Att slänga en handske

Dottern tappade bort en av sina handskar förra vintern. Den var ny för året och i gott skick. I förhoppning att den borttappade handsken skulle dyka upp igen, så låg den ensamma handsken kvar i tvättstugan. Hela vintern. Hela våren. Hela sommaren. Hela hösten. Och hittills hela denna vinter. Sannolikheten att handsken ska dyka upp nu är väldigt liten. Det inser till och med jag. Alltså borde jag slänga handsken. Det borde jag gjort för länge sen. Och ändå har jag inte gjort det. Mest kanske för att jag glömt bort det. Men ändå.

För nånstans i bakhuvudet finns kanske tanken att det finns en liten, liten chans att handsken ska dyka upp. Och OM den skulle dyka upp och jag har slängt den andra... VAD JAG SKULLE GRÄMA MIG. Jag skulle ju ångra mig! Jag skulle ÅNGRA att jag slängt handsken. Och denna lilla, minimala, infinitesimala risk att jag ska ångra mig präglar i princip hela mitt liv. Det gäller ju inte bara handskar. Det gäller allt. Alla val. Alla beslut. Alla ja och alla nej. TÄNK om jag ÅNGRAR mig.

Och vad är det som är så hemskt med att ångra sig? Jag vet inte. Jag vill väl inte göra fel. Men alla säger ju att det är felen man lär sig av! Vad blir man för människa om man aldrig gör fel? En feg och försiktig människa kanske?