Se upp i backen!

Det var sportlov förra veckan och vi åkte slalom i Sälen. Mamman och pappan turades om att valla lilleman. Första dagen var jag med. Då åkte vi rullband upp. Jag bakom för att lyfta av paketet. Och sen åkte han skrattande neråt utan någon som helst kontroll. Ignorerande alla instruktioner om glasstrutar och böjda ben. Han svängde lite åt höger, stannade till i backen och vände sakta nedåt igen. Fast baklänges. Ofantligt kul tyckte Lill-Tjorvas som skrek av skratt när den skrikande mamman försökte hinna ikapp, innan nån liten ostadig två-åring på skidor skulle bli överkörd, eller att Lill-Tjorvas körde rakt in i rullbandet med rumpan först. Så höll vi på första dagen.

Andra dagen åkte pappan med lill-tjatten. Båda hade skidor så de åkte knapplift ihop och filade på svängarna i backen ner. Det gick redan bättre.

Så var det min tur igen. Jag valde utan skidor. För klumpigt med pjäxorna. Tänkte jag. Fast först var det ju en knapplift innan vi kom upp till backen med rullbandet. Jaha. Jag tryckte in knappen mellan benen på den lille och han satte sig lydigt. Aj då. Nytt försök. Stå upp. Isär med benen. Nu ihop med benen. Sätt dig inte. Det tog lite tid och fjong vad linan hade dragits ut. Lilleman for iväg som en skottspole på ostadiga ben. Rakt ut i snödrivan. Nytt försök. Lite snabbare, lite rakare ben och Lill-Tjorvas är iväg. Knappliften går långsamt och mamman trippar bredvid med en hand på ryggen på barnet. Fast så himla långsamt gick den ju inte. Förresten. Mamman får småspringa uppför backen för att hjälpa barnet komma ur liften. Wow. Vi klarade det. Nu till rullbandet och den vanliga övningen med lite cool baklängesåkning. Nä. Jag vill åka i den här backen.

Det slutade med att lilleman klarade liften själv. Mamman behövde bara hjälpa till när han skulle på. Och när han skulle av... Så mamman fick fortsätta småspringa uppför backen... Mamman svor tyst över alla täckjackor, underställ och fleecetröjor hon tagit på, eftersom hon trodde att hon skulle stå nedanför ett rullband och klappa åt baklängesåkaren.

Den här backen var dessutom lite längre och lite brantare än rullbands-backen. Men nu åkte han faktiskt inte baklänges längre, vilket var skönt. Han svängde förvisso bara åt ett håll, men det gjorde han bra. Han stannade på kommando. Ibland i alla fall. Så mamman hann med i början av backen. Lyfte upp och trasslade ut skidor och fötter och plockade upp honom ur staket. Men i den nedre delen av backen stod han på. Mamman ropade förtvivlat. Stanna! Stannaa! Akta vägen! Akta liften! Lill-Tjorvas svängde förbi liften bara nån meter från vägen och ända fram till en snöhög där han gled upp och sakta gled tillbaka och stod sen still. Skrattande. Tills den svettiga mamman kom springande.

En gång till. Sade Lill-Tjorvas.
Ska vi inte fika nu? Sade mamman.