Igår var det dags igen. Med mer snö. Underbart. Faktiskt. Så mycket bättre än torra tråkiga snölösa vintrar. Det finns dock ett aber. Att vi råkat köpa en skitbil som inte klarar vintervägar. Den är för tung. Den är för stor. Den är för otymplig. Och i kombination med den tydligen ganska så usla vinter-föraren Fru Olsson så körde jag fast igen. Jag skulle hämta dottern hos en kompis. En kompis som bor högt och fint. Och oplogat. Jag kom bara en liten bit i backen innan jag insåg att detta kommer inte gå. Bäst jag vänder. Dottern får gå ner till mig.
Men hur det var så backade jag lite och gled lite och kom lite väl nära kanten. Jag stannade och gick ur bilen för att kolla hur nära. Tre ungar lekte i snön. ’Behöver du hjälp eller?’ Ropade de tjänstvilligt. ’Nejdå – jag ska bara kolla hur nära kanten jag är.' Jag hoppade in i bilen och slirade vidare. Kom inte framåt. Bara bakåt. Och gled ändå närmare kanten.
Jag hoppade ur bilen igen för att kolla på förödelsen. ’Behöver du hjälp nu då?’ Frågade de näsvisa ungarna.
Jaaa. Snäste jag försiktigt.
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar