Visstja!

Jag har ju inte delat med mig av min musikupplevelse. Vi var på konsert förra helgen. Jag och mannen. Vi såg Linnea Henriksson. Och kanske har jag glömt att berätta det, för att det inte var en så fantastisk upplevelse som jag hade hoppats. Visst det var bra. Absolut bra. Hon är härlig och ett energiknippe på scen. Många bra låtar också. Men det är lite för poppigt för min smak. Lite för mycket synthar. Jag hade hoppats att hon skulle vara mycket mer jazzinfluerad. Lite mer tillbakalutad. Cool. Sval. Och samtidigt lite crazy. Nu var hon bara crazy.

Det var också lite kort. 45 min. Sen kom extranumret. Kändes liksom snopet. Jaha. Nu då? Sen gör det förstås ganska mkt att vi inte kan hennes låtar. Förutom de mest kända.

Den största behållningen av kvällen var att vi sedan satt vid ett bord och drack drinkar och pratade. Pratade pratade pratade. Hela kvällen. Till över midnatt. Om oss, om barnen, om var vi ska bo. Om vad vi ska jobba med. Om vad vi vill göra och vad vi inte vill göra. Inte för att vi blev så mycket klokare. Inte för att vi vet mer nu. Vi löste inga världsproblem direkt. Men vi pratade. Och vi drack Irish coffee. Bara en sån sak.