Judas - din skurk

Så var det äntligen dags. Julklappen till bästa systerdottern skulle cashas in. Ett halvår senare. Mitt i studenttider och avslutningsprov. För henne alltså. Mitt i vardagsliv och VAB för min del... Men lika förväntansfulla knödde vi in oss på Göta Lejon. Trångt och klaustrofobiskt. It better be good, tänkte jag och rapade lite Club Sandwich och sneglade mot utgången. Omöjligt att ta sig ut konstaterade jag och andades djupt. Nåja, snart blir jag betagen av Ola Salo. Jag säger bara Ola Salo. Mmmm.

'Jesus Christ Superstar' är min absoluta favoritmusikal. På film. Jag älskar filmen. Jag älskar musiken. Och jag älskar Ola Salo. Det kan ju inte bli annat än bra. Med de förväntningarna och med en touch av klaustrofobi tedde sig därför första akten tämligen blek. Ola levererade. Men lite blekt. Lite tamt. Judas stack ut, men hade så himla töntig frisyr. Och efter 45 snopna minuter var det redan paus. Märkligt. Förväntningarna sjönk.

Men sen tog det sig. Faktiskt. Dramatik, känslor och fantastisk sång. Judas imponerade ändå mer. Vilken röst. Och vilken vånda. Och jaja, vilken kropp... Och Ola Salo dog storartat och känslosamt. Och blodigt.

På det hela taget en stor föreställning. Musiken, storyn, känslorna och rösterna berörde. Vi stod upp och hyllade Ola och Judas-killen. Och fotade frenetiskt när man äntligen fick.