fredag 30 november 2012

Bättre begagnad

Jag vet inte. Den här hade vi tänkt sälja på Blocket. Vi kanske måste pruta på priset lite...?


torsdag 29 november 2012

De är tillbaka!

Vi som till och med flyttade hela köket för att finta bort dem. Men icke. De har hittat oss. Eller rättare sagt maten... Igår såg jag fotspår i majsmjölet och att någon bitit hål på påsen... I dag lever inte den stackaren som åt majsmjöl till kvällsmat. Tyvärr får man väl säga. För det är ju inget nöje direkt att sätta ut fällor. Men det gjorde vi. Och stackaren gick rakt i fällan.

Vi är ju luttrade nuförtiden och vet att man ska knyta fast fällan i nånting. Så att den halvdöda musen inte springer iväg med fällan. Så i morse när jag var på väg till tvättstugan och svängde runt hörnet hängde det en död mus i en råttfälla i ett snöre från bokhyllan. I ögonhöjd. Och på ett mycket kvinnligt och förnedrande sätt ryggade jag snabbt tillbaka med ett halvkvävt skrik och hämtade min man. Jag hatar att jag blir så larvig. Men det är ju så himla äckligt. Så. Himla. Äckligt!

Nu är den död. Allt som eventuellt kanske på något sätt har varit i kontakt med den nu döde musen är bortslängt och tvättat och rensat och förträngt. Nu vänder vi blad och går vidare. Vi har gillrat tre nya fällor. De är fastbundna. Och jag undviker tvättstugan helt och hållet.

För det finns fler. När Vildis skulle kolla vad vi ojade oss över och släntrade in i lekrummet, såg hon hur en rackare smet in under dörren. Livs levande. För tillfället.

tisdag 27 november 2012

När barnen ringer från skolan

Dottern ringer på mobilen. Mitt på eftermiddagen. Det ekar lite eftersom hon gått in på toaletten för att ringa. I hemlighet. Bara för att hon måste. Hon är så entusiastisk.

- Vet du vad jag lärde mig på trombonen idag?
- Nä.
- Do do do doo...
- Eh vilken låt är det?
- Å wen thö sejnts...
- Jaha! Vad bra. Då kan du vara med när vi jammar på kollot i sommar.
- Japp. Det vara bara det. Hejdå. Puss puss.

Klick.

När barnen ringer från skolan. Det kunde ha varit mycket värre. Inser jag.

måndag 26 november 2012

Bättre förr

Vi letade fram lite gamla spel hemma hos mor & far i helgen. Som underhållning till barnen. Och som alternativ till alla I-pads, Nintendos, mobiler och datorer. Det vill säga helt vanliga spel som jag lekte med när jag var barn. Lyckligt ovetande om framtidens tusen gånger roligare alternativ...

Vildis blev dock eld och lågor över ett gammalt Solitaire i tidstypiska färger. 'Åh. En så här vill jag köpa.' Tyckte Vildis. 'Haha.' Svarade A-son rappt. 'Det finns inte nuförtiden. I så fall en radiostyrd sån där, som snurrar runt eller nåt...'


Och det är nog sant. Nu finns det säkert en app man kan ladda ner. Och antagligen kan man välja färg så att man fortfarande får den rätta retro-känslan... Och kanske kan man till och med få lite 'tips and hints' så man nån endaste liten gång kan lösa det där förbaskade Solitaire-spelet...

söndag 25 november 2012

Glasyr!

Vi har en del glasyr-problematik nuförtiden. För det är så kul att göra glasyr. I olika färg. Speciellt att blanda färg... Första gången kom dottern bedrövad in till mig när jag badade Lill-Tjorvas. Hon hade läst lite fel. Och tog 1 deciliter vatten istället för 1 matsked vatten... Glasyren blev aningens blaskig. Och färgen hann hon inte ens komma till. Och sen var florsockret slut...

Nytt florsocker inhandlades och ny sockerkaka bakades. Så vi skulle ha nåt att lägga glasyren på... Och färgen blandades. Och blandades. Och blandades. Lite mer grönt. Och lite mer rött. Och så bara lite blått till. Och så lite grönt... Till slut blev allt bara svart.

lördag 24 november 2012

Alla dessa grytlappar

Nu har sonen levererat sin variant på grytlapp. Och han har ju symaskins-körkort gubevars. Här snackar vi grytlapp. Mycket tjusig och till och med användbar. Jag funderar dessutom på att skapa en egen blogg-kategori för alla grytlapps-inlägg. Så ni hittar dem lättare menar jag...

fredag 23 november 2012

Hur inspirerad kan man bli?

Jag hade en riktigt lyxig dag häromdagen. Jag var på inspirationsdag hos Confex med temat 'Kvinnor i tiden'. De hade samlat ihop ett imponerande gäng som på ett eller annat sätt skulle inspirera oss. Flera personer som jag länge velat se och höra. Jag hade otroliga förväntningar och vågade inte tro på att det verkligen skulle bli av förrän jag satt där på Cirkus med min väninna.


Ulla Skoog med pianist underhöll mellan föreläsarna. Hon var rapp och rolig som vanligt. Först ut var sedan Mia Törnblom. Som jag har velat se så länge. Och det första som slog mig var att vilken konstig röst hon har. Hur ska man orka lyssna på den? Men det gick snabbt över. Hon rev igång. Hon bjöd på sig själv. Jag skrattade och grät. Hon var konkret och jag kan nu både assa och dissa.

Nästa på tur var Annika Östberg. Vilken kontrast. Stor och ståtlig stod hon helt stilla på scen och berättade sin historia. Rakt upp och ner. Lugnt och nästan lågmält. Och det var knäpptyst på Cirkus. Jag blev oerhört berörd av hennes livsöde. Och de insikter hon tagit till sig under sitt liv. En imponerande kvinna.

Efter lunch fick vi träffa Martina Haag. Jag har läst några av hennes böcker och tycker att hon är fyndig och rolig. Hennes sommarprat hade också ett bra upplägg med många cliff hangers. Idag imponerade hon inte lika mycket. Det kändes lite ytligt i förhållande till övriga talare. Hon var finklädd och högklackad och lite skrytsam på nåt sätt. Nej, det gick inte fram riktigt och budskapet kändes tunt.

Sen kom en ny förälskelse för min del. Bob Hansson. Jag har aldrig sett honom men oj - han tog oss med storm med sin ödmjuka och kärleksfulla uppenbarelse. Vimsig, dramatisk och helt enkelt underbar.

Anders Lundin är också en favorit. Han är klurig och finurlig. Han skulle prata om att vara lagom bra. Men beskrev sen hur han minutiöst hade förberett sig och planerat för alla eventualiteter när han var programledare för Eurovision Song Contest tillsammans med Kattis Ahlström. Kul att se, men det kändes inte som att temat på hans föreläsning stämde med innehållet. För det blev ju bättre än lagom. Eller?

Sist ut var Lou Rossling. Vilken kvinna. Vilken energi. Jag hade inte hört talas om henne, men hon var otroligt inspirerande och en frisk fläkt. Hon hade varit lärare och berättade på ett gripande och innerligt sätt om hur vi behandlade våra barn i skolan på den tiden. Hon hade dragit kloka slutsatser och var väldigt inspirerande.

Ja, det var en underbar dag som berörde mig starkt. Jag och min väninna skrattade och grät om vartannat. Men vi njöt precis hela tiden. Full av inspiration gick jag sen hem och fortsatte min vardag, mitt jobb och mitt liv precis som vanligt...

torsdag 22 november 2012

Noll koll

Jag har verkligen noll koll. Det var ju inte alls sista avsnittet av 'Bonde söker fru' igår. Det var del 10 av 13. Va?! Jag hade liksom ställt in mig på att nu var det över. Nu var vi redo att välja. Jag vet ju tom vilka de behöver välja. För att det ska bli bra. Och i ärlighetens namn så hade det till och med varit lämpligt att göra det där valet nu. Mycket lämpligt. Innan alla dessa dejter på tu man hand. Och allt detta pussande. Nu är det inte bara slem-Johan som pussar sina tjejer. I princip alla har gjort det. Tom charmige Bengt. Har pussat på båda sina damer. Och jublat. Så nu tror båda att de ska bli valda. Att deras känslor är besvarade. Bra för tv. Dåligt för damerna. Bu för Bengt.

Den enda som hittills har hedern i behåll är gentlemannen Klas. Som bara pussat på en tjej. Och som dessutom verkar kär! Och som inte funderar på vem som är mest huslig. Sven-Arne har förvisso också bara pussat på en tjej. Men han har bara haft en dejt. Plus att han pussade på fel tjej. Nu tror hon säkert att han ska välja henne. Men det ska han väl inte?

Men det värsta momentet var när Johan hade grillparty med sina vänner. Och visade upp sina två troféer. Som ska frågas ut och bedömas av vännerna. Och sen vill han ha tips på hur han ska välja. Två fina praktexemplar hade han att visa upp och båda vill ha honom. Som om han ska köpa ny bil eller nåt. Vilken färg tycker ni jag ska välja?

En annan sak som slår mig. Om det nu blev nåt par där i somras. Som håller ihop fortfarande. Och de på onsdagkvällarna sitter uppkrupna i soffan, tätt intill varandra, och kollar på programmet där de träffades och blev kära. Hur tar man sig då igenom den andra dejten. Den som ser minst lika mysig och innerlig ut som den de själva hade haft. Alltså det är en så absurd situation. Jag hoppas nån går därifrån. Elin - stick. Han är inte värd det. Han är inte värd förnedringen.

onsdag 21 november 2012

Bonde söker fru

Besvikelsen förra veckan när jag skulle kolla avslutningen av 'Bonde söker fru'. Och inser att det inte är nåt den onsdagen. För det är nån jädrans fotboll. Med nån jädrans Zlatan. Så jag fick vackert vänta på finalen. Ända till nu. Det är inte många tv-program jag följer, men 'Bonde söker fru' har jag följt i år. Och jag har sedan länge bestämt vem de ska välja...

Men det är ju ett väldigt märkligt koncept. Det här att ta hem ett gäng tjejer till gården. Att gå på date med allihopa. Flirta lite. Pussa lite. Och så sitter tjejerna där och blir kompisar på låtsas. Men konkurrerar och blir svartsjuka egentligen. Om jag nu var en av dessa tjejer skulle jag vara oerhört svartsjuk. Och speciellt om han skulle hålla på och pussa på flera stycken. För att han har så svårt att bestämma sig. Jamen pussa inte nån förrän du bestämt dig då. Man kan ju inte pröva sig fram. Inte när de andra tittar på i alla fall. Men jag är väl lite gammalmodig där.

Nåväl. Årets bönder är mysiga på olika sätt. Den till synes lite tafatta men oerhört snälla Klas. Jag beundrar verkligen hur respektfullt han hanterat sina olika damer. Den verkligt tafatta Sven-Arne. Som är bränd och rädd och så oerhört blyg. Alltså oerhört blyg. På ett förstås charmigt sätt så tjejerna vill ta hand om honom. Sen den lite slemmige Johan. Det är han som pussar runt och provar sig fram. Ocharmigt om du frågar mig. Och så charmknutten själv. Bengt. Mysfarbrorn med tomteskägg och plirande ögon och kluckande skratt. Jag förstår att tanterna blir prilliga.

Ikväll bestämmer vi oss. Jag menar. Ikväll bestämmer de sig...

måndag 19 november 2012

Ständigt detta festande

Det var en tung helg. Två fester har jag hunnit med. På samma helg. Vi började med Halloween-fest på fredagen. Häx-kläder på. Drink med döskallar. Spindelväv. Självlysande småkryp. Tops med öronvax och diverse småspöken. Sen lite Limbo på det. Folk föll som furor. En del grät när de åkte ut. Och sen var det spökrunda och dansstopp. Som sig bör. Efter en sån kväll känner man sig minst sagt hängig...



Sen vilade vi en dag för att åter ta på festkläderna på söndagen. Denna gång med tema sport. Oj vilka lekar. Det sprangs, hoppades, jagades. Ingen grät och alla fick godispåse.



På nåt sätt är det lika jobbigt med en festhelg nu som förr i tiden. Bara att föremålen för festen fyller 9 istället för 19 och 29. Men ett gäller fortfarande. Det är kul med fest! För jag är en festis!

fredag 16 november 2012

Har ni sett vilken rolig deg?!

Kanske världens sämsta rubrik på ett inlägg. Men faktiskt världens bästa pysseldeg. Den dök upp i pysselpaketen som Vildis och jag prenumererar på. Med små små kulor i. Man klädde in pappfigurer med degen och dekorerade sedan med deg i annan färg eller med pärlor. Lät det torka och Tadaa! Finaste julpynten. Man vill liksom äta upp dem. Och det gjorde Lill-Tjorvas...


torsdag 15 november 2012

Baskettanten

Jag spelade basket en gång i tiden. Aldrig på hög nivå. Började när jag gick i sexan och slutade typ i gymnasiet. Spelade i B-laget i Viksäng Basket. Någon bolltrollare var jag aldrig, men hade nog öga för spelet. Och tog returer.

Nu - 20 år senare - har vi dragit ihop ett gäng tanter, damer, tjejer, brudar som tränar och spelar ihop en gång i veckan. Några har inte spelat på 10-20 år och några unga pigga slutade för typ 2 år sen... Och jag kan bara säga. DET. ÄR. SÅ. KUL! Alltså - vi pratar superkul. Asroligt. Hellajbans. Typ det roligaste jag har gjort på länge.

Första träningen fick jag lite ont under hälen. Detta har eskalerat. Jag har förstått att det har med mina skor att göra. Och jag har googlat mig till diagnosen hälsporre. Sen slutade jag läsa. Tror det är nån sorts inflammation som är mycket svår att bli av med. Det enda som hjälper är vila. Så jag blundade och tränade vidare...

Idag kan jag knappt gå för det gör så ont. Jag ska till läkaren vid tio och få en dom. Så nu kan jag bara säga. JAG. ÄR. SÅ. HIMLA. BESVIKEN! När jag äntligen äntligen hittar något jag brinner för. När jag äntligen äntligen tränar och har kul samtidigt.

tisdag 13 november 2012

Myten om mig själv

Ibland kommer man till en punkt i livet när ingenting stämmer längre. När man vuxit ur myten om sig själv. När man måste omvärdera. Omprioritera. Hitta nya vägar och kanske tom hitta sig själv. En del sätter etiketter på det. 30-årskris. 40-årskris. Osv. Men det är förstås olika när dessa tankar dyker upp. Om de dyker upp. Och det behöver inte ens vara en kris. Bara en omvärdering. Utvärdering. Stämmer det här fortfarande?

Jag är inte en person som sätter mål och delmål och sen fokuserat tar tag i mitt liv. Tyvärr ska jag säga. Mina tankar snurrar vilt. Besluten är för stora och för omfattande. Jag vågar inte kasta mig ut. Fast jag vill. För jag vet inte åt vilket håll jag ska kasta mig åt. Jag brinner och vill ändra på det som är. Men jag har ingen aning om vad jag vill, kan och törs.

Jag beundrar dem som sadlar om. Börjar plugga. Hittar nya intressen. Gör det de brinner för. Mitt problem är att jag bara brinner. Inte för nåt speciellt. Utan bara vill ändra. Vill fördjupa. Vill fokusera. Utvecklas. Men hur hur hur?

De ledord som en gång beskrev mig. Stämmer de verkligen fortfarande?

Jag är festprissen som helst vill vara hemma och mysa.
Den sociala som inte vill vara med på återträffar och middagar.
Den nostalgiska som inte längre håller ihop gänget.
Den lekfulla och tokiga som inte vågar sticka ut.
Den djupsinniga som inte möter och talar.
Den musikaliska som inte kan sjunga.
Den glada som känner sig vemodig.

Vad vill jag nu? Hur kommer jag dit? Vem kan hjälpa mig?

måndag 12 november 2012

Färg & form



Jag älskar bilder. Jag älskar instagram. Det är precis rätt form för mig. Tekniskt enkelt. Men en massa möjligheter. Och ett otroligt häftigt resultat. Allt enligt 'good enough'-principen. Enkelt men snyggt.

Nu finns instagram på nätet. Kolla in mina bilder på länken nedan. Där kan man gilla och kommentera och ha sig. Ha er gärna där. Det är kul med feedback.

http://instagram.com/enlevandecharad

söndag 11 november 2012

1 2 3 8 9 - nu kommer jag!

Stora barnen leker kurragömma med lillebror. För att det inte ska bli så svårt ropas det Piiip från gömstället.

Först är det lillebrors tur att gömma sig. Han kryper in under bordet. Rumpan sticker ut.
'Piiip' ropar lillebror.
'Var är Lill-Tjorvas?' Undrar syskonen. 'Är han under sängen?'
'Näääe' svarar lillebror.
'Är han under bordet?'
'Jaaa' svarar lillebror.
Hittad!

Sen räknar lillebror.
'1 2 3 8 9 - nu kommer jag!'
'Piiip' ropar storebror.
'Piip' svarar lillebror. 'Jag hörde han' konstaterar han glatt.
Och så letar han sig fram till pipet. Sakta. Och konfunderad. Det låter ju härifrån. Är det någon där?
'Piip' säger storebror.


lördag 10 november 2012

Pannkaka av alltihopa

När barnen fyllde år så firade vi det på fredagen istället. Och barnen hade bestämt mat. Det var tonfisksandwich och pannkakstårta på menyn. Fina grejer. Pannkakstårtan färdigställdes och dekorerades av barnen själva. Jag såg den. Och jag missade den. För det var min tur att natta lill-killen.


En halvtimme senare kommer jag ut med sömndruckna ögon och örngottsränder på kinden. 'Vi sparade lite till dig' säger barnen glatt... Jo, man tackar... Jag fick leta ett tag, men när jag skrapat runt lite hittade jag faktiskt en liten bit pannkaka och en non stop på tallriken... Mmm - jättegott...

fredag 9 november 2012

Karma

Aj då. Det blev dramatik. Jag valde tidningsrullen i alla fall och satsade på snabbt och smärtfritt. Och misslyckades totalt. Den feta, trötta getingen gick av på mitten. Och den ena halvan försvann. Jag letade noga, för vem vill ha en halv död geting på golvet...

Efter ett tag hittade jag framkroppen. Den kom sakta krypande över golvet. Utan bakkropp och med anklagande blick kröp den emot mig. En halv levande geting är inte heller nåt jag vill ha på golvet...

Nu är det över på riktigt. Det är jag säker på. Jag har sopat upp alla kroppsdelar. Och ingen del rörde sig. Där tappade jag en hel del poäng i himlen känner jag.

Undrar hur många kompisar den har här i huset... *ser mig över axeln*

Fetingar

Var kommer alla getingar ifrån? Stora, feta, tunga, långsamma flyger de omkring i vårt kök. Bara så där helt plötsligt. Utan förvarning. Utan ursprung. En i taget. Då och då.

Men ut i kylan åker de. Viftar ut dem genom fönstret. Är det elakt? Blir det en långsam död då istället för en snabb med en rullad tidning? Eller går de i ide när de väl kommer ut. Eller var det vårt kök som var idet?

torsdag 8 november 2012

Spotting

Jag var på stan och såg den här figuren stå och signera sin skiva. Undrar hur hon ser ut egentligen? Under frisyren? Det kanske inte ens var hon. Jag vet inte. Men det var definitivt hennes frisyr. Som signerade skivor.

Fotot tog jag naturligtvis bara för barnens skull... Ingen såg mig. Eller kände igen mig. Jag hade nämligen min frisyr på mig.

Vilken förnedring

Jag är inte urusel på Ruzzle. Kanske inte ens dålig. Och visst kan jag både vinna och förlora. Men en sån här förnedring har jag aldrig varit med om. Som denna. Mot Ketchupmamman. Vilken utklassning. Överkörd. Förintad. Och inte bara en gång. Utan tre gånger...

Nu undrar jag. Har nån någonsin vunnit mot henne? Hur kan man överhuvudtaget hinna tänka så fort? Finns hon egentligen på riktigt den där Ketchupmamman? Eller är det en robot som ligger bakom? Förvisso en mycket rolig robot. Mycket roligare än den robot jag nyss skrev om. Som sköt gummirringar i olika färger. Som vi passande nog krossade mot golvet... Ja, hon kanske ska passa sig den där Robotmamman...

onsdag 7 november 2012

Hoppsan

Lill-Tjorvas har gått runt och kramat den lilla gynnaren. För den är så gosig. Och plötsligt gled den ur den lilla famnen och pang i golvet. Så nu skjuter den här roboten inga gummiringar mer... Varför den nu skulle envisas med att försöka skjuta gummiringar. Som ändå bara fastnade i huvudet på den.

Men så kan det gå. För en stackars robot.... Den verkar lite splittrad tycker jag...

måndag 5 november 2012

Visstja!

Jag har ju inte delat med mig av min musikupplevelse. Vi var på konsert förra helgen. Jag och mannen. Vi såg Linnea Henriksson. Och kanske har jag glömt att berätta det, för att det inte var en så fantastisk upplevelse som jag hade hoppats. Visst det var bra. Absolut bra. Hon är härlig och ett energiknippe på scen. Många bra låtar också. Men det är lite för poppigt för min smak. Lite för mycket synthar. Jag hade hoppats att hon skulle vara mycket mer jazzinfluerad. Lite mer tillbakalutad. Cool. Sval. Och samtidigt lite crazy. Nu var hon bara crazy.

Det var också lite kort. 45 min. Sen kom extranumret. Kändes liksom snopet. Jaha. Nu då? Sen gör det förstås ganska mkt att vi inte kan hennes låtar. Förutom de mest kända.


Den största behållningen av kvällen var att vi sedan satt vid ett bord och drack drinkar och pratade. Pratade pratade pratade. Hela kvällen. Till över midnatt. Om oss, om barnen, om var vi ska bo. Om vad vi ska jobba med. Om vad vi vill göra och vad vi inte vill göra. Inte för att vi blev så mycket klokare. Inte för att vi vet mer nu. Vi löste inga världsproblem direkt. Men vi pratade. Och vi drack Irish coffee. Bara en sån sak.