'Du måste spruta långt ner i halsen så han är tvungen att svälja...' Sade jag. I telefonen. I det öppna landskapet. På jobbet. Bland mina unga arbetskamrater. De såg inte så chockade ut som jag hade hoppats. Kanske för att jag fnissade så...
Tre gånger om dagen brottar vi ner Lill-Tjorvas. Vi bänder upp hans lilla starka mun, stoppar in en spruta och sprutar in det som verkar vara det äckligaste han vet. Surfar man på penicillin till små barn så får man lite tips. Sätt barnet i en barnstol. Luta huvudet bakåt. Spruta in penicillinet med en spruta. Håll för näsan så måste han svälja.
Ja tjena. Vet ni hur envis och stark och ledsen en liten tvååring kan bli? Och hur högt man kan gurgla penicillin när man är riktigt arg. Vet ni hur kladdigt penicillin är? Och hur ett trägolv ser ut med Kåvepenin-fläckar. Allt det där vet vi nu. Lill-killen har stela penicillin-lockar i pannan. Alla dammråttor i huset har fastnat på hans klibbiga händer och armar. Och på mina glasögon sitter smetiga prickar i olika storlekar som det inte är någon idé att gnugga bort. För snart ska vi brottas igen...
När striden är över bjuds det glass och pepparkakor. Frid och fröjd för en stund. Och han verkar förlåta oss. Och så blev vi av med de där gamla julpepparkakorna...
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar