Jag är mellan uppdrag just nu. Det har jag varit förut och samma känsla infann sig då. Skillnaden nu är att jag är anställd och har stöd och hjälp och kollegor och en chef som bryr sig. Men ändå så tappar jag fokus. Blir långsam. Orkeslös och viljelös. Petar på saker. Flyttar på papper. Kollar mail. Kollar Facebook. Kollar LinkedIn. Kollar mail. Kollar Facebook. Kollar LinkedIn. Varv på varv. Om och om igen. Och sjunker allt djupare ner i overksamhet. Det kniper i magen av beslutsångest och dåligt samvete. Alla borden. Allt man ska passa på. Alla kontakter man ska knyta. Folk att luncha med. Och kanske hinna ett och annat projekt här hemma. Passa på. Passa på. Gör fotoboken. Lek med barnen. Blogga. Fota. Förverkliga dig själv.
Men allt jag tänker är, att jag vill inget. Jag kan inget. Jag orkar inget. Det är förrädiskt hur lätt jag tappar fokus och självförtroende. Fast jag egentligen vet att jag kan och vill. När jag väl kan och vill. Men hur får man tillbaka lusten igen.
Och så lätt det är att glömma att jag faktiskt har lunchat och nätverkat. Att jag tog hit mamma en vecka. Att jag följde med sonen till skolan en dag. Att jag åkt skidor, varit ute i solen och sorterat iallafall en av pappershögarna.
Och jag vet också hur lätt det är, när man läser en sån här text, att säga 'Ryck upp dig'. Du kan visst. Heja heja. Du är bra. Skärp dig bara. Men det är inte det jag vill höra. Jag vill bara ynka mig lite och sätta ord på overksamheten som tagit mig i besittning. Snart har jag energi igen och gör nåt bra. Och slutar känna mig värdelös. Men idag kan jag väl få vara lite usel.
Bilden som får illustrera min uselhet är från studietiden. Jag var usel redan då. Fast bara ibland förstås. Fotot är taget av bästa xambon Sara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar