Att ta plats

Jag har gått med i ett nätverk. Ett kvinnligt nätverk. Ett kvinnligt affärs-nätverk. Hur coolt som helst.

Jag har ju mitt företag nuförtiden. Och nån gång måste jag ta tag i vad jag vill göra med företaget. Visst - jag har ett uppdrag just nu som rullar på. Men jag vill också passa på att börja nosa lite utanför min nuvarande roll. Jag vill bli mer kreativ och våga mer i mitt arbete. Jag vill skapa något. Det kan vara på hobby-nivå och inget jag tänker bli rik på. Men jag vill passa på att göra det jag drömmer om.

Jag ska bara komma på vad jag drömmer om...

Andreas Carlsson

Igår hade vi första träffen. Nästan 80 kvinnor träffades och minglade, lyssnade på Andreas Carlsson och lärde känna varandra så smått. 80 färgstarka kvinnor. Nyfikna. Snygga. Kreativa. Och en sak som slog mig är hur dålig jag är på att kombinera min yrkesroll med min privata roll. Det slog mig när jag skulle berätta om mig själv.

Jag kan tycka att jag är ganska modig. Jag bjuder gärna på mig själv. Jag blottar mig här på bloggen. Jag har inga problem att visa upp ett ostädat hus. Jag står gärna på scen och håller tal eller apar mig i improvisationsteater. På utbildningar tar jag tag i grupparbeten och på 'utveckla-dig-själv'-kurser är jag först att gråta inför alla.

Men samtidigt i andra sammanhang har jag svårt att stå på barrikaden och hävda mig själv. Där räcker inte självförtroendet till. Jag ifrågasätter vad jag har att tillföra. Jag kan inte omvandla mina styrkor till något att ha i yrkeslivet. Nej, där framhåller jag istället mitt ordningssinne. (Som för övrigt inte ens existerar hemma.) Jag är expert på listor och att ha koll på helheten. Koordinera, planera, följa upp. En typisk projektledare.

Nu känner jag att här har jag chansen. Att lyfta fram andra sidor. Istället för att vara åskådare kan jag ta ledningen. Ställa mig upp. Framhäva mig själv. Låtsas att jag kan nåt. Börja ta stegen mot en annan yrkesroll. Men hur? Det finns 79 andra färgstarka kvinnor som verkligen har något att tillföra. Som redan är kreativa, skapande, nytänkande. Allt jag är bra på finns det alltid nån som kan bättre. Och så är det ju.

Min mycket snygga klänning

Nu sade Andreas Carlsson något som faktiskt fastnade.

Man kan, om man tror att man kan.

Fasiken. Jag måste ju börja tro det nån gång. Inte bara tänka det samtidigt som jag backar. Men jag är så himla rädd för att ta plats utan att bli tillfrågad. Detta eviga bekräftelsebehov. Att ständigt be om lov. Eller vänta på att någon upptäcker mig.

Det kan bli en intressant resa det här. Under programmet får den som vill 5 minuter på scen för att berätta sin story. Jag kände direkt att - japp, det vill jag. Jag vill upp på scen. Jag vill vara fantastisk. Rolig. Intressant. Fängslande. Men jag har ju ingen story. Jag måste hitta min story. Sen kan jag bli fantastisk.

Och till dess - jag hade i alla fall en snygg klänning...