Goda grannar

Jag har alltid varit både avundsjuk och skrämd av dessa nybyggda områden där familjerna är i samma fas och har lika gamla barn, lika stor bil och där husen står så tätt att de ser in i varandras sovrum. Hur barnen får tusen kompisar, hur familjerna hämtar varandras barn på dagis och hur de får vänner för livet.

Skrämd av insynen, det påtvingade umgänget och likformigheten. Avundsjuk på gemenskapen och grannsämjan. 

För så har inte vi det. Vi bor inte lika tätt. Vi har ingen insyn. Vi är i olika fas i livet. Och vi har ingen som helst gemenskap. Tyvärr. För våra grannar har redan gjort det där. Deras barn har redan växt upp. De har redan en massa grillkompisar. De orkar inte hämta fler ungar eller passa fler katter. Det fick vi också reda på när vi som sista utväg frågade våra närmsta grannar om de kunde se till katterna en gång per dag när vi var på Cypern. Frun sade javisst och fick sedan en rejäl utskällning av sin make. De hade minsann passat katter i 16 år och skulle inte passa några jä..la katter igen.

Och där stod jag. Generat trampande. Ursäktande. Att vi kan fråga nån annan. Det går så bra. Nån som bor två kvarter bort. Men som är i samma fas och förstår att man kanske behöver hjälp ibland. Och som uppskattar en god konjak som tack för hjälpen. Och som kan säga nej på ett betydligt smidigare sätt om det inte passar. 

Foto: Hildisvildis Photoshop: Fru Olsson