Blown away

När vi kommer in för att sätta oss i salongen på Stadsteatern är scenen pimpad med högtalare. Ja verkligen pimpad. Hundratals högtalare i olika storlekar. Överallt. Och man anar redan vart det ska barka hän. Nu blir det åka av.

Jag vet knappt var jag ska börja. Så. Himla. Bra. Var det. 'De tre musketörerna' på Stadsteatern. Vilka sköna killar. Och Leif Andrée - vilken skön kille han kunde vara. Föreställningen är en enda lång nostalgitripp med låtar och referenser från det glada 80- och 90-talet. Pudelfrisyrer så långt ögat kan nå. Läder lack och lakrits. Och samtidigt putslustigt, glimten i ögat, finurligt, varmt och härligt.

Och så fina killar de är. Bästa kompisar. Så tuffa i sina pudelfrisyrer. Och så rackarns söta. Och så lite kärlek på det. Och en hel massa galna profiler. Alla med nån sorts anknytning i musikvärlden. Prince. Michael Jackson. Annie Lennox. Madness. De körde till och med Frankie goes to Hollywood. Blown away! Var jag. Jag som till och med heter nostalgisk i mellannamn. Jag gick ju upp i limningen av all igenkänning och återupplevelse...

Nej, jag kan inte med ord beskriva denna musikaliska och glädjefyllda upplevelse. Jag blev överkörd av nostalgi och feelgood. Jag blev småkär i den unge d'Artagnan. Jag grät en tår till 'Carrie'. Jag klappade händerna och jag reste mig nästan först av alla i de stående ovationerna efter föreställningen. Men jag är inte riktigt så patetisk att jag avslutar det här inlägget med: I love rock'n'roll...

Men det var nära.

Bild snodd från http://www.stadsteatern.stockholm.se/