Vi som till och med flyttade hela köket för att finta bort dem. Men icke. De har hittat oss. Eller rättare sagt maten... Igår såg jag fotspår i majsmjölet och att någon bitit hål på påsen... I dag lever inte den stackaren som åt majsmjöl till kvällsmat. Tyvärr får man väl säga. För det är ju inget nöje direkt att sätta ut fällor. Men det gjorde vi. Och stackaren gick rakt i fällan.
Vi är ju luttrade nuförtiden och vet att man ska knyta fast fällan i nånting. Så att den halvdöda musen inte springer iväg med fällan. Så i morse när jag var på väg till tvättstugan och svängde runt hörnet hängde det en död mus i en råttfälla i ett snöre från bokhyllan. I ögonhöjd. Och på ett mycket kvinnligt och förnedrande sätt ryggade jag snabbt tillbaka med ett halvkvävt skrik och hämtade min man. Jag hatar att jag blir så larvig. Men det är ju så himla äckligt. Så. Himla. Äckligt!
Nu är den död. Allt som eventuellt kanske på något sätt har varit i kontakt med den nu döde musen är bortslängt och tvättat och rensat och förträngt. Nu vänder vi blad och går vidare. Vi har gillrat tre nya fällor. De är fastbundna. Och jag undviker tvättstugan helt och hållet.
För det finns fler. När Vildis skulle kolla vad vi ojade oss över och släntrade in i lekrummet, såg hon hur en rackare smet in under dörren. Livs levande. För tillfället.
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
2 kommentarer:
Verkar vara riktig invasion i år. Barnen vill dock ha dom som husdjur och speciellt dottern gillar inte att vi har fällor. Har ni haft sådana diskussioner med era barn?
Radera
I år är även barnen lite mer luttrade, så de har inte nämnt något mer än att det är synd om mössen. Och det tycker ju vi också. Förra året pratade vi mer om det, men det blev ingen jättestor grej. Det finns väl fällor där man liksom bara fångar musen levande och sen får bära bort den långt långt bort..? Men det känns som att det kanske inte hjälper i längden. Men visst är det ett svårt dilemma. Man vill ju förmedla inställningen att inte döda/plåga djur...
I morse höll vi dock tyst om vår fångst. Då hade vi en mus i fällan som inte dött. Det var plågsamt och min man fick det roliga jobbet att slutföra vårt dåd...
Skicka en kommentar