Monica Z

Alltså - jag är ju inte den som är först om man säger så. Snarare tvärtom faktiskt. När filmen om Monica Zetterlund kom på bio skulle jag absolut se den. Den här skulle jag inte missa. Nä nä. Men just det året hann jag inte gå på bio. Eller det decenniet... Äh, jag kanske såg nån Bilar eller Bamse eller nåt men Monica Z blev det inte tillfälle att se...

För ett halvår sen ungefär när jag var så sjuk att jag inte kunde gå på Priscilla. Då var det synd om mig och det insåg syster, som fick spontangå på Priscilla istället för mig. Så som plåster på såren fick jag Monica Z på dvd. Underbart! Äntligen! Fast sen hann jag inte se på dvd det året... Eller jag orkade inte. Jag var ju så sjuk.

Men nu ni! Hela resten av familjen är bortresta. Jag kommer hem till ett nystädat och tyst hus. Jag äter gott och jag tittar på Monica Z. Och jag gråter och njuter av denna fantastiska film. Och den fantastiska musiken! Edda spelar Monica så bra. Nästan lika bra som Monica själv. Och vilket sorgesamt liv. Vilken drivkraft hon hade. Och vad hon fick offra. Ja, det var en fin film. Lite tragisk. Jag vet inte hur sann den är, men hon var nog lite trasig. Sen slutade filmen när allt var på topp. Vad hände sen? På riktigt. Hur trasig var hon?

Det var roligt också att se alla gamla stjärnor i nya upplagor. Hasse & Tage, Povel Ramel, Lena Nyman, Beppe. Alla var där. Vilken tid. Vilka människor. Vilka konstnärer.