Myten om mig själv

Ibland kommer man till en punkt i livet när ingenting stämmer längre. När man vuxit ur myten om sig själv. När man måste omvärdera. Omprioritera. Hitta nya vägar och kanske tom hitta sig själv. En del sätter etiketter på det. 30-årskris. 40-årskris. Osv. Men det är förstås olika när dessa tankar dyker upp. Om de dyker upp. Och det behöver inte ens vara en kris. Bara en omvärdering. Utvärdering. Stämmer det här fortfarande?

Jag är inte en person som sätter mål och delmål och sen fokuserat tar tag i mitt liv. Tyvärr ska jag säga. Mina tankar snurrar vilt. Besluten är för stora och för omfattande. Jag vågar inte kasta mig ut. Fast jag vill. För jag vet inte åt vilket håll jag ska kasta mig åt. Jag brinner och vill ändra på det som är. Men jag har ingen aning om vad jag vill, kan och törs.

Jag beundrar dem som sadlar om. Börjar plugga. Hittar nya intressen. Gör det de brinner för. Mitt problem är att jag bara brinner. Inte för nåt speciellt. Utan bara vill ändra. Vill fördjupa. Vill fokusera. Utvecklas. Men hur hur hur?

De ledord som en gång beskrev mig. Stämmer de verkligen fortfarande?

Jag är festprissen som helst vill vara hemma och mysa.
Den sociala som inte vill vara med på återträffar och middagar.
Den nostalgiska som inte längre håller ihop gänget.
Den lekfulla och tokiga som inte vågar sticka ut.
Den djupsinniga som inte möter och talar.
Den musikaliska som inte kan sjunga.
Den glada som känner sig vemodig.

Vad vill jag nu? Hur kommer jag dit? Vem kan hjälpa mig?