Ryggdunkningar på twitter

Om vi fortsätter på samma tema. De här två falangerna har liksom två olika synsätt på twitter, Och det här är ju bara min betraktelse. Jag har ju inte koll på alla falanger som finns. Men de två jag sett fungerar så olika. Och det fascineras jag av.

Den ena falangen är de som tror och tycker att twitter finns för deras egen skull. De twittrar om sig själva. Och lägger ut bilder på sig själva. Gärna i solglasögon. Och de lägger ut bilder på vad de äter, vad de köper och vilka de umgås med. Det är idel ryggdunkningar sinsemellan. Man kan tom boka in nästa parmiddag via twitter. Till allas beskådan. Det är som att stå på skolgården igen och inte få vara med i gänget. Man är där. Man lyssnar. Man kanske ger en kommentar här och en gliring där. Försöker anpassa sig till jargongen. Ibland har man tur och blir uppmärksammad. Alla tittar på en. Och skrattar. Eller retweetar. Man blir hög av lycka. Och sen fortsätter konversationen och ryggdunkandet och man är bortglömd igen.

Sen finns den andra falangen. Som betraktar twitter som ett forum och en samlingspunkt. Där åsikter dryftas. Samhällskritik. Orättvisor. Där folk lyfts fram. Man kramar och stöttar och för all del dunkar lite ryggar sinsemellan. Där kan man bli sedd. Men jädrar vad man måste säga bra och kloka saker. Man måste vara intressant och känslofull. Dramatisk, provocerande och kanske lite fräck.

Jag fascineras av twitter. Men det är en svår plats. Det också.