Loppisklapp

Lill-Tjorvas fick den här fina ljusslingan i julklapp. Ett loppisfynd som jag sparat på. Jag är så nöjd. Vilka mysiga bilar! Nu hänger de i vårt sovrum...

Rör inte vår gran

Vi glömde vattna granen innan vi for. Den ser fortfarande fin ut. Men våga inte ens andas på den. För då rasar varenda barr. Och eftersom vi ska ha gäster över nyår och ska fira jul en gång till efter det så får verkligen ingen röra vår gran. Alls.

Vår gran tål nämligen att visas upp. I princip är det den finaste granen på många år. Jämn, tät och välformad. Och välklädd. Mycket välklädd. Med mycket pynt. Allt i ungefär samma höjd... En knapp meter över golvet... För är det nåt man får här i huset så är det att klä granen precis som man vill. Man får hänga upp hur mycket som helst. Man får hänga upp saker man gjort i skolan och på dagis. Det får vara rött glitter. Man får hänga dit smäll-karameller stora som hus. Man får det. Jag flyttar nästan inte en enda grej. För vet ni. Granen har vi för barnens skull.

Ja ni vet ju det. Jag måste dock säga det högt. Och kanske påminna mig själv ibland. För jag vet hur en perfekt gran ska se ut. Med röda kulor. Med ett fåtal fina prydnader. Med tunt fint glitter och inget blafs. Men inget barn blir glad av att det är mamma som klär granen. Att kulan man sätter upp flyttas till en annan gren. Att smäll-karamellerna göms undan. Allt detta vet jag. Och jag får bita mig lite i kinden och skärpa mig. Men det går. Och så har vi den finaste granen också...

Så säger man bara inte

På självaste julafton. Står jag och gör bort mig. Av någon anledning kom vi att prata om Peter Jöback. Det var inte jag som tog upp ämnet, så det kan ha varit en kupp. Någon som gillrade en fälla. Planterade och skördade sitt offer... För jag råkade säga att jag inte gillar honom. Att han är lite pretentiös. Och svärmor höll med. Så jag tror jag gick igång lite. Och kanske tom sade att 'Nä honom tål jag inte'...

Några timmar senare. Jag öppnar en av mina tre julklappar. En stor tung bok. Och rimmet lämnar inget att tvivla på. Här kommer Peter Jöback. Med bok och dvd. Fånigt leende hoppas jag att ingen minns eller hörde eller kommer ihåg eller åtminstone inte nämner vår tidigare diskussion. Men jodå. Jag blir tydligt påmind. Och rodnar. Och stammar att han sjunger ju väldigt bra... Lite pretentiös bara... Och så tystnar jag. Man kan inte rädda den situationen... Jag och min stora trut.

Nu tindrar vi

Så gott det går. För om igår verkligen hade varit den sista dagen så var det en ganska skitdag. Tjat, gnäll, ynk och tjafs. Det finns inget som är roligare än I-paden. Inte ens att klä granen. Man vill alltid har fler än 2 lussebullar. Annars blir man sur. Det är alltid den andres fel. Sluuuta!! Mammaaaaa!!

Som tur var verkade vi få en chans till. Så vi tindrar vidare. Med julegran och struvor. Så nära en perfekt julstämning man kan komma. Och som vanligt är granen ovanligt fin i år.

Ha en riktigt skön och god jul alla!
Önskar Fru Olsson

Domedagsfeeling

Tänk om det verkligen är så. Att det är den sista dagen i morgon. För alltid.

Ibland när det är isande kallt så tänker jag att tänk om det bara blir kallare och kallare nu. Eller om det regnar riktigt mycket - att det aldrig ska sluta. Eller när det är högtryck och det skulle bli bara varmare och varmare. Vad skulle hända? Hur länge skulle man överleva? När slutar information och kommunikation att fungera? Vart skulle man ta vägen? Tanken är svindlande och jag får ont i magen en stund. Tills snön smälter, regnet upphör eller värmen går ner...

Och så kommer dessa profetior. Om ett visst datum. För tänk om det verkligen är sant. Att nu är det slut. Mitt i all julstress, jobb och vardagsgnäll. Det blev inte mer än så här. Jag hann inte köpa alla julklappar. Och nu spelar det ingen roll längre. Ingenting spelar roll längre. Och det kan man ju fundera på en stund...

Fast varför skulle jorden gå under just när jag lever?
Fast varför inte?

Jag vill verkligen inte att världen går under.
Jag går och lägger mig nu.
Hejdå...

Det fattas något

En fundersam kväll. Dottern innan hon ska sova.
- 'Det känns som att det fattas nåt i vår familj. Inte nån person eller så. Utan Glädje.'
Hjärtat snörps åt.
- 'Men vi har väl Glädje i vår familj? Vi har ju kul ihop.'
- 'Jo, men inte max. Men vi har max i Arghet...'

Och det är lite sant. Just nu är det en sliten och trött familj. Som behöver mindre Arghet och mer Glädje. Men lite julstress ska nog ordna till det... Och lite fler trasiga bilar kanske... Lite mer vabb... Och så alla surdegar på jobbet som skulle vart klara i år...

Ibland har man tur

På väg hem från jobbet. I bilen. Det gick sakta förbi golfbanan. Det var solnedgång och disigt. Och oerhört vackert. Och så en ensammen skidåkare på det. Jag tog upp mobilen i farten. Sneglade med högerögat och sträckte ut armen så långt jag kunde åt passagerarsidan till. Och knäppte av en radda bilder. Och hoppades på det bästa.

Ibland har man lite tur. Rak horisont... Och så överlevde jag också...

Min bil är inte lik din bil...

...det är en skitbil. Båda två faktiskt. Oj, vad vi har haft dyra bilar den senaste tiden. 3500:- hit och 3500:- dit. Och då har vi ändå haft tur att det inte kostat mer...

Förutom att jag då körde fast häromdagen, som jag skrev om tidigare. Så var det bara några dagar före det som storbilen inte startade. Den fick bärgas bort och datakillarna på bilverkstaden bootade om den.

När jag häromdagen åkte på kundebesök med den andra bilen. Och missade en avfart. Och inte kom av E4'n på några kilometer. Och med panik i blicken försökte komma på hur jag skulle komma tillbaka. Och samtidigt försökte ringa kunden för att erkänna sen ankomst. Mitt i den cirkusen så började en lampa blinka. En sån där lampa som man förstår att man bör kolla upp vad den betyder. Och som man kan ana att det står typ 'Stanna Bilen' på. Typ 'OMEDELBART!' Min kollega i baksätet fick instruktionsboken kastad i knät. Men han hade fullt upp med att dessutom vägleda mig tillbaka på rätt spår. Så när vi väl kom fram så rusade vi in till vårt möte.

Det visade sig sen. Efter mötet. Och enligt instruktionsboken. Att kylarvätskan behövde fyllas på. Och den tidigare så taffliga Fru Olsson åkte till en mack. Läste innantill i instruktionsboken. Fick faktiskt upp motorhuven. Klurade ut vart man skulle kolla nivån på kylarvätska. Konstaterade faktum. Smutsade ner fingrarna. Tog med instruktionsboken in. Pratade med vänlig själ. Fick hjälp och stöd och fyllde sedan vant och obehindrat på kylarvätska i förhoppningsvis rätt hål och körde hem. Helt otafflig skulle man kunna säga.

Nu var det ju inte slut där. För problemet berodde på läcka och det kostade naturligtvis 3500:- att fixa. Samtidigt som den bilen fick sin översyn skulle mamman i huset skjutsa barnen till skolan i storbilen. Som än en gång vägrade starta. Men hallå! Så nu är bärgningsbilen på väg... Igen... Får man hoppas att det inte kostar mer än 3500:- denna gång också? Sorry ungar! Inga julklappar i år...

Här har ni mitt bidrag

Idag strösslas det med gulliga luciagubbar och gummor på Facebook och Instagram. Jag vill ju inte vara sämre än att jag också delar med mig av mitt firande. Det här var nämligen det närmaste luciafirande jag kom idag... En tindrande luciakrona på bordet... Och lite degande med otindrande 2-åring...

Jag hatar att vara tafflig

Jag blev insnöad häromdagen. Jobbade hemma och snön vräkte ner. Stockholm gick i spinn och ingen kom nån vart. Själv skulle jag bara hämta barnen på dagis och skola. Och just denna dag stängde dagis prick kl 16. De ringde tom runt för att säkerställa att vi skulle hinna till kl 16. Prick. Helt säkert. Visst svarade jag. Jag börjar i tid. Vad kan gå fel liksom? Ja, till exempel allt.

När jag kom ut i god tid såg jag förödelsen. En halvmeter snö omringade bilen. Bara att börja skotta. Och skotta. Grannen var också ute på sin uppfart. Vi hejade och beklagade oss lite.

När bilen var utskottad så tog jag sats. Backade, svängde och kom ut på gatan. Den oplogade gatan. Lade om från backen och gasade försiktigt. Inget hände. Jag var fast. Kom varken framåt eller bakåt. Mitt på vägen. Framför grannens uppfart. Grannen som var ute och skottade fram sin bil. För att hämta sina barn. Där stod jag mitt i vägen.

Han kom till undsättning förstås. Stor och stark testade han också. Han kom heller inte ur fläcken. Men han skulle skotta fram sin bil, sen kunde han dra loss mig. Sade han. Om han kom förbi med bilen förstås... För det stod visst en bil i vägen...

Själv roddade jag med telefonsupporten. Dvs min man. För hur skulle detta lösa sig. Dagis som stänger och allt. Nu ordnade det sig med en god vän med fyrhjulsdrift som kom till undsättning och hämtade alla barn. Och grannen och jag kunde med gemensamma krafter till slut få tillbaka bilen på sin plats igen.

Men att stå där. Med en stor fet bil fast i snön. Visst jag fattar att man kan skotta undan. Man kan dra loss. Man kan putta om man är stark. Man kan lägga sand. Men att liksom göra det. Att ta tag i detta bilproblem. Jag känner mig oerhört tafflig och handfallen. Jag skottar lite här. Provar igen. Duttar liksom runt och ojar mig. Och grannen backar och tutar och puttar och är driftig. Han kom på att lägga filtar under framhjulen. Men det funkade ändå inte. Då såg han att handbromsen var i. MEN! Handbromsen är i. Sade han. Ja, men det har den inte varit hela tiden. Sade jag. För så var det ju. Jag hade inte backat med handbromsen i. Jag hade lagt i den av gammal vana efter nåt av testerna. Efter att han provat också. Helt säker är jag. Men jag är också helt säker och övertygad om att han nu kommit på varför jag överhuvudtaget körde fast...

Åh, jag hatar att vara tafflig!

Att få kommentarer

Jag har fått en del kommentarer om att det är svårt att skriva kommentarer på bloggen. Och nej - just de kommentarerna fick jag inte på bloggen...

Och det är ju jättesynd för jag älskar när jag får kommentarer. Då inser jag att jag faktiskt finns, syns och hörs. Jaja, inte hörs då... men det andra. Nån ser mig. Nån läser. Och nån tar sig tid att kommentera. Det är så himla uppskattat!

Så nu har jag ändrat lite inställningar. Tryckt på några knappar. Dragit i lite trådar. Från och med nu kommer kommentarsfältet upp som ett litet eget fönster. Det har jag sett att det funkar på andra bloggar. De andra bloggarna får nämligen massor med kommentarer. Så nu kanske jag får det jag också?

Så in och kommentera mera! Och säg gärna till om det inte funkar. Skriv det i en kommentar bara...

De finns på riktigt

Jag orerade en gång här på bloggen och drömde mig tillbaka till den tiden då jag cyklade till Stjärnhallen och köpte Sugoläsk. Då fick jag veta av en läsare att Sugoläsken återuppstått. Man kan köpa den i Dingtuna av alla ställen. Och det lade jag förstås på minnet.

För nån vecka sen var vi hemom till föräldrarna i Västerås. Mor ville på matt-jakt till Erikslund och det ligger ju typ ganska nära Dingtuna, så vi svängde förbi där på hemvägen. Och där var de! Min barndoms favoritglass. Och visst smakade de precis som förr... Och visst är de lika kalla att hålla i... Och visst får man fortfarande ont i mungiporna av plastkanten...

Jag köpte med mig en kasse hem så nu ska här frossas. Och jag har inte berättat detta för barnen. Vissa barndomsminnen behåller man för sig själv. De här är mina...

Får man smaka?

Lill-Tjorvas och jag gjorde en fin snölykta häromkvällen. Det tyckte han om. 'Jag älskar sån tårta', konstaterade han förnöjt.

Ett besviket barn...

Plötsligt var det december och adventskalendern skulle fram. För en gångs skull hade jag haft framförhållning nog och köpt kalender redan i oktober. En till varje barn. Nu är jag en sådan här dålig mor som inte köper 3x24 julklappar och slår in i små paket och hänger på en handbroderad julbonad... Även om jag verkligen skulle vilja och nog skulle passa som en sådan mor, så hinner jag det helt enkelt inte. Men vi köper oss fria med dyra fina kalendrar med lite plastskräp i istället. Vi har testat de flesta, Lego, Playmobil, Pokemon, Petshop. I år blev det Lego Friends till dottern, men eftersom sonen redan haft Lego Star Wars så hittade jag som tur var en annan Star Wars-kalender. Till Lill-Tjatten beställde jag en fin Mumin-kalender.

Tiden gick och vid nåt tillfälle nämnde sonen att det där med Star Wars, det hade han växt ifrån nu. Han ville ha en Champions League-kalender. Gulp, tänkte mamman, men gjorde inget åt det. Köpt är köpt och det kanske inte är så tokigt när han väl får den... Hoppades mamman.

Så blev det alltså 1 december och kvällen före lämnades kalendrarna över. Lill-Tjorvas och Vildis var nöjda medan A-son muttrade. Jag sade att vi kanske kan försöka byta den eller nåt, men att vi pratar om det i morgon.

På morgonen den 1 december kommer en besviken son in till oss och visar vad han fått i första luckan. En pappersfigur. Och med insikten att han dessutom sabbat alla möjligheter att eventuellt få byta kalender genom att öppna första luckan. Tårar rinner och besvikelsen är ett faktum. Och mammans hjärta blöder. Att det ska svida så. Och bara för en julkalender. Men jag kan ju helt enkelt inte gå och köpa en ny kalender. Så bortskämda barn vill jag inte ha. Men jag grämer mig och tycker lite synd om. Och erbjuder till slut att jag kan betala halva om han vill köpa en ny...

Men då har det gått över. Så klart. Den duger bra. Han kan skratta åt den lilla löjliga pappersfiguren... Och redan i nästa lucka får han en cool nyckelring med R2/D2...

Spik i foten?

Jag fick ett tips från en vän här på bloggen om hur man bäst botar hälsporre. Eftersom vännen är pålitlig har jag nu varit på min första behandling hos denne naprapat/akupunktör eller vad titeln nu kan heta. Tänk dig att du har väldigt ont på en viss punkt i din fot. Sen går du till en karl med hyfsat starka nypor som under 40 minuter trycker det hårdaste han kan på just den punkten. Samtidigt som han pratar om ditten och datten för att avleda dig från smärtan. Jag har ingen som helst aning om vad jag svarade på 'ditten och datten'-pratet...

När han sedan är klar så sticker han på fullaste allvar in fem stycken nålar i din häl och hälsena och sen går han. Och så ligger man där. Med foten i vädret och huvudet stirrande ner i ett golv i tjugo minuter. 600 kronor fattigare haltade jag ut på min fot. Och nu har jag väldigt höga förväntningar...

På måndag ska jag dit igen. Vad kul!

Det taskiga är att det inte syns hur stora och eländiga nålar han stack i min häl...

Bättre begagnad

Jag vet inte. Den här hade vi tänkt sälja på Blocket. Vi kanske måste pruta på priset lite...?

De är tillbaka!

Vi som till och med flyttade hela köket för att finta bort dem. Men icke. De har hittat oss. Eller rättare sagt maten... Igår såg jag fotspår i majsmjölet och att någon bitit hål på påsen... I dag lever inte den stackaren som åt majsmjöl till kvällsmat. Tyvärr får man väl säga. För det är ju inget nöje direkt att sätta ut fällor. Men det gjorde vi. Och stackaren gick rakt i fällan.

Vi är ju luttrade nuförtiden och vet att man ska knyta fast fällan i nånting. Så att den halvdöda musen inte springer iväg med fällan. Så i morse när jag var på väg till tvättstugan och svängde runt hörnet hängde det en död mus i en råttfälla i ett snöre från bokhyllan. I ögonhöjd. Och på ett mycket kvinnligt och förnedrande sätt ryggade jag snabbt tillbaka med ett halvkvävt skrik och hämtade min man. Jag hatar att jag blir så larvig. Men det är ju så himla äckligt. Så. Himla. Äckligt!

Nu är den död. Allt som eventuellt kanske på något sätt har varit i kontakt med den nu döde musen är bortslängt och tvättat och rensat och förträngt. Nu vänder vi blad och går vidare. Vi har gillrat tre nya fällor. De är fastbundna. Och jag undviker tvättstugan helt och hållet.

För det finns fler. När Vildis skulle kolla vad vi ojade oss över och släntrade in i lekrummet, såg hon hur en rackare smet in under dörren. Livs levande. För tillfället.

När barnen ringer från skolan

Dottern ringer på mobilen. Mitt på eftermiddagen. Det ekar lite eftersom hon gått in på toaletten för att ringa. I hemlighet. Bara för att hon måste. Hon är så entusiastisk.

- Vet du vad jag lärde mig på trombonen idag?
- Nä.
- Do do do doo...
- Eh vilken låt är det?
- Å wen thö sejnts...
- Jaha! Vad bra. Då kan du vara med när vi jammar på kollot i sommar.
- Japp. Det vara bara det. Hejdå. Puss puss.

Klick.

När barnen ringer från skolan. Det kunde ha varit mycket värre. Inser jag.

Bättre förr

Vi letade fram lite gamla spel hemma hos mor & far i helgen. Som underhållning till barnen. Och som alternativ till alla I-pads, Nintendos, mobiler och datorer. Det vill säga helt vanliga spel som jag lekte med när jag var barn. Lyckligt ovetande om framtidens tusen gånger roligare alternativ...

Vildis blev dock eld och lågor över ett gammalt Solitaire i tidstypiska färger. 'Åh. En så här vill jag köpa.' Tyckte Vildis. 'Haha.' Svarade A-son rappt. 'Det finns inte nuförtiden. I så fall en radiostyrd sån där, som snurrar runt eller nåt...'

Och det är nog sant. Nu finns det säkert en app man kan ladda ner. Och antagligen kan man välja färg så att man fortfarande får den rätta retro-känslan... Och kanske kan man till och med få lite 'tips and hints' så man nån endaste liten gång kan lösa det där förbaskade Solitaire-spelet...

Glasyr!

Vi har en del glasyr-problematik nuförtiden. För det är så kul att göra glasyr. I olika färg. Speciellt att blanda färg... Första gången kom dottern bedrövad in till mig när jag badade Lill-Tjorvas. Hon hade läst lite fel. Och tog 1 deciliter vatten istället för 1 matsked vatten... Glasyren blev aningens blaskig. Och färgen hann hon inte ens komma till. Och sen var florsockret slut...

Nytt florsocker inhandlades och ny sockerkaka bakades. Så vi skulle ha nåt att lägga glasyren på... Och färgen blandades. Och blandades. Och blandades. Lite mer grönt. Och lite mer rött. Och så bara lite blått till. Och så lite grönt... Till slut blev allt bara svart.

Alla dessa grytlappar

Nu har sonen levererat sin variant på grytlapp. Och han har ju symaskins-körkort gubevars. Här snackar vi grytlapp. Mycket tjusig och till och med användbar. Jag funderar dessutom på att skapa en egen blogg-kategori för alla grytlapps-inlägg. Så ni hittar dem lättare menar jag...

Hur inspirerad kan man bli?

Jag hade en riktigt lyxig dag häromdagen. Jag var på inspirationsdag hos Confex med temat 'Kvinnor i tiden'. De hade samlat ihop ett imponerande gäng som på ett eller annat sätt skulle inspirera oss. Flera personer som jag länge velat se och höra. Jag hade otroliga förväntningar och vågade inte tro på att det verkligen skulle bli av förrän jag satt där på Cirkus med min väninna.

 

Ulla Skoog med pianist underhöll mellan föreläsarna. Hon var rapp och rolig som vanligt. Först ut var sedan Mia Törnblom. Som jag har velat se så länge. Och det första som slog mig var att vilken konstig röst hon har. Hur ska man orka lyssna på den? Men det gick snabbt över. Hon rev igång. Hon bjöd på sig själv. Jag skrattade och grät. Hon var konkret och jag kan nu både assa och dissa.

Nästa på tur var Annika Östberg. Vilken kontrast. Stor och ståtlig stod hon helt stilla på scen och berättade sin historia. Rakt upp och ner. Lugnt och nästan lågmält. Och det var knäpptyst på Cirkus. Jag blev oerhört berörd av hennes livsöde. Och de insikter hon tagit till sig under sitt liv. En imponerande kvinna.

Efter lunch fick vi träffa Martina Haag. Jag har läst några av hennes böcker och tycker att hon är fyndig och rolig. Hennes sommarprat hade också ett bra upplägg med många cliff hangers. Idag imponerade hon inte lika mycket. Det kändes lite ytligt i förhållande till övriga talare. Hon var finklädd och högklackad och lite skrytsam på nåt sätt. Nej, det gick inte fram riktigt och budskapet kändes tunt.

Sen kom en ny förälskelse för min del. Bob Hansson. Jag har aldrig sett honom men oj - han tog oss med storm med sin ödmjuka och kärleksfulla uppenbarelse. Vimsig, dramatisk och helt enkelt underbar.

Anders Lundin är också en favorit. Han är klurig och finurlig. Han skulle prata om att vara lagom bra. Men beskrev sen hur han minutiöst hade förberett sig och planerat för alla eventualiteter när han var programledare för Eurovision Song Contest tillsammans med Kattis Ahlström. Kul att se, men det kändes inte som att temat på hans föreläsning stämde med innehållet. För det blev ju bättre än lagom. Eller?

Sist ut var Lou Rossling. Vilken kvinna. Vilken energi. Jag hade inte hört talas om henne, men hon var otroligt inspirerande och en frisk fläkt. Hon hade varit lärare och berättade på ett gripande och innerligt sätt om hur vi behandlade våra barn i skolan på den tiden. Hon hade dragit kloka slutsatser och var väldigt inspirerande.

Ja, det var en underbar dag som berörde mig starkt. Jag och min väninna skrattade och grät om vartannat. Men vi njöt precis hela tiden. Full av inspiration gick jag sen hem och fortsatte min vardag, mitt jobb och mitt liv precis som vanligt...

Noll koll

Jag har verkligen noll koll. Det var ju inte alls sista avsnittet av 'Bonde söker fru' igår. Det var del 10 av 13. Va?! Jag hade liksom ställt in mig på att nu var det över. Nu var vi redo att välja. Jag vet ju tom vilka de behöver välja. För att det ska bli bra. Och i ärlighetens namn så hade det till och med varit lämpligt att göra det där valet nu. Mycket lämpligt. Innan alla dessa dejter på tu man hand. Och allt detta pussande. Nu är det inte bara slem-Johan som pussar sina tjejer. I princip alla har gjort det. Tom charmige Bengt. Har pussat på båda sina damer. Och jublat. Så nu tror båda att de ska bli valda. Att deras känslor är besvarade. Bra för tv. Dåligt för damerna. Bu för Bengt.

Den enda som hittills har hedern i behåll är gentlemannen Klas. Som bara pussat på en tjej. Och som dessutom verkar kär! Och som inte funderar på vem som är mest huslig. Sven-Arne har förvisso också bara pussat på en tjej. Men han har bara haft en dejt. Plus att han pussade på fel tjej. Nu tror hon säkert att han ska välja henne. Men det ska han väl inte?

Men det värsta momentet var när Johan hade grillparty med sina vänner. Och visade upp sina två troféer. Som ska frågas ut och bedömas av vännerna. Och sen vill han ha tips på hur han ska välja. Två fina praktexemplar hade han att visa upp och båda vill ha honom. Som om han ska köpa ny bil eller nåt. Vilken färg tycker ni jag ska välja?

En annan sak som slår mig. Om det nu blev nåt par där i somras. Som håller ihop fortfarande. Och de på onsdagkvällarna sitter uppkrupna i soffan, tätt intill varandra, och kollar på programmet där de träffades och blev kära. Hur tar man sig då igenom den andra dejten. Den som ser minst lika mysig och innerlig ut som den de själva hade haft. Alltså det är en så absurd situation. Jag hoppas nån går därifrån. Elin - stick. Han är inte värd det. Han är inte värd förnedringen.

Bonde söker fru

Besvikelsen förra veckan när jag skulle kolla avslutningen av 'Bonde söker fru'. Och inser att det inte är nåt den onsdagen. För det är nån jädrans fotboll. Med nån jädrans Zlatan. Så jag fick vackert vänta på finalen. Ända till nu. Det är inte många tv-program jag följer, men 'Bonde söker fru' har jag följt i år. Och jag har sedan länge bestämt vem de ska välja...

Men det är ju ett väldigt märkligt koncept. Det här att ta hem ett gäng tjejer till gården. Att gå på date med allihopa. Flirta lite. Pussa lite. Och så sitter tjejerna där och blir kompisar på låtsas. Men konkurrerar och blir svartsjuka egentligen. Om jag nu var en av dessa tjejer skulle jag vara oerhört svartsjuk. Och speciellt om han skulle hålla på och pussa på flera stycken. För att han har så svårt att bestämma sig. Jamen pussa inte nån förrän du bestämt dig då. Man kan ju inte pröva sig fram. Inte när de andra tittar på i alla fall. Men jag är väl lite gammalmodig där.

Nåväl. Årets bönder är mysiga på olika sätt. Den till synes lite tafatta men oerhört snälla Klas. Jag beundrar verkligen hur respektfullt han hanterat sina olika damer. Den verkligt tafatta Sven-Arne. Som är bränd och rädd och så oerhört blyg. Alltså oerhört blyg. På ett förstås charmigt sätt så tjejerna vill ta hand om honom. Sen den lite slemmige Johan. Det är han som pussar runt och provar sig fram. Ocharmigt om du frågar mig. Och så charmknutten själv. Bengt. Mysfarbrorn med tomteskägg och plirande ögon och kluckande skratt. Jag förstår att tanterna blir prilliga.

Ikväll bestämmer vi oss. Jag menar. Ikväll bestämmer de sig...

Ständigt detta festande

Det var en tung helg. Två fester har jag hunnit med. På samma helg. Vi började med Halloween-fest på fredagen. Häx-kläder på. Drink med döskallar. Spindelväv. Självlysande småkryp. Tops med öronvax och diverse småspöken. Sen lite Limbo på det. Folk föll som furor. En del grät när de åkte ut. Och sen var det spökrunda och dansstopp. Som sig bör. Efter en sån kväll känner man sig minst sagt hängig...

Sen vilade vi en dag för att åter ta på festkläderna på söndagen. Denna gång med tema sport. Oj vilka lekar. Det sprangs, hoppades, jagades. Ingen grät och alla fick godispåse.

På nåt sätt är det lika jobbigt med en festhelg nu som förr i tiden. Bara att föremålen för festen fyller 9 istället för 19 och 29. Men ett gäller fortfarande. Det är kul med fest! För jag är en festis!

Har ni sett vilken rolig deg?!

Kanske världens sämsta rubrik på ett inlägg. Men faktiskt världens bästa pysseldeg. Den dök upp i pysselpaketen som Vildis och jag prenumererar på. Med små små kulor i. Man klädde in pappfigurer med degen och dekorerade sedan med deg i annan färg eller med pärlor. Lät det torka och Tadaa! Finaste julpynten. Man vill liksom äta upp dem. Och det gjorde Lill-Tjorvas...

Baskettanten

Jag spelade basket en gång i tiden. Aldrig på hög nivå. Började när jag gick i sexan och slutade typ i gymnasiet. Spelade i B-laget i Viksäng Basket. Någon bolltrollare var jag aldrig, men hade nog öga för spelet. Och tog returer.

Nu - 20 år senare - har vi dragit ihop ett gäng tanter, damer, tjejer, brudar som tränar och spelar ihop en gång i veckan. Några har inte spelat på 10-20 år och några unga pigga slutade för typ 2 år sen... Och jag kan bara säga. DET. ÄR. SÅ. KUL! Alltså - vi pratar superkul. Asroligt. Hellajbans. Typ det roligaste jag har gjort på länge.

Första träningen fick jag lite ont under hälen. Detta har eskalerat. Jag har förstått att det har med mina skor att göra. Och jag har googlat mig till diagnosen hälsporre. Sen slutade jag läsa. Tror det är nån sorts inflammation som är mycket svår att bli av med. Det enda som hjälper är vila. Så jag blundade och tränade vidare...

Idag kan jag knappt gå för det gör så ont. Jag ska till läkaren vid tio och få en dom. Så nu kan jag bara säga. JAG. ÄR. SÅ. HIMLA. BESVIKEN! När jag äntligen äntligen hittar något jag brinner för. När jag äntligen äntligen tränar och har kul samtidigt.

Myten om mig själv

Ibland kommer man till en punkt i livet när ingenting stämmer längre. När man vuxit ur myten om sig själv. När man måste omvärdera. Omprioritera. Hitta nya vägar och kanske tom hitta sig själv. En del sätter etiketter på det. 30-årskris. 40-årskris. Osv. Men det är förstås olika när dessa tankar dyker upp. Om de dyker upp. Och det behöver inte ens vara en kris. Bara en omvärdering. Utvärdering. Stämmer det här fortfarande?

Jag är inte en person som sätter mål och delmål och sen fokuserat tar tag i mitt liv. Tyvärr ska jag säga. Mina tankar snurrar vilt. Besluten är för stora och för omfattande. Jag vågar inte kasta mig ut. Fast jag vill. För jag vet inte åt vilket håll jag ska kasta mig åt. Jag brinner och vill ändra på det som är. Men jag har ingen aning om vad jag vill, kan och törs.

Jag beundrar dem som sadlar om. Börjar plugga. Hittar nya intressen. Gör det de brinner för. Mitt problem är att jag bara brinner. Inte för nåt speciellt. Utan bara vill ändra. Vill fördjupa. Vill fokusera. Utvecklas. Men hur hur hur?

De ledord som en gång beskrev mig. Stämmer de verkligen fortfarande?

Jag är festprissen som helst vill vara hemma och mysa.
Den sociala som inte vill vara med på återträffar och middagar.
Den nostalgiska som inte längre håller ihop gänget.
Den lekfulla och tokiga som inte vågar sticka ut.
Den djupsinniga som inte möter och talar.
Den musikaliska som inte kan sjunga.
Den glada som känner sig vemodig.

Vad vill jag nu? Hur kommer jag dit? Vem kan hjälpa mig?

Färg & form

Jag älskar bilder. Jag älskar instagram. Det är precis rätt form för mig. Tekniskt enkelt. Men en massa möjligheter. Och ett otroligt häftigt resultat. Allt enligt 'good enough'-principen. Enkelt men snyggt.

Nu finns instagram på nätet. Kolla in mina bilder på länken nedan. Där kan man gilla och kommentera och ha sig. Ha er gärna där. Det är kul med feedback.

http://instagram.com/enlevandecharad

1 2 3 8 9 - nu kommer jag!

Stora barnen leker kurragömma med lillebror. För att det inte ska bli så svårt ropas det Piiip från gömstället.

Först är det lillebrors tur att gömma sig. Han kryper in under bordet. Rumpan sticker ut.
'Piiip' ropar lillebror.
'Var är Lill-Tjorvas?' Undrar syskonen. 'Är han under sängen?'
'Näääe' svarar lillebror.
'Är han under bordet?'
'Jaaa' svarar lillebror.
Hittad!

Sen räknar lillebror.
'1 2 3 8 9 - nu kommer jag!'
'Piiip' ropar storebror.
'Piip' svarar lillebror. 'Jag hörde han' konstaterar han glatt.
Och så letar han sig fram till pipet. Sakta. Och konfunderad. Det låter ju härifrån. Är det någon där?
'Piip' säger storebror.

Pannkaka av alltihopa

När barnen fyllde år så firade vi det på fredagen istället. Och barnen hade bestämt mat. Det var tonfisksandwich och pannkakstårta på menyn. Fina grejer. Pannkakstårtan färdigställdes och dekorerades av barnen själva. Jag såg den. Och jag missade den. För det var min tur att natta lill-killen.

En halvtimme senare kommer jag ut med sömndruckna ögon och örngottsränder på kinden. 'Vi sparade lite till dig' säger barnen glatt... Jo, man tackar... Jag fick leta ett tag, men när jag skrapat runt lite hittade jag faktiskt en liten bit pannkaka och en non stop på tallriken... Mmm - jättegott...

Karma

Aj då. Det blev dramatik. Jag valde tidningsrullen i alla fall och satsade på snabbt och smärtfritt. Och misslyckades totalt. Den feta, trötta getingen gick av på mitten. Och den ena halvan försvann. Jag letade noga, för vem vill ha en halv död geting på golvet...

Efter ett tag hittade jag framkroppen. Den kom sakta krypande över golvet. Utan bakkropp och med anklagande blick kröp den emot mig. En halv levande geting är inte heller nåt jag vill ha på golvet...

Nu är det över på riktigt. Det är jag säker på. Jag har sopat upp alla kroppsdelar. Och ingen del rörde sig. Där tappade jag en hel del poäng i himlen känner jag.

Undrar hur många kompisar den har här i huset... *ser mig över axeln*

Fetingar

Var kommer alla getingar ifrån? Stora, feta, tunga, långsamma flyger de omkring i vårt kök. Bara så där helt plötsligt. Utan förvarning. Utan ursprung. En i taget. Då och då.

Men ut i kylan åker de. Viftar ut dem genom fönstret. Är det elakt? Blir det en långsam död då istället för en snabb med en rullad tidning? Eller går de i ide när de väl kommer ut. Eller var det vårt kök som var idet?

Spotting

Jag var på stan och såg den här figuren stå och signera sin skiva. Undrar hur hon ser ut egentligen? Under frisyren? Det kanske inte ens var hon. Jag vet inte. Men det var definitivt hennes frisyr. Som signerade skivor.

Fotot tog jag naturligtvis bara för barnens skull... Ingen såg mig. Eller kände igen mig. Jag hade nämligen min frisyr på mig.

Vilken förnedring

Jag är inte urusel på Ruzzle. Kanske inte ens dålig. Och visst kan jag både vinna och förlora. Men en sån här förnedring har jag aldrig varit med om. Som denna. Mot Ketchupmamman. Vilken utklassning. Överkörd. Förintad. Och inte bara en gång. Utan tre gånger...

Nu undrar jag. Har nån någonsin vunnit mot henne? Hur kan man överhuvudtaget hinna tänka så fort? Finns hon egentligen på riktigt den där Ketchupmamman? Eller är det en robot som ligger bakom? Förvisso en mycket rolig robot. Mycket roligare än den robot jag nyss skrev om. Som sköt gummirringar i olika färger. Som vi passande nog krossade mot golvet... Ja, hon kanske ska passa sig den där Robotmamman...

Hoppsan

Lill-Tjorvas har gått runt och kramat den lilla gynnaren. För den är så gosig. Och plötsligt gled den ur den lilla famnen och pang i golvet. Så nu skjuter den här roboten inga gummiringar mer... Varför den nu skulle envisas med att försöka skjuta gummiringar. Som ändå bara fastnade i huvudet på den.

Men så kan det gå. För en stackars robot.... Den verkar lite splittrad tycker jag...

Visstja!

Jag har ju inte delat med mig av min musikupplevelse. Vi var på konsert förra helgen. Jag och mannen. Vi såg Linnea Henriksson. Och kanske har jag glömt att berätta det, för att det inte var en så fantastisk upplevelse som jag hade hoppats. Visst det var bra. Absolut bra. Hon är härlig och ett energiknippe på scen. Många bra låtar också. Men det är lite för poppigt för min smak. Lite för mycket synthar. Jag hade hoppats att hon skulle vara mycket mer jazzinfluerad. Lite mer tillbakalutad. Cool. Sval. Och samtidigt lite crazy. Nu var hon bara crazy.

Det var också lite kort. 45 min. Sen kom extranumret. Kändes liksom snopet. Jaha. Nu då? Sen gör det förstås ganska mkt att vi inte kan hennes låtar. Förutom de mest kända.

Den största behållningen av kvällen var att vi sedan satt vid ett bord och drack drinkar och pratade. Pratade pratade pratade. Hela kvällen. Till över midnatt. Om oss, om barnen, om var vi ska bo. Om vad vi ska jobba med. Om vad vi vill göra och vad vi inte vill göra. Inte för att vi blev så mycket klokare. Inte för att vi vet mer nu. Vi löste inga världsproblem direkt. Men vi pratade. Och vi drack Irish coffee. Bara en sån sak.

Hur fin får man vara?

Jag lyckades nästan sabba det helt i helgen. Vi skulle på dop och alla skulle vara finklädda. Vildis hade sin nya finklänning som hon fick när hon fyllde. Spets, glitter och volanger. Passar perfekt.

A-son tog på sig sin nya one-piece (ja, jag vet - den är inte äkta men vi säger one-piece ändå). Som han fått i födelsedagspresent. Som är det finaste han har just nu. Enligt honom. En one-piece i amerikansk tappning. Dvs som en enda stor amerikansk flagga. Med gällivarehäng. Och jag sade inget. Utan undrade om han ville ha på sig den på dopet. Ja, det ville han. Och så tänkte jag att ojojoj, vad ska släkten säga. I kyrkan och allt. Nog måste man väl ha skjorta åtminstone? Och vad ska den andra släkten säga, den som inte är vår släkt. Allt detta tänkte jag. Och så försökte jag tänka lite till. Och sade att en del kanske kommer att kommentera att du har den här på dig. En del kanske... Och jag kände genast hur fel det blev. Hur han lystrade. Och sedan sade att jag ångrar mig. Jag vill inte ha den.

Och jag insåg hur dum dum dum jag var igen. Det är ju självklart att han ska ha det han tycker är det finaste. Det han trivs i och känner sig fin i. Så jag vände raskt på steken. Och sade att då ska man veta att det enda som betyder nåt är vad man själv tycker. Vill du ha din one-piece ska du ha det.Och om nån säger nåt så spelar det ingen roll. Det viktigaste är vad du tycker. Och vad du känner dig fin i. Typ så sade jag. Och det funkade. Han sken upp igen. Jamen då vill jag ha den.

Och mig veterligen så sade ingen ett endaste nåt. Kanske tänkte de nåt. Men A-son var nöjd och han var sååå fin.

Familjen dominerar

Vi var på dop i helgen. Och vi gjorde allt för att ta över showen. Till exempel stövlade vi in under ingångsmarschen. Lite diskret med tre barn och andan i halsen. Och med ketchup runt munnen. Eftersom vi i godan ro åt en korv på Sibyllan strax innan. Och inte tänkte på att man ska hinna parkera bilen också. Och att de tydligen inte väntar med att klinga i kyrkklockor tills alla är på plats.

Sen klättrade Lill-Tjorvas omkring på kyrkbänkarna tills han dråsade i backen med ett brak Och ett gallskrik. Pappan fick gå ut i kapprummet med det ledsna barnet. Där gråten hördes ändå bättre när den rullade runt bland stenväggarna...

Men sen hände nåt. Paret med bebisen som skulle döpas. De glömde visst barnet. Och varför står de med ryggen mot publiken så där? Och vad säger prästen? 'Tager du...?' Dopet var plötsligt bröllop och helt oförberedd satt Fru Olsson och bölade okontrollerat. Utan snorpapper. Men mycket lycklig.

Skönhetssalong

Häromdagen var jag på skönhetssalong.Vilken ynnest att få bli omhändertagen för en stund. Och som jag blev omhändertagen. Manikyr. Massage. Och så fixades frisyren.

Nu fick jag ju inte välja färg på nagellacket själv. Men det gjorde inte så mycket. Det blev mörkgrönt, vilket jag tyckte var fint. Sen skulle det visst ha varit glitter på också, men det hann vi inte med. Min nya frisyr var lite speciell också. Håret blev lite platt på ena sidan och ganska rufsigt i bak. Men jag gillade verkligen hårspännet jag fick i luggen. Och överarmsmassagen var ljuvlig. Om än lite tafatt.

Jag gick ut därifrån som en helt ny människa. Och gick tillbaka till spisen och stekte falukorv till salongs-personalen. Som redan hade en ny kund. Lilla lillebror fick nagellack för första gången. Han fick inte heller välja färg. Det blev gult på ena handen och rosa på andra. Och på nåt sätt insåg jag att jag hade haft tur ändå. Mitt var ju bara grönt. Om än kanske lite väl utspritt...

Lill-Tjorvas tog sedan instruktionerna på allvar. Hela kvällen gick han omkring med spretande fingrar. Och då menar jag hela kvällen. Vid maten, framför TV'n, i sängen. Men fint var det.

Det här är verkligen en salong jag varmt kan rekommendera. Så lägg namnet på minnet. Mip... Mipr... Miproz... Miprizmodala!

Var god stör ej!

Jag undrar vilka dörrskyltar hon kommer att ha mest användning för...?

Lekrummet

Har jag berättat att barnen bara älskar sitt nya lekrum? Här kan de gå igenom vinterkläder, sortera skor, stapla bibblaböcker, mellanlagra tomkartonger, rensa äpplen, lägga sina...eh mina oanvända träningsredskap... Ja oj, vad mycket kul de verkar ha i lekrummet...

En helt vanlig dag...

Man tager vad man haver

Min kropp tar stryk av löpningen. And I just hate it.

Det var inte förrän jag träffade T som jag började springa överhuvudtaget. Han inspirerade och peppade mig. Vi sprang utefter Djurgårdsbrunnskanalen och det var korta och långa rundan, det var mellantider och jag ritade grafer och hade mig.

Och med jämna mellanrum har jag tagit upp löpningen igen. För det är det enda jag hinner med. Eller som jag eventuellt kanske har möjligtvis lite tid över för. Om jag hinner... Och om jag orkar... Nu försöker jag komma igång igen. Men det är så tungt. Jag är så tung. Och min kropp tar stryk. Jag får ont i höfter, vader, knä och svank. Alltid är det nåt som krämpar.

Min PT tog fram ett program som skulle stärka bålen och musklerna man använder vid löpning. Programmet tar bara en kvart. Men det är skitjobbigt. Och så blir det inte av. Men nu kan jag stolt berätta att igår körde jag ett pass. Svetten rann. Och jag insåg också att jag behöver köpa en ny hantel... Min 2 kilos vetemjöls-hantel är för otymplig...

När leendet liksom fastnar

På barnens skola turas klasserna om att hålla i en morgonsamling för de andra klasserna. Oftast blir det Bellman-histoier och dansuppvisning... En gång per termin har man stor-morgonsamling för fler klasser och uppträdandet är lite mer genomarbetat. Hela klassen är med och oftast är det en teater baserad på något de nyss jobbat med i skolan. Teatern idag handlade om den nordiska mytologin. A-son spelade guden Balder och hade en replik. Han skötte det galant.

I historien hade de lyckats få med både sång och dans och till och med en modevisning. Gudinnorna skulle hjälpa Tor att klä ut sig till Freja, så att han kunde låtsas gifta sig med en dumming, för att få tillbaka sin hammare. Det var storyn. Så gudinnorna tog med sig Tor och på en skärm visades sedan gudinnornas modevisning. De hade filmat och de fyra tjejerna gick på cat-walken och tittade in i kameran, vickade på höften, gjorde slängkyssar, rörde läckert på axlarna och lade huvudet på sned. Varv på varv på varv.

Och jag kände mig genast illa berörd. Och det är då jag önskar att jag var lite mer som Ketchupmamman eller Lady Dahmer. Som hade sagt kloka saker om påfundet. Som hade opponerat sig. Som hade kunnat motivera det, som hos mig bara är en magkänsla. En magkänsla som säger att det här var väl inte bra. Vad ger detta för bild av tjejer? Varför var inga killar med i modevisningen? Varför måste de röra på axlarna så där? Och se läckra ut. Tankarna snurrar. Överreagerar jag? Vad tycker de andra? Det ingick ju i storyn att det var gudinnor som hjälpte Tor. Det var bara ett kul inslag. Och de härmade ju bara en modevisning som ju faktiskt ser ut så där. Och föräldrarna till flickorna verkade nöjda och stolta. Medan jag var glad att inte min dotter hade varit med. Å andra sidan tittade hon ju på. Och fick ännu en gång bekräftat hur en tjej ska vara. Och se ut.

Jag blir så förvirrad. Jag tycker det är onödigt att spä på stereotyperna. Samtidigt tänker jag att de leker ju bara. Tycker det är kul att klä ut sig. Och min son dansade ju faktiskt hambo med en annan kille i pjäsen. Och det var ju inget konstigt för nån. Kanske är de redan medvetna på barnens skola. Kanske tänker de genus? Jag vet inte - är det så farligt egentligen? Är jag överkänslig? Eller borde jag säga ifrån?

Exhibionist? Javisst!

Igår på kören hade de tagit dit lokaltidningen. Den som kommer ut typ en gång i månaden. De skulle fota lite och sedan intervjua någon i kören. Så den som ville kunde stanna lite efter kören så skulle de intervjua den...

Fotografen dök upp halvvägs in i repet. Och började fota. Folk fnissade och höll papperen framför ansiktet och åmade sig lite. Själv fixade jag nervöst med luggen och undrade om jag syntes. Tyckte det var typiskt att jag hamnat på sista raden. Och från fel vinkel. Inte ett kort skulle jag hamna på. Typiskt. Men om jag ser extra engagerad ut? Eller är ovanligt snygg? Eller i alla fall ovanligt glad... Då kanske. Så jag åmade mig. Och log fånigt. Och hoppades.

Sen var repet slut. Den som ville bli intervjuad skulle stanna kvar lite efteråt. Och folk drog på benen. Kretsade nonchalant runt i rummet. Som om de inte alls hade bråttom. Och inte tänkte på att det gick runt en journalist i rummet. Som ville intervjua nån. Själv drack jag lite vatten för jag kände mig lite törstig. Sen krånglade jackan lite. Jag måste knäppa alla knappar... Knyta sjalen... Titta mig omkring... Vicka på tårna... Och sakta gå mot dörren... Nehej. Ingen lycka denna gång...

Hmpff

Idag var det friidrott. Söndagsträningen. Då är det löpning som gäller. Och föräldrarna får gärna vara med. Hmpff.

Och tanken var att pappan skulle åka med dottern. Men nu var pappan lite ynklig idag. Och eftersom mamman ändå hade tänkt springa så passade det ju bra. Hmpff.

Och vi satte oss i bilen ungefär samtidigt som regnet ställde sig som spön i backen. Hmpff.

Vildis skulle därför med hjälp av tankeöverföring och annat hokus pokus få regnet att sluta regna. Jag försökte hjälpa till så gott jag kunde med min egna gamla soldans. Fast jag körde ju bil så resultatet var väl sådär. Dessutom bemöttes jag av ett bestämt 'Tyst! Jag koncentrerar mig! Det är svårt att övertala vädret...'

Och det har hon ju rätt i. Men hon lyckades! Så klart. För vem kan säga emot Vildis när hon har bestämt sig...

Och att texten är full av Hmpff beror endast på att min  kropp är för gammal och tung för att springa, hoppa och leka. Jag skulle mycket hellre sitta inne och surfa och äta glass. Men det kan man ju inte erkänna för nån... Hur skulle det låta?! Hmpff...

Nära-träning-upplevelse

Jag tog på mig träningskläder. Jag sprang runt i hela huset och letade efter senaste träningsprogrammet jag fick av PT. Jag upptäckte att klockan blev för mycket. Jag duschade och rollade under armarna och så var det klart. Min PT skulle vara stolt över mig...

Ha en trevlig helg hörni!

Skapande gen

Jag tror min dotter har fått en konstnärlig gen, som är väldigt latent hos resten av familjen...

På allvar

Det här att jag inte ska äta godis förrän på julafton. Men tillåter mig att äta choklad. Det tar jag på allvar...

Fotografiska

Ända sedan det öppnade har jag velat gå dit. Till Fotografiska museet i Stockholm. Jag har hört så mycket om det. Och alla bara gillar det på Facebook hela tiden. Jag ville också gilla Fotografiska på Facebook. Men jag hade ju inte varit där. Förrän nu. Nu gillar jag också Fotografiska på Facebook. Det är coolt.

Nu åt jag mest brunch när jag var där, men jag hann även se de utställningar som fanns. Varav en var tråkig. En var makaber. Och en var inspirerande och underbar.

Den tråkiga var kostymklädda karlar i en pool från olika synvinklar. Säkert coola bilder och säkert nån fin tanke bakom. Men jag gillar inte uppenbart arrangerade foton. Tillrättalagda. Konstlade. Det är inte så lätt att tilltala mig där i alla fall. Jag gillar bilder som uppstår i stunden. Där man fångar ett ögonblick. Sen kan de också vara arrangerade förstås. Men jag vill inte att det syns.

Sally Manns utställning var ok. Intressant och ok. Hon har tagit en del bilder på sina barn. När de kissar och blöder till exempel. Sen har hon tagit kort på en massa döingar som ligger och ruttnar. För det första. Det finns alltså ett ställe där det, vad jag förstår i forskningssyfte, ligger döda människor på marken och ruttnar bort. Förmultnar. Låter allt gå sin gilla gång liksom. Det som ska hända händer rakt upp och ner på marken. På ett ställe. I USA så klart. Och det är väl en sak. Det är makabert i sig. Men då - då kommer hon och fotograferar detta. Och ställer ut på sin utställning. Överallt i hela världen. Alltså hur ok är det? Jag gissar att de här människorna på nåt sätt har valt att ligga där och ruttna. Att de har gett nåt ok eller tom har en övertygelse om att det är naturligt och bra på nåt sätt. Att ruttna på marken. Förmultna. Att det får gå sin gilla gång... Eller jag hoppas att de tycker att det är ok. Eller tyckte att det var ok. Innan de dog. Men fick de också välja om de ville fotograferas? Och hamna på utställning. Överväxta. Ruttna. Nakna. Kroppar. Makabert är bara förnamnet. Yack. Jag gillar det inte.

Sen var det Christer Strömholm. En fotograf i min smak. Det var mängder med bilder. På folk. På djur. På byggnader. Nära, naturligt, inspirerande, vackert. Och den bästa delen var förstås bilderna på transvestiterna i Paris på 60-talet.

Och när jag läst på lite om Strömholm förstår jag att detta är inte en teknikens man. Utan fotot, nuet, de förutsättningar som finns på plats är det som gäller. Och det tilltalar mig. Jag som älskar bilden. Linjerna. Men som hatar tekniken. Som aldrig kommer fatta nåt om slutartider och skärpedjup. I hans skola skulle man ha gått.

En alldeles egen helg

Förra helgen hade jag en alldeles egen helg. Ensam hemma. Med mig själv. Bara jag. Inga barn. Och ingen man. Åh. Vilken ynnest. Och jag tycker verkligen att det är det. En ynnest. Och jätteviktigt. Att få göra egna saker. Att vara ifrån varandra. Men - min mammahjärna kopplar inte riktigt av. Det här att alla andra i familjen är på ett ställe och jag på ett annat. Det värker liksom. Det känns fel och är fel. Jag vill helt enkelt vara på samma ställe. Hela tiden. Sen när de väl är framme hos farmor & farfar och inte är ute på vägarna längre så känns det genast bättre. Och jag kan slappna av. Och tänka på mig. Bara mig.

Så när separationsångesten har lagt sig, dyker prestationsångesten upp som ett brev på posten. Om det nu finns såna fortfarande. Brev på posten alltså. För nu måste helgen utnyttjas på bästa sätt. Lite kul, lite nyttigt, lite skönt. Man får ju inte slösa bort en egen helg...

På fredagen var det soppklubb inne i stan. Med god soppa och gott sällskap. Lite vin, lite skvaller och så en lagom romantisk film på det. Mmm. Tjejkväll. Nästa dag blev det fet brunch på Fotografiska. Det är nåt jag velat länge. Att gå på Fotografiska alltså. Inte att äta just brunch där. Men brunchen var ljuvlig. Och utställningen inspirerande.

Sen åkte jag hem. Och hade ett helt dygn ensam hemma. Jag gav mig själv tillåtelse att ägna tiden åt foton. Inte jobb, inte städ, inte tv, inte blogg - bara bilder, foton, fotoböcker.

Men såklart. Jag laddade upp med massa gott att äta också. Och såklart. Så orkade jag inte ens äta hälften. På det hela taget blev det en mycket lyckad egen helg. Jag fick pli på både separationsångest och prestationsångest. Lite dåligt med party blev det förstås. Men det verkar inte göra så mycket nuförtiden... Partyångesten är död. Alltid nåt.