Jag har ett larm på min mobil som ringer varje kväll kl 19.30. För då är det dags för tandborstning och packa skolväska. För att skoja till det larmar den som en kväkande groda. Ett knarrigt men ganska lågmält 'Quääk Quääk Quääk'.
I söndags var jag på teater. Den började kl 19.30... En bit in i föreställningen tyckte jag att jag hörde nåt. Mina farhågor besannades när sången och musiken på scen plötsligt tystnade. Och det blev så där finstämt och känslosamt. Då hördes ett svagt knarrigt 'Quääk Quääk Quääk'. Shit. Ljudet dämpades förvisso av handväskan. Men när jag försökte lirka in handen och stänga av larmet hördes det tydligare. Och hur jag än drog med fingret så var det tydligen åt fel håll. För 'Quääket' fortsatte. De på raden framför mig skruvade på sig och sneglade bakåt för att försöka lokalisera grodan. Jag rodnade klädsamt i mörkret och fick till slut äntligen tyst på grod-jäkeln. Som om ingenting hade hänt...
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar