Boken har jag spanat in länge. 'Status 12' av Martin Melin. Snål som jag är, väntade jag tills den kom i pocket. Och visst - jag erkänner. Det är författaren jag varit mest nyfiken på. Kan han verkligen skriva? Hur skriver han? Och varför är han inte ihop med Camilla Läckberg längre?! Fast det där sista hör ju inte hit förstås... Samtidigt tycker jag det är oerhört fräckt att det är just såna recensioner han får. Att han faktiskt kan skriva. Att han nog måste fått hjälp. Att folk varit förvånade över att den är bra.
För boken är bra. Den är lättläst, historien är spännande och jag läste så ofta jag kom åt. Det är flyt i språket med korta meningar. Som jag gillar. Men ändå lite lull-lull med beskrivningar runtomkring. Jag fattar tycke för personerna och dras in i historien.Man får följa en nyutexaminerad polis på sina första uppdrag. Det är både stort och smått och man får en inblick i polisens vardag. Samvetsfrågorna, spott och spe från allmänheten, jargongen sinsemellan, farorna. Det faktum att Martin själv jobbar som polis ger historien trovärdighet, men skrämmer mig också. Jag inser att jag är naiv, men jag trodde och hoppades att historien skulle ta en annan vändning än den gjorde. Jag vill så gärna tro att de goda är alltigenom goda och att de onda kan omvändas. Det skrämmer mig om boken återspeglar verkligheten. Tänk vilket ansvar poliserna har. Och vad gör detta med dem?
Det var bara en sak som störde mig i storyn och det var att det stackars lilla barnet fick gå till dagis dagen efter att hon blivit attackerad av två skurkar mitt i natten i sitt eget sovrum...
Men. Boken är faktiskt bra. Helt klart läsvärd och efter ett tag glömde jag till och med bort att det var en kändis som skrivit den... Jag ser fram emot uppföljaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar