torsdag 30 juli 2015

Vilse i skogen

Det känns rätt dumt efteråt när man tappat bort nån, och nån aldrig var borttappad.

Idag tappade jag bort min mor i skogen. Och jag tappade bort henne på riktigt. Och jag jagade upp mig jättefort. För hon var borttappad.

Först var hon där 20 m bort. Och sen var hon inte det. Och jag ropade lite. 'Vart tog du vägen?' Tjoade. Hohoade. Ropade högre. Och högre. Och så ännu högre. Jag började irra runt. Leta. Ropa. Förtvivlad. Uppjagad. Att gå där i skogen. Och ropa 'Maammaa!' det allra starkaste man kan. Det snurrar en hel del bilder i huvet. Man hinner tänka en del. Jag sprang fortare. Runt runt. Hit och dit. Skrek. Grät. Markerade med en hink vart jag senast såg henne. Ringde min man. Innan jag skulle ringa Missing People... Typ.

Sen hittade jag henne 800 m bort. Som om ingenting hade hänt. Hur snabbt kan en 81-åring gå egentligen?!

fredag 17 juli 2015

En syn att skåda

Vet ni hur en rädd liten mus låter? Precis som en pip-leksak. Jag har alltid trott att pipet i leksaksmössen är en kul grej. Men de låter verkligen så. Pip pip pip. När man trycker på dem. Eller biter på dem. Och det ljudet fungerar utmärkt som väckarklocka. Jag har aldrig hoppat upp ur sängen så snabbt. Och rusat fram och slängt igen sovrumsdörren. Medan jag såg en glimt av en katt och en levande pipleksak utanför i vardagsrummet. Jag har heller aldrig saknat min man så mycket som då.

I en halvtimme låg jag kvar och lyssnade. Inte ett ljud. Inte ett pip. Till slut var jag ju tvungen att smyga ut och kika. Inte ett spår. Och jag inser att vad dumt det var att jag låg kvar. Nu vet jag inte alls om de fick tag på den, eller om den smet ner i nån springa, eller om den ligger och trycker någonstans. Nu får jag smyga runt på tå och försiktigt kika in under saker för att se om den finns. Och katterna verkar tämligen ointresserade och låtsas vara oskyldiga.

Utan resultat gick jag sedan in i badrummet. Efter en stund hör jag pipleksaken igen. Ja, de har hittat den. Ta den nu, kattrackare. Så blev det tyst igen. Jag kikar ut från badrummet och där sitter två vaktposter framför vita byrån. En aktiv och en passiv lite längre bort.

Jaha katter. Ni behöver alltså hjälp. För att själv fånga en levande mus tänker jag inte ge mig på. Den får offras till katterna. Det får bli team work.

Musen sprang över golvet. Katterna efter. Medan jag sprang upp i trappan.

Musen sprang in under byrån. En katt kröp under. En katt tittade på. Jag hämtade en innebandyklubba.

Musen sprang in i garderoben. En katt sprang efter. En katt tittade på. Jag petade bort filtar och påsar och skor med en flaggstång.

Musen kröp under en filt på golvet. Katterna nosade på fel ställe. Jag lyfte på filten med en innebandyklubba.

En katt fångade musen. Jag jublade och sprang och öppnade dörren. Se här! Spring ut med ditt byte. Duktiga katt. Katten sprang in under soffan och släppte musen. För att se om vi kunde fånga den igen.

Pipleksaken sprang iväg. Katterna efter. Jag sprang upp i trappan och skällde på kattskrället.

Musen börjar sloka. Katten fångar den flera gånger. Jag försöker jaga ut katten medan musen är i dess mun. Men då släpper den musen och jag sticker till trappan.

Jag hamrar, skriker, skäller, bankar med innebandyklubban, öppnar alla dörrar. Katterna vimsar förvirrat runt och släpper musen. Musen ligger stilla och flämtar förtvivlat.

Jag får upp den på innebandyklubbans blad. Katterna tittar på. Jag bär ut den. Hämtar en spade. Ber om ursäkt. Och har ihjäl den.

Nu är det lugnt i huset. Och jag undrar stilla hur katterna väljer att tolka dagens händelse.

1. Man får inte ta in möss i huset. Det ska jag komma ihåg.
2. Matte verkar gilla möss. Jag ska fånga fler åt henne.
3. Matte vill ha mössen för sig själv. Jag ska ta in flera stycken och lägga i hennes säng när hon sover.

torsdag 16 juli 2015

Skräckblandad förtjusning

Med skräckblandad förtjusning skickar jag iväg man och barn till svärföräldrarna några dagar. Och kvar blir jag och katterna. Tanken svindlar. Magen knyter sig. Vad ska jag göra? VAD SKA JAG GÖRA?!

För denna plötsliga egentid är inte helt planerad. Det passade bra. Och vi har ingen kattvakt. Ju. Och det finns alltid nåt att göra. Alla mina projekt. Jag kan hålla på med foton. Jag kan städa kartongrummet. Jag kan fixa rabatten. Eller jag kan äta glass och läsa en bok. Slappa. Träffa vänner. Bara jag planerar och tänker efter vad jag vill. Vad jag verkligen vill utnyttja tiden till. För tiden måste ju utnyttjas. Det här är en chans. En möjlighet. Ta vara på den och gör nåt bra. Tänker jag maniskt.

Samtidigt som jag ojar mig över att jag inte är med familjen. Nu när vi har semester samtidigt. Då ska vi väl passa på att umgås. Allihopa. Och allt kul som de ska göra som jag missar.

Så jag sätter mig vid datorn. I tystnaden. Och skriver ett inlägg här. Det är nåt jag verkligen vill. Men sen då? Nu då? Nu måste jag skriva listor. Planera. Verkligen tänka efter. Känna efter. Vad vill jag?

Hjääälp! Jag vill inte!

onsdag 1 juli 2015

Goda grannar

Jag har alltid varit både avundsjuk och skrämd av dessa nybyggda områden där familjerna är i samma fas och har lika gamla barn, lika stor bil och där husen står så tätt att de ser in i varandras sovrum. Hur barnen får tusen kompisar, hur familjerna hämtar varandras barn på dagis och hur de får vänner för livet.

Skrämd av insynen, det påtvingade umgänget och likformigheten. Avundsjuk på gemenskapen och grannsämjan. 

För så har inte vi det. Vi bor inte lika tätt. Vi har ingen insyn. Vi är i olika fas i livet. Och vi har ingen som helst gemenskap. Tyvärr. För våra grannar har redan gjort det där. Deras barn har redan växt upp. De har redan en massa grillkompisar. De orkar inte hämta fler ungar eller passa fler katter. Det fick vi också reda på när vi som sista utväg frågade våra närmsta grannar om de kunde se till katterna en gång per dag när vi var på Cypern. Frun sade javisst och fick sedan en rejäl utskällning av sin make. De hade minsann passat katter i 16 år och skulle inte passa några jä..la katter igen.

Och där stod jag. Generat trampande. Ursäktande. Att vi kan fråga nån annan. Det går så bra. Nån som bor två kvarter bort. Men som är i samma fas och förstår att man kanske behöver hjälp ibland. Och som uppskattar en god konjak som tack för hjälpen. Och som kan säga nej på ett betydligt smidigare sätt om det inte passar. 

Foto: Hildisvildis Photoshop: Fru Olsson