Omodern

Plötsligt blev det varmt och fint ute och jag svettades i mina svarta långbyxor. Ojoj, dags att leta upp sommar-garderoben. Jag hittade ett par vita byxor som jag var så snygg i förut. Vida i byxbenen, men det där går ju så mycket fram och tillbaka. Men hur var det nu? Är det tajta eller vida byxor som gäller? Eller gör man som man vill? Förvirringen är total och tiden är knapp, så byxorna åker på.

Hela dagen gick jag sedan och kände mig som ett ufo från förr. Byxorna flaxade runt benen och jag kunde inte för mitt liv komma på vart de hade varit snygga förut? Nej, här ska shoppas. Men hur är det då? Är det tajta eller vida byxor som gäller...

Aldrig!

Det är så definitivt med aldrig. Aldrig mer...

Aldrig mer hålla hans hand. Aldrig mer klappa hans kind. Aldrig mer höra hans röst. Aldrig mer prata, skratta, fika tillsammans. Aldrig mer sitter han på altanen i sina ocoola solglasögon. Aldrig mer hämtar han tidningen innan vi andra ens har vaknat. Aldrig mer spelar han fotboll med barnen eller är tålmodigt polisen i 'Tjuv och polis'. Aldrig mer kommer han att fiska, snickra, elda, muttra, lösa korsord, slumra på soffan, snarka, darra på kaffekoppen.

Aldrig mer får jag ge honom en kram...

Svar på tal

Mamman nattar lille sonen. Efter sagan säger hon som vanligt:
- Du. Vet du en sak?
- Nä, svarar sonen.
- Jag älskar dig.
- Och jag... Jag älskar att bajsa när jag är bajsnödig...

Väntan

Väntan på det sista andetaget.
En oändlighet av tid. Av oro. Av skräck.
Rädd för det som ska komma. Rädd för det som är.

Lättnaden och sorgen när det är över.
När det sista andetaget kom. Och var förbi.
Och sedan alldeles tyst. Tyst och tomt.

Nu är vi utan dig. Utan pappa.
Jag saknar dig.
Jag älskar dig.

Ett steg bort

Du är inte riktigt med nu. Lite i en annan värld. Ser saker som inte vi ser. Dina tankar vindlar. Du berättar och förklarar. Funderar och undrar. Vi hänger inte med. Men du verkar inte ha ont. För du småler lite. Verkar nöjd. Även om du suckar och stönar.

Är du ett steg bort? Eller två? Hur många steg är det?

Kvar?

Pappa

Jag håller min pappa i handen. Vi pratar inte om döden. Vi pratar inte om livet. Vi bara är. Tillsammans.

Stort

Ni anar inte vad stort. När Stina Wollter har varit inne på min Instagram och gillat en bild. Förvisso en bild jag inte tagit själv, men ändå. Stina Wollter. Hos mig. Oooo. Starstruck!

En flicka med lugg

En flicka med lugg tittar glatt leende på mig från väggen. Inte helt olik min egen dotter. Eller son för den delen. Dragen finns där. Flickan är på scoutläger. Äter mat ur en kåsa. Tunna tunna flätor. Hon ler. Vad tänker hon på? Vem är hon? Hur kan hon vara jag. Fast för längesen. Vem var jag då? Vem är jag nu?

Vi ligger i mina föräldrars säng. Jag har baxat in projektor och den glittriga filmduken. Vi tittar på diabilder från förr. Flickan med lugg. Den blonda storasystern. Mamman som badar. Den solbrända starka pappan. Familjen från förr.

Jag skrattar och pekar och minns. Pappa ler. Eller vill han bara sova?

Ingenting kommer tillbaka. Allt är bara minnen. Bitterljuvt. Melankoliskt. Nostalgiskt. Men ändå fint. Vart tar alla minnen vägen? Sen. När det är slut. Varför samlar man på så många minnen? När man till slut bara vill sova.

Bling bling

Nu laddas det för nya upplevelser. I helgen ska jag till Karlstad och NM i Barbershop med min kör. Jag kan bara ana vad jag ger mig in i. En bubbla av glitter, bling bling och lösögonfransar. Ballader, ballader, ballader. Och så förstås fräcka tanter, läckra brudar och käcka kvinnor. Det ska bli skoj. Det ska bli läskigt. Det ska bli spännande. Nu kör vi. Bling bling...