Äntligen är vi i sommarstugan! Sommarstugan som pappa har byggt. Från topp till tå. Varenda liten spik. Varenda liten bräda, hylla, soffa. Precis allt. Och nu är han inte här. Tomheten är påtaglig. Den ekar mellan husen.
Jag riktigt ser hur han alldeles strax kommer runt hörnet. Hur han släntrar över tomten. Kanske med händerna i fickorna. Att han ligger på sängen medan vi andra spelar spel. Att han kanske har gått efter posten? Är nere och tittar till båten? Nånstans måste han ju vara?!
Och än mer påtagligt blir det. När vi inte har en aning om hur man sätter på vattnet. Det var nåt ute vid sandlådan? Och nåt rör och nån kran inne på toan. Ingen vet. Inget funkar. Och kanske ler du åt vår okunskap. Åt vår tafatthet.
Och vi tänker. Att det här ska vi berätta för pappa sen. Hur svårt det var att sätta på vattnet. När han inte var här.
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar