Lill-Tjatten har haft feber några dagar. Det är aldrig kul när barnen är sjuka. Mycket oro och lite sova. Två nätter i rad har vi varit uppe och käkat glass. 'Gott. Glass.' Säger Lill-Tjorvas efter varje tugga han slickar i sig. Medan storasyster lyfter huvudet från kudden och blir redigt avundsjuk. Jag vill oxå ha glass. Jag vill oxå va sjuk.
Men i natt dög inte ens glass. Han skrek och skrek och skrek. Vi vankade. Vi tröstade. Kollade tv. Tittade bilar. Plockade fram glass, saft, yoghurt, cornflakes, pepparkakor. Allt som är gott. Men inget dög. Men efter en Panodil i rumpan kunde han lugna ner sig med saft, pepparkaka och Greta Gris.
Han hatar verkligen de här supparna. Och jag med. Vilket övergrepp är det inte att tvinga in en sån i rumpan. Hur talar man om för en två-åring att det gör att du mår bättre och inte har ont. Han gråter. Jag gråter. Men sen blir det glass. Och idag blev det penicillin. Det ska in den andra vägen. Lika svårt men inte lika obehagligt.
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
2 kommentarer:
Stackars sjuke lill-Tjorvas :-(! Suppar är sjutton inget skoj. För någon. Har ni testat den panodilvarianten för barn som smakar jordgubbsgodis och som smälter i munnen? Man kan även smälta tabletten innan i lite vatten på en sked innan man ger. Hoppas han kryar på sig snart!
Tack för tipset! Det ska jag verkligen testa nästa gång.
Nuförtiden brottas vi 3 ggr om dagen för att få i honom penicillinet istället...
// Karin
Skicka en kommentar