Vi var på konsert hela fina ursprungsfamiljen Olsson. Det fanns jubilarer ibland oss och trots att minstingen i familjen, dvs undertecknad, var krasslig och ynklig och hostig så satt vi på bästa läktarplats i Västerås Konserthus i söndags. Mina förväntningar var väl inte jättehöga. Jag visste att sångmässigt skulle jag säkert bli nöjd. Om han inte tappat stinget. Men hur kul är han egentligen, denne pompöse man?
Men han var kul. Han bjöd på många och långa monologer. Stämningen var familjär trots en stor konsertsal. Han bjöd på sig själv och vi skrattade mycket. Han bjöd på många fina låtar också. Kanske var det en kombination av host-ynklighet och att jag satt där med mamma, pappa och storasyster som gjorde att jag var lite gråtmild. Å andra sidan är jag ju det hela tiden, men ändå. Jag blev berörd av Anthem. Han sjunger verkligen som den gud han tror han är...
Känslan efter konserten är ändå dubbelbottnad. Han bjöd verkligen på sig själv. Han berättade om sina tillkortakommanden, han pratade sex, alkohol och ålder. Han skojade och drev med sig själv. Men sen kom de där gliringarna mot kollegor och recensenter. Som liksom inte skojades bort. Som bara var plumpa och elaka. Där skrattet fastnade i halsen. Tex om att han inte vill påstå att Carola är dum i huvudet, men hon har lite otur när hon tänker... Det kan ju vara kul om det ändå framgår att man tycker om personen. Men det framgick inte. Snarare tvärtom. Han gillar inte Carola. Han gillar inte Håkan Hellström. Han var sur på riktigt för att Björn Skifs fick sjunga på Victorias bröllop. Skämten där värmen försvann. Där det stack fram lite gubbig avundsjuka. Och det var den känslan som satt kvar i mig efteråt. Visst sjutton kan han sjunga. Men nån vidare trevlig prick är han nog inte. Den där Tommy Körberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar