Joho Yohio

I lördags var vi på konsert. Den första konserten för mina blivande 10-åringar. Förutom Mora Träsk då... Konserten var bokad sedan länge. I ärlighetens namn är det mest dottern som är förtjust i han Yohio. Och mamman förstås. Men han är helt ok även för A-son. Tills ett roligare alternativ med polarna dök upp... Men nu var det som sagt bokat sedan länge...

Som vanligt slog tidsoptimisten till och vi fick småspringa till konserten i regnet. Med pommes frites i fulla munnen och en halvdrucken milkshake i handen. Och efter att mamman hävt i sig sin ljuva, men ack så förbjudna, caffe latte utanför insläppet var vi på plats. Och två minuter senare äntrade mannen-myten, nej förresten, pojken-myten äntrade scenen.

Och han är bra. Förutom sitt coola namn, sin coola outfit och ganska coola frisyr så sjunger han bra också. Och lirar gitarr som värsta 80-talshårdrockaren. Men konserten var alldeles för lååång. Vi hade fått en hint om att det skulle sluta kl 21. Så mellan 21 och 22 väntade vi bara på Heartbreak Hotel. Men den sparade de förstås till extranumret. Och eftersom det var sista spelningen på turnén ville de spela skiten ur oss. Och sig själva. Bara det att bandet höll längre än publiken. De tänkte inte på att det är unga barn och gamla föräldrar som står och kollar. STÅR och kollar. I två och en halv timme.

En fördel med att vara vuxen på en sån här konsert är att man ser över huvudet på småfolket. Men en nackdel är att de små skitungarna har stora plakat med sig, som de viftar vilt med i förhoppningen att Yohio ska se just deras rosa plakat med glitter. En annan nackdel är att de ganska små jag hade med mig inte heller såg nåt bakom plakat och ungar som viftade från axlarna på sin 2-meters-pappa... Och mina ungar kändes inte så små längre. När de turades om att sitta på min rygg...

Men konserten var bra. Över förväntan. Det enda jag kan anmärka på var tempot. Segt mellansnack som mest bestod av 'Heeej Annexet! Är ni meeeed? Jag hörde inte? Heeeej Annexet!' Osv in absurdum. När dessutom självaste Yohio skulle byta om så var det basisten och gitarristen som skulle sköta snacket. Och då blev det ännu mer 'Heeeej Annexet! Är ni meeeed! Jag hörde inte. Är ni meeeeeeed?' Osv in absurdum.

Efter sång- och kramkalas ihop med japanska kompisen, långa instrumentala gitarr-låtar och lite vanlig pop pop. Så var det slut. Snopet. Ingen Heartbreak Hotel? Men det var ju nu vi skulle orka klappa in honom. Ropa, ropa, ropa. Skrika, skrika, skrika. Men publiken var ganska trött efter att ha presterat i alla 'Heeeej Annexet. Är ni meeed?' Så vi orkade inte riktigt. Vi tjoade ett tag. Men det ebbade ut. Vi skrek lite. Men det ebbade ut. Till slut fick de dra igång ett taktfast trummande som vi kunde ansluta oss till så att de äntligen, äntligen kunde komma in och köra låten vi alla väntat på...


Tillägg: 2013-10-10:
Måste bara lägga till en länk till recensionen i SvD. Så lika vi tyckte. Även om jag kanske inte uttryckte mig lika hårt... http://www.svd.se/kultur/scen/yohio-tva-timmar-outhardlig-rock_8587068.svd