Så upprörd

Ska det verkligen få gå till så här? Här sitter man. I godan ro. Och bygger på sitt julklapps-pussel. Till långt in på nätterna. Tar sig tiden. Njuter av tystnaden. Skrämmer bort klåfingriga barn. Allt för att få slutföra och briljera med mitt nya 1000-bitars-pussel. OCH SÅ FATTAS DET EN BIT!

Ja, jag skriker. På en gång. Upprört och utan upptrappning. Så här får det helt enkelt inte gå till. Vem ska jag skälla på? Inte barnet som gav mig pusslet i julklapp. Det fattar jag. Katterna kanske? Är det de som viftat iväg en bit och sen lekt runt med den in under frysen? Men jag har kollat där. Jag har kollat under mattan. Under diskmaskinen. Jag har till och med, mitt i natten, klippt upp dammsugarpåsen, full med granbarr och feta dammråttor, bara för att leta efter den eländiga sista biten. Kan ett pussel verkligen levereras utan sista biten? Så kan det väl inte gå till? Sån otur kan man väl inte ha? Kan jag stämma nån? Den måste väl ändå vara i huset? I en katt? I en byxfåll? Vad ska jag göra? Jag kan inte packa ihop mitt 999-bitars-pussel bara sådär. Det måste ju bli klart!

Svar till frustrerad, fd harmonisk, pusselmamma