Inför Valborg

Vi har tänkt slå rekord i längst valborgsmässoeld. Vad vinner man då?

Fanny & Alexander

Det blev lite spontan teater häromkvällen. Syrran hade biljetter till Fanny & Alexander på Dramaten. Det är alltid kul med teater, men den här gången blev jag inte indragen och överkörd som jag vill bli. Den var bra, absolut. Och jag gillade framförallt hur scenen roterade och kunde visa flera olika rum. Och hur man kände stämningen och hur tiden gick när rummen snurrade förbi. Hur man kunde se vad som hände med olika personer i olika rum, samtidigt som glad musik strålade ur högtalarna och den klassiska ringdansen gick genom rummen. Eller den sakrala och oerhört vackra arian - om det nu heter så - som en av kvinnorna sjöng sent på julaftonskväll. Det var stämningsfullt, vackert och njutbart.

Sen gillar jag Jonas Karlsson. Oj han är så bra. Han hörs och syns och är så självklar. Han lyckades verkligen skildra den småfeta och flirtiga brodern. Svår på fruntimmer, gapig och impulsiv. Men snäll. Jag gillade också att brodern som dog ändå smög runt och fanns kvar. I vita kläder och nästan osynlig. Den som spelade tredje brodern var samma kille som jag inte gillade i Hedda Gabler. Men han måste ju vara bra på det han gör eftersom han jobbar på Dramaaaaten. Eller så är han son till nån... Jag tycker han spelar skolteater.

Övriga i ensemblen som gjorde intryck var Marie Göranzon. Och hon som spelade sufflösen var rolig. Reine Brynolfsson var äcklig och vidrig och det gjorde han bra. På slutet blev det helt plötsligt buskis när Jan Malmsjö spelade en skånsk och lite vimsig polis. I mina ögon ett helt onödigt inslag som inte ens var kul. Bara knäppt och onödigt.

Överlag en bra föreställning. Den var lång, men kändes inte lång. Jag var engagerad, men saknade den där euforin som kan infinna sig när det är riktigt riktigt bra. Och nu är jag sugen att se filmen igen. Kommer ni ihåg?

Bild lånad från www.dramaten.se

Man blir så glad av lite färg

Jag är en godisråtta

Jag tror aldrig att jag har gjort nåt längre uppehåll i mitt godisätande. Jag valde aldrig pengar istället för lördagsgodis när jag var liten. Jag har alltid ätit godis. Alltid älskat godis. Och allt sen den dagen jag flyttade hemifrån äter jag hur mycket godis jag vill. När jag vill. Och hur jag vill.

Detta är inget jag skryter om. Jag smygäter när ingen ser. Plus att jag äter när alla ser. Och det har blivit svårare ju äldre barnen blir. De känner lukten. Hör prasslet. Och frågar vad man äter på.

Men nu har jag tänkt mig ett litet experiment. Jag ska inte äta godis på en månad. Det är inte så lång tid kan ni tycka. Men det tycker jag. Så länge har jag aldrig varit utan godis. Jag har inte ens försökt.

Detta är ingen bantningskur utan ett experiment. Ett test av min tämligen obefintliga karaktär och kanske en hjälp att minska mitt sockerberoende. Jag kommer dock äta mörk choklad till kaffet och har inga begränsningar på glass, chips och kakor. Mer än vanligt alltså. Det är ju jag som sätter reglerna...

Jag började mitt lilla experiment i tisdags. Inget nyårslöfte eller från en viss måndag utan mitt i veckan en vanlig tisdag så bara stopp. Inget mer godis. Idag är det fredag och jag har klarat mig bra hittills. Nu ska jag åka till syrran i helgen. Det tror jag dock blir en prövning. Hoppas de har glass istället...

En bok som berör

Min svägerska fick tvillingar fem månader efter oss. De var så små och så skrynkliga. Allt verkade bra i början. Men sen blev de sjuka. Det visade sig att de bar på en ovanlig genetisk sjukdom med det märkliga namnet alfa-1 antitrypsinbrist. Båda två. Och de blev sämre och sämre. Så små och så väldigt sjuka. Dödssjuka. Till slut tvingades de genomgå en levertransplantation. Båda två. Först den ena sen den andra. Inte ens ett år fyllda. Vilken tuff start i livet.

Jag är så imponerad av Johanna och Johan, pojkarnas föräldrar. De var så starka under den här tiden. Det måste de ju vara. Samtidigt skämdes jag nästan där vi satt med våra tjocka och välmående barn. Och hade mage att beklaga oss om de var förkylda samtidigt...eller skrek på nätterna... Johanna skrev dagbok under den här tiden. Sina tankar har hon sammanställt i en bok som heter: 'Menar du att dom kan dö?' Det är en stark och gripande berättelse, men också full av ljusglimtar och hopp.

"Jag väcks av en ilsken ringsignal. Tittar på klockan. 06.10. Vem är det som ringer så tidigt?
– Hej det är Johanna, svarar jag.
– Gomorron.
Johans röst. Det snör ihop sig i magen. Oron för hemska nyheter finns i mig hela tiden.
– Har det hänt något?
– Ja.
Nej, jag orkar inte... Snälla... Jag ser det stora svarta hålet öppna sig.
– Isak log mot mig!
– Va, vad sa du?
– Isak log. Två gånger!!"

Jag gråter alltid när jag läser det där stycket. Att se sina barn så svårt sjuka. Hjälplösheten när man lämnar sitt barn för en 13 timmar lång operation. Att inte veta om ens barn överlever. Att inte kunna lindra smärtan. Att inte kunna trösta. Att inte ens veta hur mycket det lilla lilla barnet förstår. Åh, nu gråter jag igen.

Johannas bok kan man beställa via http://www.books-on-demand.com/

Johanna tjänar inga pengar på boken. Hon har låtit trycka upp den på egen bekostnad. Förhoppningsvis får hon in så mycket att det täcker utgifterna. Och ev överskott går till leverföreningen. Och så är det ju jag som har gjort omslaget. Bara en sån sak. Köp den! Läs den!

Rosa gummistövlar och Hello Kitty

Alltså det här med gummistövlarna. Lill-Tjorvas har ju en storebror och en storasyster. Han ärver således en hel del kläder. Och när jag packar ner urvuxna syskonkläder, så sorterar jag helt kategoriskt bort allt rosa, alla kjolar, allt blommigt - ja allt 'tjejigt' helt enkelt. Visst sparar jag Vildis blåa tröjor och små-lila långkalsonger - och kanske tom några utsvängda Lingon&Blåbär-byxor, men i princip åker 'tjej'-kläderna till nåt recycling-ställe.

Trots allt ärvande behövde Lill-Tjorvas nya gummistövlar. Och där stod jag och valde. Lill-Tjorvas var tämligen ointresserad och sade nej till alla förslag. Och om man ska välja mellan kamouflage-färgade med dinosaurier eller färgglada med blommor - ja då banne mig väljer jag färgglatt. Trots blommor, rosa och det lilla spännet. Visst - jag erkänner. Det tog emot. Det är så djupt rotat i mig, så jag får kämpa lite för att köpa stövlarna. Men nu är jag nöjd. Stövlarna är fina och glada. Och Lill-Tjorvas är mycket nöjd.

Och förstås! Vi har redan fått två kommentarer. En god vän kommenterade att 'vilka manliga stövlar han har'. Inget illa ment, men en spontan reaktion. Liknande min egen. På dagis visade Lill-Tjatten upp sina nya stövlar. 'Ja, visst har tjej-stövlar mycket roligare färger', sade pedagogen till mig...

Efter denna lilla smyg-revolution så har grabben fått ha Hello Kitty mössa också. Tänk om han blir bög nu...

Det stör mig

Vi hade städdag på området i helgen. Arbetet fördelades och vi var tre tjejer som tog oss an ett område som skulle rensas från ris och buskar. För då kunde vi ju uppdatera oss lite om det senaste också. Riset och buskarna skulle dessutom eldas upp.

Städchefen dök upp efter ett tag och vi hade redan snattrat en hel del och samtidigt burit buskar och ris och samlat på oss en stor hög. För stor påstod städchefen. Nu blir det svårt att få fjutt på elden. Men han gjorde i ordning en liten brasa med ved. Skvätte på lite brännbart och lämnade över eldandet till 'tjejerna'. Och inte sjutton fick vi igång brasan. Åh, vad det stör mig. Skit skit skit. Vart tog mina scouttalanger vägen? Till slut kom det en eländig kille och hällde över litervis med diesel och brassade på brasan åt oss. Jamen dååå är det väl ingen konst?!

Visst - den ser ynklig ut på bilden, men huj vad det brann till slut. Och banne mig - nästa gång blir det inget mesande och fjuttande från min sida - nästa gång kan jag...

Nya gummistövlar

Lill-Tjorvas och jag åkte in till byn och köpte nya gummistövlar. Vilken tur. Tänkte Lill-Tjorvas när han kom hem. Nu kan jag hoppa i alla vattenpussar hur mycket jag vill. Mamman tyckte nog att han kunde ha satt på sig de nya stövlarna först. Och inte bara ha dem i en plastpåse...

Man ska smaka

Vildis har kommit på en ny smakupplevelse. Dippa pommes frites i päronmilkshake. 'Men Mamma. Du säger ju att man i alla fall ska smaka. Smaka nu.'

Grilligt och grönt

Jag blir lite trött på mig själv. Egentligen vill jag ha en grillig grön tapet med träd i nya köket. För att jag blir glad då. Och egentligen vill jag använda de gröna glas-knopparna som jag fick av en givmild kollega, till handtag på köksluckorna. För att de är så himla fina. Och för att jag blir glad av dem. Egentligen är det detta jag vill.

Men det jag bestämmer är ännu en grå vägg. Och de klassiska och förvisso snygga handtagen som smälter in och försvinner. Och detta väljer jag för att jag är så himla klok. Inte för att jag är feg. Utan för att det gröna och det grilliga kan man tröttna på. Det gröna och det grilliga matchar heller inte det blåa tyget på matsalsmöbeln. Och jag kan ju inte ha grönt i ena änden och blått i andra änden av rummet. Tror jag. Fast det kan man förstås. Men mitt beslut står fast. Det är klokt. Det blir skitsnyggt. Det blir lite tråkigare. Men jag är inte feg.

Den gröna grilliga tapeten ska sitta på vår sovrumsvägg istället. Och de gröna glasknopparna ska sitta på garderobsdörrarna i sovrummet. Så jag är inte feg. Bara praktisk och klok. Och så himla tråkig.

Skruvdragare kan jag vara själv

Envis som synden är jag. Hellre än att gå och hämta en skruvdragare så skruvar jag och skruvar och skruvar. Hellre än att gå och hämta en sax för att klippa upp tejpen så försöker jag skära med en skruvmejsel. Hellre än att be om hjälp lyfter jag det tunga själv. Och hoppas att allt går bra. Envis som synden. Goddag yxskaft.

Grovarbetarn

Jag monterar sängar hela kvällarna nuförtiden. Vi har köpt varsin dagbädd från IKEA till barnen. Som kan bli dubbelsängar. Och jag älskar verkligen att montera IKEA-möbler. Jag skulle kunna jobba heltid med det. Läsa smarta instruktioner. Vända brädor rätt. Skruva i rätt skruv. Sätta ihop. Rulla in sista lådan. Och sen damma av händerna innan jag tar itu med nästa möbel. Och allt bara flyter på. Det saknas inga skruvar nuförtiden, pappa. Allt stämmer. Och jag förundras och fascineras och monterar en låda till. Lite lagom fysiskt sådär. I love it.

Så nu när barnen sover och mannen är på galej smyger jag runt och skruvar ihop lådor och ribb-bottnar så att jag aldrig vill gå och lägga mig. Och vet ni. Hela inlägget är på allvar. Jag är inte ens ironisk...

Oordningen återställd

Jahaja. Föräldrarna har åkt hem och vardagskaoset övermannar oss igen. Plötsligt ska vi ta hand om alla våra barn igen, laga mat, skjutsa, hämta och inte räcka till på något plan. Och efter en helg med avlastning är det extra rörigt här hemma. För det står påbörjade projekt lite varstans. Kartonger som håller på att rensas. Sängar som håller på att monteras. Tvätt som håller på att sorteras. Och en massa barn som ska underhållas...

Kvalitetstid med Monopol

I helgen hade vi en fin stund. Medan Vildis och pappan var till Ikea. Och medan Lill-Tjatten sov. A-son fick välja. Och om A-son får välja blir det Monopol. Med mamman och mormor och morfar. Hela gänget och bara han. Vilken lycka.

Det gick dåligt för mig så klart. Och bra för A-son. Som han strålade. Han kunde till slut inte sitta still pga alla hus och hotell han byggde på Norrmalmstorg. Han hoppade och skrattade högt av förtjusning när jag för tredje gången hamnade på hans gata. Med tre hus. Jag gick i konken förstås. Även min gamle far levde upp. Inte lika väntat. Men som han spelade. Med spjuveraktig blick satsade han allt. Köpte alla gator han kom åt. Spenderade pengar på hus och hotell. Skrattade och levde rövare.

Mor och jag har en mer sansad relation till Monopol. Min egen åsikt är att det är förbaskat tråkigt. Det tar ju aldrig slut. I evigheters evigheter går man runt runt och hamnar på Norrmalmstorg. En gång hamnade jag inte på Norrmalmstorg. Då hamnade jag på 'Chans' precis alldeles innan Norrmalmstorg. Vilken tur tänkte jag. A-son surade lite, men läste åt mig på kortet. 'Gå direkt till Norrmalmstorg...' Oj, vad han njöt då, den där A-son...

Hinner inget och får massor gjort

Jag har ju haft föräldrarna här i helgen. Och oj vad man ska hinna med då. Vi har rensat kartonger, skurat golv, köpt sängar till barnen, spelat monopol, fikat, promenerat, gjort kullerbyttor, joggat, haft familjeråd, byggt sängbord, handlat mat, löst korsord och inte alls hunnit blogga nånting alls. Så kan det gå. Men en bild hinner man alltid med. En blomma från mamma.

Kämpa våren!

Den har det lite tufft just nu. Den där våren. Men den kämpar på bra. Heja heja våren! Du klarar det!

Två saker

Idag kan jag berätta två saker om min lilla kille. Mormor & morfar är på plats och jag och pappan kommer hem samtidigt. Lill-Tjorvas kommer naturligtvis rusande och pappan som står först böjer sig ner för en bamsekram. Lill-Tjorvas böjer sig också ner och kryper mellan benen på pappan så att han kan ge mamman sin första bamsekram. Sådär kul tyckte pappan.

Tidigare på dagen skulle vi hämta mormor & morfar och var sena förstås. Då passar Lill-Tjorvas på att bajsa lite. Ett snabbt blöjbyte för den stressade mamman. Och den lilla rackarn har bajsat en ovanligt rund och fin bajskorv. Som typiskt rullar iväg och ner på golvet. Och landar på mammans tofflor. På mammans fina tofflor. I ull. Bajs. Sade mamman då.

Familjens favorit

Ni har antagligen inte missat den här. Den har gått varm hos oss ett tag. Hela familjen diggar den. Den spelas till exempel när någon är arg. Eller när det är dags att sova. Minsta lilla unge blir from som ett lamm. Helt enkelt underbar. Och användbar.

Det finns visst en gräns

Märkte idag att det faktiskt finns en gräns även för mig för hur mycket dammråttor det kan få finnas under trappen. En gräns för hur mycket grus man ska få under strumporna när man går på golvet. En gräns för hur mycket matrester som ska ligga kvar under bordet. Idag nådde jag den. Gränsen. Och jag plockade fram dammsugaren.

Känns skönt att jag faktiskt hade en gräns. Det kände jag inte till. Eller är det för att mamma och pappa ska komma idag...

Tur man har hjälp i alla fall...

Ett endaste barn

I morse hade jag bara ett litet barn att skjutsa till dagis. De stora stannade hos farmor och farfar på mer påsklov. Med endast ett litet barn att skjutsa till dagis så kan man ju ta lite sovmorgon. Tänkte jag. Och snoozade några extra gånger. Men just det här lilla endaste barnet verkar ha kommit in i en 'nästan-två-års-kris', för oj och aj så arg han kan bli. När det inte blir som han vill. Det ska vara i rätt ordning, på rätt sätt och mest kan han själv. Är det inte tre-åringar som trotsar? Vad hände med vår lugna coola lilla kille?

Till detta lilla bryderi bjuder jag ännu en påsklovsbild. En röd traktor på rundtur med lyckliga barn i bakgrunden. Och den improviserade hopp-banan som de större barnen hade till sina käpphästar. Vackert!

Kompisar från förr

Vi hade en sån där fin dag innan påskhelgen. Vi behövde lite hjälp att flytta några möbler. Bära ut en soffa. Flytta en annan soffa. Flytta en säng. Så vi ringde några kompisar som kom över och hjälpte oss. Vi fikade och bjöd på lunch. Och snackade och tog det lite lugnt. Flyttade lite grejer. Och hängde lite. Tillsammans. Sådär som det bara brukar vara på film. Och inte så jätteofta härute i Tjottahejti.

Påsklov

Vi har firat påsk. Och det har vi gjort ordentligt. Lekt med kusiner. Fikat. Ätit godis. Gått på promenad. Klappat katter. Ätit godis. Åkt traktor. Spelat fotboll. Ätit godis.

Jubileum !!

Idag har jag bloggat i precis ett år. And I Love it. Varje dag och hela tiden. Och tänk om det blir så att just denna dag når jag magiska 10 000 besök på bloggen! Vilken grej!

Ett stort tack till alla er som läser. Ni som kikar in då och då och ni som återkommer. Tack också ni som kommenterar. Det är alltid kul att få respons om det så bara är ett litet hej. Och ni får jättegärna gilla bloggen på Facebook och sprida den vidare så jag blir rik och berömd. Och lycklig. (Nu skojar jag lite) (Men bara lite :-)

Farväl till en trotjänare

Långfredagen är en sorgens dag. Det vet alla. Så idag är vi sorgsna i huset. En del mer än andra. En del har till och med hotat med att aldrig mer bli lycklig i hela livet. För idag har vi tagit farväl av en trotjänare. I tretton år har den röda stora gosiga mysiga soffan varit en del av familjen. Där har vi myst, hoppat, klättrat, ammat, kräkts, kissat, studsat, sovit, läst, gråtit, skrattat och ja - kollat på tv... Nu har den fått lämna in. Gått till de sälla jaktmarkerna. Eller vart övergivna soffor hamnar. Den har berett plats för det nya. Och lämnat tomrum och en hel del väl dolda dammtussar efter sig. Farväl.

Det värsta är att jag glömde kolla vad som trillat ner emellan kuddarna. Jag kikade in i innanmätet och såg ett lila diadem och en låtsaspeng. Vad fanns där mer? Som är glömt och gömt och för evigt borta? Vi blev faktiskt lite oroliga ett tag när vi inte hittade fjärrkontrollen...

Påskpyssel

Lill-Tjorvas är stora killen nu. Han bluddrar och pratar och snackar mest hela tiden. Han älskar att leka med bilar och han älskar att titta i böcker. Och igår kom han hem med sitt första påskpyssel. En 'ickling'.

Klåpare som målare

Det enda jag hittills är missnöjd med vad gäller nya köket är målningen. Dvs det enda vi skulle göra själva. Dvs det enda jag har gjort... Förutom att det har varit tråkigt, jobbigt och trist så har det dessutom blivit fult. Jag har målat för tunt så kvistlacken lyser igenom. Plus att det har blivit en massa luftbubblor i spåren mellan planken.

Sen att jag fortfarande har ont i höften sen jag målade plankor på golvet. Och att jag inte kan lyfta höger arm sen jag målade i taket. Och att jag fortfarande har nån sorts inverterad fransk manikyr. Gör ju inte saken bättre. Nu kommer en riktig målare hit. Han tar ett varv till på taket. Han målar lister. Han målar väggen. Kosta vad det kosta vill.

Men resten är jag nöjd med. Helnöjd.

Mammografi

Det här med mammografi är ju ingen höjdare. Eller det är det ju. Det är toppen att det finns. Men själva undersökningen. Allt enligt löpande-band-principen. Först inskrivning. Vänta i väntrum bland andra damer. Hänvisning till litet bås. Avklädning bakom draperi. Vänta i bås med dagens Metro. Inropning till syster. Rabbla personuppgifter. Barbröstad och lite generad.

Och hennes jobb då. Lyft, tryck in, vik ihop, platta till. Scanna. Och så nästa. Lyft, tryck in, vik ihop, platta till. Scanna. Och där står man. Som i ett skruvstäd.

Och för varje dag som går och jag inte fått nåt svar så bekräftas farhågorna. Inne i mitt huvud.

Nej. Ingen bild till det här inlägget.

Ordning och reda

Så här brukar det se ut i vårt badrum... Hur brukar det se ut i ert?

April april

Klart man blev lurad häromdagen. Men man får bjuda till lite själv också. Jag kom hem efter att barnen lagt sig. Innan jag kröp till kojs frågade mannen om jag öppnat kylskåpet? Nej. 'Gör det. Och ta med kameran.' Hittade detta fenomenala lilla lur. De rackarna hade haft vatten i mjölkpaketet... Klart jag gick på det.

Fullträff

Att skriva om Marie Serneholt och Eric Saade var tydligen en riktig fullträff vad gäller sök-statistiken för bloggen. Folk är riktigt nyfikna av sig.

Jag är dessutom extra stolt över att någon fick träff när hen sökte på '40+ ragg åre'. Men varför söker man på det? Låter nästan lite desperat tycker jag. Fick hen inte telefonnumret och hoppades på träff på nätet??

Fixa frisyren

Förr i tiden ägnades mycket tid till att piffa och föna och spraya och forma frisyren. Idag räcker det att sätta på en mössa och hoppas att det plattar till sig. Efter det två fluff med handen och man är klar. Inte lika snygg kanske. Men toksnabb.

Ljudet av tusen små blockflöjter

Häromkvällen bjöds det till blockflöjtskonsert. Alla föräldrars dröm. Typ ett gäng olika små barn spelade ett gäng olika toner i ett stort antal olika melodier. Allt på samma gång. Högt och gällt och alldeles alldeles underbart. För stolt var jag likväl.