Han bjöd på många och långa monologer. Stämningen var familjär trots en stor konsertsal. Han bjöd på sig själv och vi skrattade mycket. Han bjöd på många fina låtar också. Kanske var det en kombination av host-ynklighet och att jag satt där med mamma, pappa och storasyster som gjorde att jag var lite gråtmild. Å andra sidan är jag ju det hela tiden, men ändå. Jag blev berörd av Anthem. Han sjunger verkligen som den gud han tror han är...

Känslan efter konserten är ändå dubbelbottnad. Han bjöd verkligen på sig själv. Han berättade om sina tillkortakommanden, han pratade sex, alkohol och ålder. Han skojade och drev med sig själv. Men sen kom de där gliringarna mot kollegor och recensenter. Som liksom inte skojades bort. Som bara var plumpa och elaka. Där skrattet fastnade i halsen. Tex om att han inte vill påstå att Carola är dum i huvudet, men hon har lite otur när hon tänker... Det kan ju vara kul om det ändå framgår att man tycker om personen. Men det framgick inte. Snarare tvärtom. Han gillar inte Carola. Han gillar inte Håkan Hellström. Han var sur på riktigt för att Björn Skifs fick sjunga på Victorias bröllop. Skämten där värmen försvann. Där det stack fram lite gubbig avundsjuka. Och det var den känslan som satt kvar i mig efteråt. Visst sjutton kan han sjunga. Men nån vidare trevlig prick är han nog inte. Den där Tommy Körberg.

Blanda allt som är gott

Jag hade lite mörk choklad kvar som aldrig användes till julgodiset. Och jag hade några gamla mini-marshmallows i glada färger. Så jag gjorde lite godis. Som den hemmafru jag är... Bara så där alltså. För att det skulle bli lite mildare hade jag i en liten Toblerone och några Geisha-kolor också. Och lite hackade hasselnötter. Jag blandade allt i den smälta chokladen och strödde flingsalt över. Och vet ni. Det är så himla gott. Eller rättare sagt. Det var så himla gott...

Ursäkta men du står lite i vägen

Sade han inte. Så jag fattade aldrig det. När jag stod med bilen vid återvinningen och sakta, sakta bar kartonger, glas, metall till sin respektive container. Sakta, eftersom jag fått ryggskott. Den stora container-lastbilen som stannade bredvid mig verkade inte vara på väg just dit. För jag kollade lite. Och försökte få ögonkontakt för att se om jag stod i vägen. Men chauffören satt och surfade på sin telefon och verkade leta efter nåt. Typ vart han skulle eller så. Så jag lunkade vidare. Med en kartong i taget. När jag äntligen var klar frågade jag Lill-Tjorvas om han ville sitta kvar i bilen medan mamman handlade lite havregryn i affären intill. Lill-Tjorvas tittade inte upp från I-paden men nickade bifall. Så får man säkert inte göra, men mamman låste bilen och skyndade iväg.

I ögonvrån såg hon hur lastbilschauffören suckade och demonstrativt startade sin lastbil. Han körde sakta, sakta fram bakom min bil. Så nära, så nära han bara kunde. Han fällde ut sitt stödben 10 cm från min baklykta. Jag vände och försökte än en gång få ögonkontakt med chauffören. 'Oj, står jag i vägen?' Undrade jag lite käckt. 'Nädå, det går bra', svarade chauffören utan att se mig i ögonen. Nähä, tänkte jag och stod kvar, för att se vad som skulle hända.

Han skulle alltså tömma glascontainrarna. Två stycken. Kranen hissades ut ovanför min bil. Och min I-padspelande son. Jag gick tillbaka till bilen och satte mig i baksätet. Han måste ju få veta att här får man inte tappa några glascontainrar bara för att man är lite sur och inte vågar se folk i ögonen. Chauffören styrde sina containrar med van hand mot sin lastbil. Men tack och lov i en stor båge förbi bilen. Han tömde dem med ett kras som tom väckte Lill-Tjorvas ur I-pad-världen för en kort sekund. Eftersom han ville hålla för öronen. Fast det gick ju inte eftersom han måste spela vidare...

När lastbilschauffören var klar fällde han upp sitt stödben och körde iväg. Jag höll andan medan lastbilen sakta strök förbi bakluckan... Nänä. Jag stod inte alls i vägen. Men hade han bara vågat hade han släppt ett ton färgat glas över bilen...

Har jag missat nåt?

Så var melodicirkusen igång igen. Jag vidhåller att det var bättre förr. När det bara var en lördag man fick sitta. Och när Björn Skifs var med. Och Djingis Khan. Men vi kollar förstås och hejar med barnen. Men röstar gör vi inte. Vi åker snålskjuts på de som orkar. Så kan vi skylla på alla andra när det blir fel låt som vinner. Men en sak hade jag inte förstått. Att svenska folket bedömer inte bara låten, utan också hur snäll man är...