Livet är verkligen en schlager

Vi var på Cirkus och såg 'Livet är en schlager' i fredags. Förväntningarna var höga. För att det är Jonas Gardell förstås. Men även för att Helen Sjöholm och Peter Jöback är med. Nu är jag inget stort fan av någon av dem. De är superduktiga så klart. Men lite för 'snygga' för min smak. Snygga i bemärkelsen att de sjunger lite för bra. Lite för präktigt.

Men oj så besviken jag blev ändå att Peter Jöback inte var med i kvällens föreställning. Hallå!? Det är väl han som är själva grejen med det här. Att se honom i kvinnokläder och höra honom sjunga. Oväntat besviken blev jag. 

Men oj så bra det var. Vilken föreställning. Vilken ensemble. Vilken story. Det är ju en fantastisk berättelse egentligen. Och som jag grät. För att det var fint. För att det var sorgligt. För att det var vackert. Och för att vi hade låten 'Aldrig ska jag sluta älska dig' på vårt bröllop. Det är starka känslor i den låten. Och hon kan ju sjunga hon Helen... Helt opräktigt sjöng hon. Och Martin Kagemark som spelade Candy istället för Jöback var helt fantastisk och helt snygg. Och en eloge förstås till han som spelade David, den som skrivit självaste låten, och som är CP-skadad.

Allt är med i den här berättelsen. Hemska hemska människa som är föreståndare på Samhall. Och som gullar med sina CP-skadade. Och hemska hemska ytliga kändisvimmel. Och den stackars övervintrade stjärnan med ankläppar och orynkbar panna. Och så förstås den vackra men utsatta transvestiten Candy. Allt är med. Och allt går fram. En fin berättelse. Nu måste vi kolla filmen igen känner jag.